75 år med atombomben: ett riskfyllt liv

av HEINZ WERNER WESSLER
Fotona från Hiroshimas och Nagasakis förstörda stadskärnor, efter atombombsexplosionerna den 6 och 9 augusti 1945, har blivit symboler för det moderna krigets fasor. Ungefär 100 000 människor omkom omedelbart, och fram till år 1950 tillkom ytterligare 230 000 offer, framför allt offer för den radioaktiva strålningen vid explosionerna.

Jesuitpater Enomiya-Lassalle. Foto: Wikimedia commons.

Jesuitpater Hugo Makibi Enomiya-Lassalle (1898–1990), en senare högt uppskattad kristen zenmästare, överlevde som genom ett mirakel bombnedslaget i Hiroshima. Han befann sig i sin prästgård, bara ungefär 1 200 meter från nedslagets epicentrum. Efter kriget tog han initiativ till Världsfredskyrkan, som öppnades år 1954, och som tillsammans med det intilliggande museet år 2006 erhöll rangen av ”viktigt kulturarv” i Japan.

Från början var det tydligt att fällandet av atombomberna markerade inledningen till en ny epok. Atombomben har praktiskt taget omöjliggjort det klassiska kriget mellan två stormakter. Tidens stora intellektuella – Bertrand Russell, Karl Jaspers, Albert Schweitzer, Albert Einstein och bland teologer till exempel Helmut Thielicke och Helmut Gollwitzer – krävde under de följande åren inget mindre är ett slags moralisk-etisk helomvändning bland världens stater. Målet var att genom internationell medling undvika krig och konflikter.

Dessa förhoppningar aktualiserades strax genom realiteten i det kalla kriget mellan Sovjetunionen och västvärlden. Dock finns det ingen garanti att avskräckandets logik fungerar, vilket bland annat Kubakrisen visade år 1962, då möjligen ett personligt ingripande av påven Johannes XXIII i bokstavligen sista ögonblicket fick bort stormakterna från våldets eskaleringen och åter till förnuftet. Hans berömda encyklika Pacem in terris (127) från år 1963 skisserar som en reaktion på Kubakrisen en väg bort från den klassiska läran om ”det rättfärdiga kriget”.

Hiroshima den 6 augusti 1945. Foto: Wikimedia commons.

Denna nya inriktning var inte alldeles ny. Redan Pius XII hade upprepade gånger talat om att en jämvikt mellan krafterna i världens stater måste vidareutvecklas såsom ett system för kollektiv säkerhet. Att stärka internationell rätt och FN blev så ett viktigt politiskt mål för Vatikanen. I konciliedokumentet Gaudium et spes (nr 81) vidareutvecklades dessa överväganden i samband med den teologiska tolkningen av världsläget och ”tidens tecken”: ”Medan man spenderar enorma summor på att framställa dödliga vapen, kan man inte ställa nog med pengar till förfogande för att bekämpa allt elände i dagens värld.” Denna rustningskritiska appell har allt sedan dess alla påvar anknutit till.

Nagasaki den 9 augusti 1945. Foto: Wikimedia commons.

Fördraget för begränsning av kärnvapen av år 1968, varigenom man vill begränsa antalet kärnvapenstater till fem, är knappast längre i kraft. Sedan slutet av 1990-talet rustar Pakistan och Indien sina arméer i smyg ytterligare med kärnvapen. Israel och Nordkorea lär likaledes förfoga över bomben. Redan om några år kan också Iran och Saudiarabien skaffa sig tillgång till klubben. Dessutom står världen på tröskeln till en vidareutveckling av farligare vapen, alla av typen ultrasnabba medeldistansmissiler. Man kan befara en ny fas av världsomfattande kärnvapenupprustning.

Katedralen i Hiroshima. Foto: Wikimedia commons.

Katedralen i Hiroshima är inte bara en minneskyrka för de döda, utan även ”världsfredskyrka”: en uppmaning till de levande. Vid sitt besök i Nagasaki i november 2019 betonade påven Franciskus att staterna resurser bättre skall användas för att ta itu med mänsklighetens stora utmaningar, nämligen till att bekämpa den världsomfattande svälten och klimatkatastrofen. Att inneha kärnvapen och andra massförstörelsevapen är inte något lämpligt svar på önskan om fred. En kärnvapenfri värld är även i dag möjlig.

Heinz Werner Wessler 2020-07-21

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Översättning från tyskan: Malin Loman