10 år med Deus caritas est

caritas estav BERND HAGENKORD
Jag är lite försenad med dessa rader; egentligen var det den 25:e december som var den tionde årsdagen för påven Benedictus XVI:s första encyklika. Men eftersom journalistik som utgår från årsdagar alltid har något konstlat över sig vill jag gärna betrakta denna text med en viss tidsmässig fördröjning. Texten är och förblir viktig också utan jubileum.

År 2005, samma år som han valts till påve, offentliggjorde Benedictus XVI denna text, Deus Caritas est (Gud är kärleken). Under de år då jag rapporterat om predikningar, tal, katekesutläggningar och böcker av denna påve, har jag om och om igen slagits av paralleller till tankarna i encyklikan. Vad som är hönan och ägget spelar i sammanhanget ingen större roll: encyklikan hjälper oss att förstå vad det innebär att vara kristen. Den hjälper oss att vara kristna i 21:a århundradet. Låt oss se helt enkelt på texten.

”Vi har trott på kärleken: Så kan den kristne uttrycka den grundläggande avgörelsen i sitt liv. Utgångspunkten för det kristna livet är inte ett etiskt beslut eller en stor idé utan mötet med en händelse, med en person som ger vårt liv en ny horisont och därmed ger det dess avgörande inriktning […] Med kärlekens centrala roll har den kristna tron tagit upp det som var den inre kärnan i Israels tro och samtidigt givit denna kärna ett nytt djup och en ny vidd […] Jesus har sammanfogat budet om kärlek till Gud med budet om kärlek till nästan från Tredje Moseboken: ”Du ska älska din nästa som dig själv” (19:18) till ett enda uppdrag (jfr Markus 12:29–31). Därför att Gud först har älskat oss (jfr Första Johannesbrevet 4:10) är kärleken nu inte längre bara ett ”bud” utan ett svar på den gåva som Gud möter oss med: det att få vara älskad.”

Gudomlig och mänsklig

Vi har det inte så lätt med kärleken. Ordet är mångtydigt; det rör lidelse, föräldrars kärlek, sexuell kärlek och allt möjligt annat. Encyklikan slår fast två saker på temat: ”Till att börja med har kärlek på något sätt att göra med det gudomliga: den utlovar oändlighet, evighet – det större och det som är helt annorlunda än det alldagliga i vår existens. Men samtidigt har det visat sig att man inte kan finna vägen dit genom att låta driften ta överhanden. Det är nödvändigt med rening och mognad som också går via avhållsamhet. Detta är inte att förneka eros, inte dess ”förgiftning” [citat från Nietzsche], utan dess läkande till verklig storhet.”

Således: kärlek är något som visar hän bortom oss själva. Blir vi kvar i oss själva, då är det inte kärlek, kan man kanske säga. Kärleken kommer ”när man närmar sig den andre att fråga allt mindre efter sig själv och allt mer vilja den andres lycka, allt mer bry sig om honom, utge sig, vilja finnas där för honom.” Men för det krävs det också att man själv blir älskad, det ena går inte utan det andra.

Åter till livet som kristen: Bibeln presenterade en annan gudsbild än omvärldens: en gudsbild, präglad av kärlek och inte av straff och hämnd. Och Bibeln utvecklade detta vidare med början i skapandet av en människobild som likaså är präglad av kärlek. ”Till kärlekens mognad hör till att hon omfattar alla den mänskliga existensens krafter, att hon så att säga integrerar människan i sin helhet.” Tanken i skriften är att människan i själva verket är ofullständig – att hon från sitt eget vara är på väg för att finna sin helhet i den andre; att hon bara blir ”hel” i gemenskapen mellan man och kvinna. Kärleken är inget främmande, en dimension bland många andra, den är fundamentet.

På något vis korrekt men utan kärlek

För det första alltså det som visar hän bortom en själv, för det andra det som står att finna i Gud och i människorna. Det är två element direkt i början av encyklikan som sätter scenen för talet om Gud, människor och religion.

Och ur det följer sedan det som jag gärna kallar ”den kristna trekampen”, samspelet mellan egenkärlek, kärlek till nästan och kärlek till Gud. ”När kontakten med Gud helt saknas i mitt liv, då kan jag i den andre se bara den andre, och kan inte känna igen den gudomliga avbilden. Men om jag helt stänger ute omsorgen om nästan från mitt liv och bara vill vara ”from”, bara göra mina ”religiösa plikter”, då förtorkar också gudsrelationen. Då är den bara ”korrekt’’, men utan kärlek. Bara min beredvillighet att närma mig min nästa, att visa kärlek gör mig också sensibel gentemot Gud.”
Ett underbart uttryck, ”sensibel” gentemot Gud.

Kärlek och barmhärtighet

Och allt detta hjälper oss idag, mer än tio år senare, att förstå vad det är påven Franciskus menar med ”barmhärtighet”. Lika tydligt som påven Benedictus säger att Gud är kärlek, säger påven Franciskus: ”barmhärtighet – i detta ord uppenbaras den allraheligaste Treenighetens hemlighet” (Misericordiae Vultus). Och sedan vidare, på samma ställe: ”Barmhärtighet är den grundläggande lag som vilar i varje människas hjärta och bestämmer hennes blick, när hon uppriktigt ser på sin broder och sin syster som möter honom på livets väg. Barmhärtigheten är den väg som förenar Gud och människor, för den öppnar hjärtat för hoppet att vi är älskade för alltid trots att vi är begränsade till följd av vår skuld.”

Låt oss alltså sluta upp med det meningslösa sökande efter motsägelser mellan de två påvarna. Det finns en hel genre av bloggar som vigt sig åt detta, dessvärre också folk som fortfarande betecknas som journalister. Där det räknas, i kärnan och inte i skomodet, fortsätter påven Franciskus på den väg som Benedictus XVI:s visat för den kristna existensen i det 21:a århundradet.

Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2016-01-11
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

caritas estav BERND HAGENKORD
Jag är lite försenad med dessa rader; egentligen var det den 25:e december som var den tionde årsdagen för påven Benedictus XVI:s första encyklika. Men eftersom journalistik som utgår från årsdagar alltid har något konstlat över sig vill jag gärna betrakta denna text med en viss tidsmässig fördröjning. Texten är och förblir viktig också utan jubileum.

År 2005, samma år som han valts till påve, offentliggjorde Benedictus XVI denna text, Deus Caritas est (Gud är kärleken). Under de år då jag rapporterat om predikningar, tal, katekesutläggningar och böcker av denna påve, har jag om och om igen slagits av paralleller till tankarna i encyklikan. Vad som är hönan och ägget spelar i sammanhanget ingen större roll: encyklikan hjälper oss att förstå vad det innebär att vara kristen. Den hjälper oss att vara kristna i 21:a århundradet. Låt oss se helt enkelt på texten.

”Vi har trott på kärleken: Så kan den kristne uttrycka den grundläggande avgörelsen i sitt liv. Utgångspunkten för det kristna livet är inte ett etiskt beslut eller en stor idé utan mötet med en händelse, med en person som ger vårt liv en ny horisont och därmed ger det dess avgörande inriktning […] Med kärlekens centrala roll har den kristna tron tagit upp det som var den inre kärnan i Israels tro och samtidigt givit denna kärna ett nytt djup och en ny vidd […] Jesus har sammanfogat budet om kärlek till Gud med budet om kärlek till nästan från Tredje Moseboken: ”Du ska älska din nästa som dig själv” (19:18) till ett enda uppdrag (jfr Markus 12:29–31). Därför att Gud först har älskat oss (jfr Första Johannesbrevet 4:10) är kärleken nu inte längre bara ett ”bud” utan ett svar på den gåva som Gud möter oss med: det att få vara älskad.”

Gudomlig och mänsklig

Vi har det inte så lätt med kärleken. Ordet är mångtydigt; det rör lidelse, föräldrars kärlek, sexuell kärlek och allt möjligt annat. Encyklikan slår fast två saker på temat: ”Till att börja med har kärlek på något sätt att göra med det gudomliga: den utlovar oändlighet, evighet – det större och det som är helt annorlunda än det alldagliga i vår existens. Men samtidigt har det visat sig att man inte kan finna vägen dit genom att låta driften ta överhanden. Det är nödvändigt med rening och mognad som också går via avhållsamhet. Detta är inte att förneka eros, inte dess ”förgiftning” [citat från Nietzsche], utan dess läkande till verklig storhet.”

Således: kärlek är något som visar hän bortom oss själva. Blir vi kvar i oss själva, då är det inte kärlek, kan man kanske säga. Kärleken kommer ”när man närmar sig den andre att fråga allt mindre efter sig själv och allt mer vilja den andres lycka, allt mer bry sig om honom, utge sig, vilja finnas där för honom.” Men för det krävs det också att man själv blir älskad, det ena går inte utan det andra.

Åter till livet som kristen: Bibeln presenterade en annan gudsbild än omvärldens: en gudsbild, präglad av kärlek och inte av straff och hämnd. Och Bibeln utvecklade detta vidare med början i skapandet av en människobild som likaså är präglad av kärlek. ”Till kärlekens mognad hör till att hon omfattar alla den mänskliga existensens krafter, att hon så att säga integrerar människan i sin helhet.” Tanken i skriften är att människan i själva verket är ofullständig – att hon från sitt eget vara är på väg för att finna sin helhet i den andre; att hon bara blir ”hel” i gemenskapen mellan man och kvinna. Kärleken är inget främmande, en dimension bland många andra, den är fundamentet.

På något vis korrekt men utan kärlek

För det första alltså det som visar hän bortom en själv, för det andra det som står att finna i Gud och i människorna. Det är två element direkt i början av encyklikan som sätter scenen för talet om Gud, människor och religion.

Och ur det följer sedan det som jag gärna kallar ”den kristna trekampen”, samspelet mellan egenkärlek, kärlek till nästan och kärlek till Gud. ”När kontakten med Gud helt saknas i mitt liv, då kan jag i den andre se bara den andre, och kan inte känna igen den gudomliga avbilden. Men om jag helt stänger ute omsorgen om nästan från mitt liv och bara vill vara ”from”, bara göra mina ”religiösa plikter”, då förtorkar också gudsrelationen. Då är den bara ”korrekt’’, men utan kärlek. Bara min beredvillighet att närma mig min nästa, att visa kärlek gör mig också sensibel gentemot Gud.”
Ett underbart uttryck, ”sensibel” gentemot Gud.

Kärlek och barmhärtighet

Och allt detta hjälper oss idag, mer än tio år senare, att förstå vad det är påven Franciskus menar med ”barmhärtighet”. Lika tydligt som påven Benedictus säger att Gud är kärlek, säger påven Franciskus: ”barmhärtighet – i detta ord uppenbaras den allraheligaste Treenighetens hemlighet” (Misericordiae Vultus). Och sedan vidare, på samma ställe: ”Barmhärtighet är den grundläggande lag som vilar i varje människas hjärta och bestämmer hennes blick, när hon uppriktigt ser på sin broder och sin syster som möter honom på livets väg. Barmhärtigheten är den väg som förenar Gud och människor, för den öppnar hjärtat för hoppet att vi är älskade för alltid trots att vi är begränsade till följd av vår skuld.”

Låt oss alltså sluta upp med det meningslösa sökande efter motsägelser mellan de två påvarna. Det finns en hel genre av bloggar som vigt sig åt detta, dessvärre också folk som fortfarande betecknas som journalister. Där det räknas, i kärnan och inte i skomodet, fortsätter påven Franciskus på den väg som Benedictus XVI:s visat för den kristna existensen i det 21:a århundradet.

Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2016-01-11
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här