Abbé Camille Costa de Beauregard

Av Helena Nyblom

Ingen protestant, knappast en katolik kan göra sig en föreställning om vad en katolsk präst förmår uträtta.

Blott de löften, han avgiver vid prästvigningen, sätta honom på ett helt annat plan än andra människor. I det han avsäger sig alla anspråk att äga familj, förmögenhet och självständighet, har han för hela livet bundit sig till Kyrkans tjänst.

Men dessa band, som kunna tyckas så hårda, ge honom egentligen den största friheten, – friheten ifrån sig själv.

En man som inte längre är beroende av vanliga personliga fordringar, kan först helt och hållet ägna sig åt sin själsutveckling. Intet hindrar honom, att i alla livets skiften endast leva för Gud.

Då frågas det: »äro alla katolska präster fullkomliga».

Ingen människa är fullkomlig, men om man talar om olika uppgifter vill man framställa, vad denna uppgift innebär, och vad den kan åstadkomma. Liksom man inte, när man t. ex. talar om musiken, påminner om dem, som ha varit dåliga musici; utan om dem, som ha visat, hur långt man i bästa fall kunnat nå, likaså litet räknar man med de präster som ha svikit det religiösa idealet. Man vill framhålla dem, som ha visat oss den höjd dit den prästerliga värdigheten har givit dem möjligheten att nå. –

Det onda, eller mindre goda hos en katolsk präst, får världen mycket snart reda på. Men det storartade och hjältemodiga som utmärker tusentals katolska andligas liv, kommer mycket sällan till människors kännedom, av den enkla orsaken, att ju frommare en katolsk präst är, desto omsorgsfullare försöker han att dölja sina barmhärtighetsverk och sina uppoffringar.

Man kan väl säga, att medan de flesta människor sträva efter ära och berömmelse, är det en god katolsk prästs innerligaste önskan, att förbliva obemärkt. – Emellertid lyckas det honom inte alltid. Det finns ett italienskt ordspråk som säger: »Två ting låta inte dölja sig: kärlek och hosta.»

Detta gäller inte blott om den världsliga kärleken, utan också om den kärleken som fransmännen kalla »charité». – Vi ha tyvärr inte på svenska ett mot detta fullt motsvarande ord, ty varken »barmhärtighet» eller »kristlig kärlek» återger hela dess betydelse.

Det innebär »den sköna kärleken» den vartill den Heliga Jungfrun är moder, och som egentligen är den enda, allt omfattande kärleken.

Där denna kärlek lever och utbreder sig, kan den inte döljas, lika litet som en stad som ligger på ett berg. Den lyser vitt omkring, till glädje och uppbyggelse för alla som ha förmågan att beundra det beundransvärda.

Kyrkan har oändliga skaror av män och kvinnor som levat för denna sköna kärlek, och vi veta namnen på dem som Kyrkan förklarat heliga. Men oöverskådlig är skaran av alla dem, som i det fördolda har fört ett heligt liv, och vars minne strålar som de otaliga obekanta stjärnorna i vintergatan.

Vi behöva inte gå århundraden tillbaka i tiden, för att finna dessa Guds stridsmän. I dessa gudlösa, omänskligt grymma tider, finnas de överallt, och utgöra den dolda kraft, som ännu håller liv i mänsklighetens fördärvade och utpinade lekamen. För varje gång man upptäcker tillvaron av en sådan själ, som endast lever för det högsta känner man sig lycklig, får ånyo ett glimt av hopp om vårt vilsekomna släkte, och man skyndar gärna att visa andra på den tröst man har funnit.

Då hit till Sverige så få katolska böcker nå fram, har jag med denna artikel önskat göra läsaren av Credo bekant med en av dessa underbara människor, så stor i sin ödmjukhet, så ödmjuk i sin storhet, le chanoine Camille Costa de Beauregard, död 1910, alltså blott för tio år sedan.

Camille Costa de Beauregard föddes i Chambéry, på slottet de la Motte den 17 februari 1841.

Fadern, Marquis de Costa var en ivrig patriot och en djupt religiös man. Det är betecknande för hans karaktär vad han en gång skriver:

»Glöm inte, att den sanna noblessen består i ädelmod, livets renhet, känslornas upphöjdhet, i en ständig självuppoffring och i en oövervinnelig skräck för allt som är falsk och lågt.» Ungdomsvän med Cavour, nekade han att inträda i Giobertis regering, och drog sig tillbaka till sitt slott i Chambéry, där han levde för sin talrika familj och för barmhärtighetsverk.

Hans hustru var född markisinna de Verac, och var dotter till den unga vicomtesse de Noailles, som vid 22 års ålder blev giljotinerad vid revolutionen i Paris. Då hon besteg schavotten, hörde hon en man, som skulle efterträda henne i döden, svärja vilt. Hon vände sig då emot honom och bad innerligt: »För Guds skull, bed om förlåtelse!»

Båda makarna de Costa uppfostrade sina 9 barn i den allvarligaste kristliga anda. Deras levnadssätt var det enklaste och tidigt vande de barnen att undvara och försaka.

Den lilla Camille var från födseln sjuklig, och förorsakade sina föräldrar mycken ångest och oro. – Men samtidigt hade han en så älskvärd och lätthanterlig natur, att han utgjorde hela hemmets glädje. Som litet barn sade han en gång till sin far. »Far! jag kan inte rå för att alla människor hålla av mig.»

Från hemmet skickades han vid 10 års ålder till colleget i Bragelette i Belgien, där hans äldre bröder redan befunno sig. I skolan var han mycket omtyckt av lärare och kamrater, men inte vidare flitig… Musik och teckning intresserade honom mest. Enligt hans egen utsago var han en ganska svårhanterlig elev, som var svag för allt, som var vackert, även för fina och eleganta kläder.

Vid elva års ålder genomgick han här en svår tyfus, som efterlämnade spår av lekamlig svaghet under hela livet, men han bevarade i övrigt de ljusaste minnen från denna sin skoltid.

Efter avslutade studier fick han av sin fader tillåtelse att resa ensam till Paris, dit han begav sig med stor glädje. Men nu började hans svåra tid, då tvivel, förvirring och ångest bestormade honom så starkt, att han hela sitt tillkommande liv med fasa tänkte på denna period.

Hans enda tröst och hjälp under denna kris, var abbé Favre, vars stora fromhet och allvar höll honom uppe i kampen.

Då han återkom till sitt fädernehem var hela hans själ härjad av våldsamma strider; men som nästan alltid när en människa genomgår svåra andliga anfäktelser, märkte ingen något därav. Under denna tid sysselsatte sig Camille de Costa ivrigt med sina älsklingsämnen, måleri och musik, och han var själen i hemlivet. Till sitt uppträdande var han alltid nobel, och hade till och med en viss svaghet för elegans, vilket gav honom tillnamnet »riddaren». Men samtidigt vaknade hos honom mera och mera kärleken till de fattiga och lidande, och småningom uppoffrade han hela sin sympati för det vackra och bekväma, för att i rikligare måtto kunna hjälpa och understödja behövande. Hans vandringar upp till bergen till de fattiga blevo allt oftare återkommande, och han var den mest välkomne gäst, inte blott därför att han hade med sig materiella gåvor, utan därför att han med sitt varma hjärta och sin livliga begåvning alltid spridde glädje och mod vart han kom. Trots sitt ständiga andliga lidande, vartill nu också kommo kroppsliga smärtor av alla slag, föreföll han alltid sin omgivning älskvärd och uppmärksam. Man hade känsla av, att han aldrig tänkte på sig själv.

Vid denna tidpunkt gjorde han bekantskap med en man, som fick det största inflytande på honom. Det var abbé Chénal. Egentligen var denna man i allt motsatsen till Camille de Costa. Utan spår av konstnärligt sinne, föreföll han sträng, för att inte säga hård. Men han var i själva verket av en djup hjärtegodhet, och deltagande för allt lidande. Han var en oförsonlig fiende till allt, som bar spår av fåfänga, överlägsenhet eller viktighet. Aldrig kunde han uppnå en nog stor ödmjukhet för sig själv eller andra, och med stor iver tog han sig an Camille, och var honom en sträng läromästare. Camille imponerades av – vad man kunde kalla hans nakna gudsfruktan.

Småningom lugnade sig stormen i hans själ, och slutligen kom den dag, då Camille, gömd bakom en pelare i kyrkan av sin fulla övertygelse kände, att han blott ville tillhöra Gud och tjäna honom hela sitt liv.

Den tid som nu följde var för honom mycket lycklig. Sedan hans själ hade fått frid, kände han hela hemmets rikedom. Han gjorde betydande framsteg i sin målarkonst och ägnade sig med dubbel iver åt alla fattiga och lidande i trakten. Samtidigt blev han lärare åt sin yngste broder Olivier, vars uppfostran han ledde. (Denne unge man föll vid tjugoett års ålder vid Sedan 1870.)

Men mitt i denna tillvaro som tycktes bliva så harmonisk för Camille, kom plötsligt kallelsen till det prästerliga ämbetet. Att börja med bortvisade han tanken därpå som en övergående föreställning. Men beständigt starkare och tydligare talade hans samvete till dess han var övertygad om, att det var Guds vilja, att han skulle lämna världen för att helt och hållet ägna sig åt Kyrkans tjänst.

Då detta blev klart för honom, kostade det honom förfärliga lidanden. Abbé Chénal hjälpte honom trofast i kampen, till dess ögonblicket kom, då han måste meddela sig med sina föräldrar. Det var med bävan han betrodde dem sin avsikt, ty han fruktade att hans beslut skulle kosta dem alltför stor smärta. De visade dock sin äkta kristna övertygelse genom att taga emot hans budskap som en hedersbetygelse. De skulle få tillåtelse att offra ett av sina barn åt Gud.

Emellertid bestämdes det att Camille skulle resa till Rom, åtföljd av sin bror Paul, som var sjöofficer, och som nästan samtidigt med Camille hade känt sig kallad till det prästerliga ämbetet. I Rom ämnade de rådfråga père Freyd, superior för det franska seminariet därstädes, en man, vilken hade en stor förmåga att urskilja de olika själsanlagen. Hans avgörande ämnade de båda bröderna underkasta sig.

Medan Camille nästan med förfäran hade erfarit sin kallelse, var det med entusiasm och jubel som Paul hoppades bli upptagen i prästerskapet. Hur överraskade blevo de då inte, då père Freyd uttalade sin dom!

Han rådde Paul att gifta sig och bilda familj: »Ej Ni, men edra barn skola ägna sig åt Kyrkan,» var hans ord, vilka senare bekräftade sig. Till Camille sade han däremot, att hans kallelse var Kyrkan. Han borde genast inträda i seminariet.

Vid denna avgörande dom, säger Camille att han kände det som om »alla hans ben krossades och hans själ slets ur hans kropp».

Båda bröderna återvände till Savoyen för att meddela föräldrarna resultatet av resan, och samma år 1863 inträdde Camille de Costa i seminariet Santa Chiara i Rom.

Så snart det hade stängt sina portar efter honom, erfor han en välgörande vila. De utmärkta »pères de St. Esprit», som omgåvo honom, meddelade honom snart den harmoniska glädje som blott finnes i de samkväm där Guds ande råder. Camille kände sig också lycklig, och han säger, att om han vetat vilka fröjder som väntade honom skulle han ha kommit mycket förr, istället för att fegt hava dragit ut på tiden.

Nu utvecklade sig hans väsen till sin fulla styrka: alla som levde tillsammans med honom, kunde inte nog berömma hans kärlek, hans iver, och kanske allra mest hans stora ödmjukhet. I sina egna ögon var han den ringaste av alla, färdig till de svåraste och minst ärofulla arbeten, alltid glad och tacksam. Hans enda svårighet var att finna sig i de många undantag som gjordes för honom på grund av hans sorgligt klena hälsa, den hälsa som under hela hans liv tyngde hårt på honom.

Här i Rom var det han började arbeta för de fattiga barnen.

Han hade rent av en lidelsefull kärlek till de små. Att hjälpa, uppfostra och glädja barnen, i synnerhet de fattiga och övergivna, var hans starkaste behov, och han ägnade sig nu av hela sitt hjärtas kraft åt det barmhärtighetsverk som kallades »Santa Catarina». På sina promenader var han beständigt omgiven av en skara barn, vilka han delgav alla sina rika och vackra tankar. Han beredde dem till deras första heliga kommunion och blev för hela deras tillkommande liv en oförgätlig vän.

I Roms luft trivdes han som en planta vilken kommit i den rätta jordmånen och han utbryter: »Det är för mycket! Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta. Vad återstår det mig för mitt övriga liv». – Men kampen och mörkret uteblevo icke. Det kom tider av gräsliga andliga lidanden, då han marterade sig själv med samvetsförebråelser utan grund. Genom hans biktfaders hjälp kom hans själ till ro, och den 26 maj 1866 invigdes han till präst av kardinal Patrizzi. Hans bön var då att han måtte bli och förbli en ödmjuk, fattig och undangömd präst.

Han erbjöds nu en verksamhet hos en romersk präst, och för honom var det lockande att stanna i detta Rom, som han älskade så högt och vars klimat gjorde hans svaga hälsa så gott; men han förstod att han skulle få ett svårare och mera uppoffrande arbete i hemtrakten och han återvände till Savoyen.

På den tiden var Monsignore Billret ärkebiskop i Chambéry. Efter Savoyens förening med Frankrike hade han blivit utnämnd till kardinal. Han var en djupt gudfruktig, enkel och man törs väl säga helig man, som genast uppfattade Camille Costas karaktär. Han utnämnde honom till vikarie vid katedralen.

Därmed började de Costa att uppträda som predikant, och väckte som sådan mycken beundran. På predikstolen, liksom i livet, var det särskilt för de fattiga och arbetande klasserna han både kände och talade. Han insåg att faran för dem var att förlora sin religiositet, varför han icke blott sympatiserade med deras rättigheter, utan påminde dem om deras plikter mot Gud. Mest av allt lågo dock barnen honom på hjärtat. I dem såg han framtiden och att uträtta något för deras utveckling och lycka var hans högsta önskan.

Då inträffade något som avgjorde hans öde. En förfärlig koleraepidemi utbröt i Chambéry. Nästan i varje hus föllo människor offer för den pestartade farsoten, och i synnerhet härjades de fattigas kvarter. Överallt fann abbé Costa föräldralösa, fattiga barn, överlämnade till nöd och undergång. Fastän understöd i form av gåvor strömmade rikligt in från alla håll, fanns det dock ingen som personligt kom alla dessa olyckliga små till hjälp. – Medan de Costa såg sig omkring för att finna någon kraftfull hjälpare vände sig abbé Chénal till honom och sade:

»Du är mannen!»

Camille de Costa hade intet hem att erbjuda barnen, visste ingen som han kunde kalla till sin hjälp och led av sin ytterst svaga hälsa, men kallelsen tycktes honom vara ett svar på hans innersta önskan: att kunna bli en fader för de fattigas barn. Han vände sig med bön om råd till pater Freyd i Rom, och fick genast ett svar med lyckönskan, som om han redan skulle ha börjat verket.

Nu gällde det att skaffa ett hem för barnen. Av greve de Boigne vars familj alltid hade varit de fattigas välgörare, blev han mottagen med öppna armar. Han kände sig tacksam för äran att vara ihågkommen av de Costa, och gav honom genast till förfogande ett boställe, kallat Le Bocage, härligt beläget vid foten av ett berg, omgivet med den rikaste vegetation.

Men innan de Costa samlade de övergivna barnen i det nya hemmet gjorde han en resa genom Frankrike för att studera hur liknande hem voro ordnade på olika platser. Han besökte dock först Rom, där han beundrade orfelinalet vid kyrkan Sancta Anna del Falegnami, grundad av en fattig murare, och därefter alla de olika barnhemmen i Paris, Amiens, Arras, Douai, Le Threport, Pau, Lourdes och Marseille, där han lärde känna många märkliga personligheter, som helt hade ägnat sig åt fattiga barns och ungdomars vård och uppfostran. – – –

Väl hemkommen började han genast inreda Le Bocage. Med brinnande entusiasm började han arbetet, en entusiasm som aldrig övergav honom, trots alla stora besvär och alla bittra besvikelser.

Han hade funnit den miljö som passade honom, och de människor han mest ömmade för. Han insåg att i de svåra omständigheter vari de fattiga leva, och de numera hatfulla och gudlösa omgivningar vari de arbeta, behöva de en levande och djupgående religiös överbevisning till stöd och rättesnöre i livet.

Till uppfostran av de föräldralösa eller hemlösa barnen till starka och modiga kristna människor, ägnade abbé de Costa numera sitt liv, och han verkliggjorde det som abbé Helluin i Arras hade sagt:

»För att göra något gott emot arbetsklassens barn och vinna deras hjärtan, måste man betala med sin person, leva deras liv, som en av dem, mitt ibland dem.» Han var både far och mor för barnen och förstod att helt sätta sig in i deras tankegång, varför han också förstod att vinna deras fulla förtroende och varma tillgivenhet.

Emellertid kände han, sedan le Bocage hade existerat två år, att han behövde kvinnlig hjälp till hemmet. Hans val föll då på St. Vincent de Paul-systrarna, dessa kvinnor som redan ett par århundraden ägnat sig åt de fattigas och barnens tjänst. Hans egen älskade syster Olivie hade blivit Vincent de Paul-syster i Paris och han företog nu en resa till orfelinatet vid d’Elancourt för att få ett par Vincent de Paul-systrar till »le Bocage» som mödrar för barnen. Det lyckades honom också, och i maj månad kunde han hälsa tre av dem välkomna till hemmet. Därefter utsåg han en fjärde, soeur Gabrielle till föreståndarinna, vilken plats hon sedan innehade till sin död, 35 år senare, till abbé Costas stora belåtenhet och till välsignelse för hemmet.

(Forts.)