Aborter och steriliseringar som social ingenjörskonst

BBC News rapporterade nyligen från Uzbekistan om det steriliseringsprogram som uppges råda där just nu. Kvinnor steriliseras utan att ha gett sitt medgivande och blir medvetna om det först i efterhand. På det personliga planet är dessa övergrepp en tragedi som i kan ha utförts i samband med ett rutinmässigt kejsarsnitt. Ytterligare graviditet är omöjlig. Den offentliga sjukvården i Uzbekistan ska ha fått direktiv att åren 2009 och 2010 utföra sådan ”frivillig” barnbegränsning. För att fylla kvoterna har antalet förlossningar med kejsarsnitt ökat högst väsentligt. Det uppges att 80 procent av alla förlossningar nu sker genom kejsarsnitt, vilket är en mycket hög siffra. Men dessa kejsarsnitt medger en samtidig sterilisering. Särskilt på landsbygden pressas läkare att utföra dessa ingrepp. Drivkrafterna är okända men antas vara en avancerad befolkningsplanering i landet, men också ett bisarrt sätt att minska dödligheten vid (de allt färre) förlossningarna. Detta kan låta som en mörk vandringssägen om det inte funnits gott om exempel både på långt håll och nära oss.

Några exempel på mer känd sådan social ingenjörskonst utgörs av Kinas ettbarnspolitik som inleddes 1979. Som ett resultat uppges kinesiska kvinnor och familjer tvingats till aborter och steriliseringar och de som hållit sig undan har fått betala priset i form av sämre villkor, Men sedan något decennium har man på regeringshåll insett att de politiskt motiverade ingreppen som skett fått stora negativa konsekvenser för befolkningen i stort, och därför senare ändrat inställning.

I Indien finns en trist imperialistisk historia från den brittiska kolonialismen som påverkat utvecklingen, nämligen i form av komplicerade arvsregler som lett till ekonomisk orättvisa och annat. Tidigare ledde detta fram till att nyfödda flickor sattes ut i naturen för att dö. Redan 1873 lagstiftades därför mot denna brutala sedvänja. Trots detta har underströmmarna varit starka och fortplantats i generationer. Under Indira Ghandis regeringstid gick 59 procent av hälsoministeriets budget till familjeplanering. Att bekämpa malaria eller tuberkulos fick en mycket undanskymd plats. Indira Ghandis son Sanjay Gandhi är mest känd för att ha drivit en kampanj för att sterilisera fattiga män. På ett år ska man ha lyckats sterilisera 6,2 miljoner Indiska män (15 gånger så många som nationalsocialisterna i Tyskland gjorde under andra världskriget).

I USA uppskattas mellan 100 000 och 150 000 fattiga kvinnor ha steriliserats 1973 under hot om att annars få sina socialbidrag indragna. Det rör sig om en smutsig historia.

Diskussionen i väst om överbefolkningsfrågan på 1970-talet kulminerade troligen med Paul Ehrlichs bok Befolkningsexplosionen, 1971, den tidens motsvarighet av vår tids fokusering på klimatfrågor. Han förutspådde han att ”flera hundra miljoner människor kommer att dö av svält”, och att det var för sent att göra något åt det. ”Befolkningens cancersvulst … måste skäras ut med tvång, om frivilliga metoder misslyckas”, skrev han.

Desto närmare det kommer, desto känsligare tycks saken och vår egen bakgård är inget undantag. På 1940-talet infördes till exempel en registrering i Sverige av resandefolket eller ”tattarna” som de kallades, av den dåvarande partisekreteraren Tage Erlander samt Gunnar och Alva Myrdal. Den dåvarande regeringen skulle använda registreringen som underlag för deportering till Tyskland, om Sverige blev indraget i världskriget. Tvångssteriliseringar förekom i Sverige mellan åren 1934 och 1975 med varierande grad av frivillighet. Eftersträvade syften var bland annat rashygien, folkhälsoskäl,  ekonomiska besparingar och kontroll av dem som upplevdes vara asociala. Tvångssterilisering som en teknik inom den sociala ingenjörskonsten var en del av en samhällsprevention mot brott och degenerering av ”folkstammen”, under myndighetsutövning på laglig och demokratisk grund.

Påtryckningar, dålig privatekonomi gör val och frivillighet skenbara för personer i underläge. Gränsen mellan frivillighet och tvång blir hårfin. Det behövs inte en ondskefull drivande diktator, bara att de mänskliga rättigheterna görs relativa. Även detta kan ske på skenbart demokratisk grund.

FN har ett särskilt organ för dessa befolkningsfrågor (UNFPA) och för utvecklingsfrågor (UNDP). En global diskussion också inom Världshälsoorganisation (WHO) fortgår där och inom de olika berörda medicinska specialiteternas organisationer. Skälet till diskussionen utgörs av frågan om skyddet av den enskilde och svagaste, samt tillämpningen av medicinsk teknik.

Många sådana program tycks ha letts av annars resonabelt folk, och inte vara resultatet av illvilja. Enligt ”de mänskliga rättigheterna” har var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Mot den bakgrunden kan man fråga sig var gränsen går för den sociala ingenjörskonsten. Man kan också fråga sig hur kyrkans röst för dessa de svagaste gjort sig hörd?

Bengt Säfsten 2012-04-15