450-årsjubileum: Tridentinska konciliet

Tridentinska konciliet avslutade sin sista session den 4 december 1563. Dess beslut kom att prägla kyrkan långt in i modern tid och medförde på sin tid en renässans av katolsk konst och spiritualitet.

”Tridentinum skapade den form av katolicism som spred evangeliet till Nya Världen, inspirerade många helgongestalter och konfronterade framgångsrikt 1800- och 1900-talen politiska utmaningar. Det är ett arv att vara stolt över”, säger den katolske författaren George Weigel.

Konciliet inleddes den 13 december 1545 delvis i syfte att bemöta den reformation som Martin Luther gav upphov till. Det tog ställning till grundläggande frågor, såsom relationen mellan Skrift och Tradition, nåden och den fria viljan. Fäderna fastslog sakramentens antal till sju, fastställde de kanoniska texterna till Gamla och Nya testamentet, bekräftade mässans offerkaraktär och underströk läran om transsubstantiationen. Men konciliet gav också upphov till genomgripande reformer av kyrkolivet, såsom att äktenskap skulle ingås i närvaro av en präst och hur trosundervisningen skulle utformas och många andra företeelser vi finner normala, enligt jesuiten och kyrkohistorikern John W. O’Malley, författare till boken Trent: What Happened at the Council.

”Konciliefäderna ville höja prästernas andliga och moraliska nivå, liksom lekmännens. De ville göra kyrkan mera evangelisk och missionerande” skriver James Hitchcock, historiker vid universitetet i St. Louis, i boken History of the Catholic Church: From the Apostolic Age to the Third Millenium. ”Jag tror att många av oss, även de som upplevt den postkonciliära oredan efter Andra Vatikankonciliet, har betraktat Tridentinum som ett slags idealbild av hur kyrkan borde vara.”

Enligt fader Joseph Lee, dekanus vid seminariet Our Lady of Guadalupe nära Lincoln, Nebraska, tillhörande S:t Piusbrödraskapet (FSSP) utgör Tridentinum ett nyttigt korrektiv till överbetoningen av den ”inkulturation”, som under de senaste decennierna varit en källa till problem och förvirring i kyrkans liv, men även berikat den. Till och med FSSP, som är känt för att fira den mässform som gällde före Andra Vatikankonciliet, varnar för att upphöja Tridentinum till något slags definitiv norm i kyrkans historia, lika lite som Vaticanum II får bli det.

George Weigel betonar att vi inte får gå så långt att vi tror att vi applicera dess former på nutiden. Det går inte ”frysa” den tridentinska katolicismen, som om den gick att använda under alla historiska och kulturella omständigheter.

1 OMalley fotoO’Malley [se foto] förnekar att Tridentinum skulle ha fastställt en slutgiltig ”tridentinsk liturgi”. ”Det finns ingen sådan liturgi […] problemet då var de existerande handskrifterna, fulla med skrivfel, varav många fortplantades till de tryckta liturgiska böckerna. Konciliet beslöt rätt och slätt att revidera dem så att de blev likformiga. Det var samma liturgiska texter som använts under de föregående sju till åtta århundradena”. Fader Lee tillägger: ”Jag vet att den liturgiform vi i FSSP firar allmänt kallas ”tridentinsk”, men den kodifierades faktiskt först efter konciliet.”

Red. Signum, förkortad version av Stephen Beale, “Church Marks the 450th Anniversary of Council of Trent”, National Catholic Register, 2013-12-01

John W. O’Malleys bok Trent: What Happened at the Council recenserades av Fredrik Heiding i Signum nr 4/2013.