Afrikan, kvinna, kristen

ERLANDSSON, ULRIKA

I början av året deltog Ulrika Erlandsson i en fältstudieresa till Nigeria arrangerad av missionvetenskaplzga institutionen vid Uppsala universitet under ledning av Carl-Fredrik Hallencreutz. Hon förmedlar här några intryck.

Medan kallelser till ordenslivet avtagit i det traditionellt kristna västerlandet efter Andra vatikankonciliet, visar Afrika en motsatt utveckling. Kallelserna har ökat dramatiskt de senaste åren samtidigt som den västerländska missionsnärvaron avtar. Det gäller både kallelser till prästyrket och kallelser till ordenslivet. I Västafrika är antalet inhemska systrar fem gånger så högt som antalet inhemska präster. Anmärkningsvärt är att detta uppmärksammas ytterst lite. Under en fältstudieresa i Nigeria fick jag veta att 36 kvinnliga kongregationer är verksamma i landet. Av dessa är nio inhemska, det vill säga grundade i Nigeria. De flesta av de inhemska, sex stycken, har grundats efter Andra vatikankonciliet. Att som kvinna välja ordenslivet i ett samhälle där kvinnans värde i så hög grad är knutet till moderskapet är ett radikalt steg. På ett mer medvetet sätt än den genomsnittliga kristna kvinnan tvingas systrarna bryta med ett traditionellt kvinnomönster. De formar sin identitet i ett samhälle där traditionell, västerländsk och islamsk kvinnosyn interagerar och väljer att följa sin kristna kallelse. I mitt fältstudium intresserade jag mig för den enskilda systerns plats i kongregationen och i samhället. Det nigerianska samhället bär på ett rikt arv av traditionell och religiös kultur. Jag var därför även nyfiken på hur systrarna förhöll sig till det traditionella arvet och sin tidigare religion. Ofta frågade jag mig vad som drivit dessa kvinnor till att välja ordenslivet. Under min vistelse i Jos i centrala Nigeria fick jag förmånen att lära känna Our Lady of Fatima Sisters. De flesta kvinnor i denna kongregation är första generationens kristna. I mitt samtal med dem, slogs jag av att kyrkan fortfarande hade karaktären av att vara en ny upptäckt i deras liv.

Intervju med syster Florence

Syster Florence föddes 1956 i Pankshin, 150 km söder om Jos. Hon tillhör den etniska gruppen Angas och har även Angas som sitt modersmål.

Hennes familj är polygam. Fadern hade sex barn med den första hustrun och tre barn med den andra som var Florence\’s mor. Fadern hade tillhört COCIN (Church Of Christ In Nigeria), men fick lämna den när han tog sin andra fru. Ibland lämnade fadern familjen för olika jobb, men huvudsakligen levde familjen av jordbruk.

Jag fick möjlighet att besöka hennes barndomshem på en gemensam utflykt. Husen bestod av små runda lerhyddor med stråtak i en naturskön omgivning.

Jag frågade syster Florence vad som var hennes starkaste barndomsminne och hon berättade för mig om den årliga skördefesten.

”Ingen fick äta av den nya skörden förrän festen började i oktober. Byns äldste valde ut en jungfru som fick sitta isolerad i en för tillfället byggd hydda. Där fastade hon under ett dygn och tilläts inte tala till någon. Samtidigt dansade en grupp unga män med vitpudrade ansikten runt hyddan och på olika platser i byn. Dagen efter fick jungfrun lämna hyddan och den stora festen inleddes med att alla bjöds på en ceremoniell dryck. Så började dansen som hela byn deltog i på en särskild plats mitt i byn. De levande döda, våra förfäder, antogs delta i dansen vid midnatt. Efter midnatt dansade de vuxna kvinnorna en speciell dans på ett berg intill byn. Festen fortsatte en hel vecka och var samtidigt en nyårsfest.

Jag önskar att jag kände till symbolbetydelsen för de olika riterna bättre. Festen firas än i dag i min by, fast ofta i förenklad utformning då de flesta är kristna. När jag minns festen tänker jag på den stora glädje och tacksamheten den uttryckte till vår Gud. Det var ett tack för skörden och för livet självt.

När jag var sju år flyttade jag till min moster. Min moster var barnlös och det var inte ovanligt att man ’lånade ut’ sina barn till en barnlös släkting. Det var ett sätt att lindra skammen för de barnlösa.

En dag frågade min moster mig om jag tillhörde någon kyrka. På en utflykt hade jag en gång gått in i en katolsk kyrka och nu svarade jag att jag var katolik. Jag vet att det var märkligt! Jag förstår inte själv att jag svarade så, jag kan verkligen inte förklara det. Jag följde undervisningen i den katolska församlingen och döptes vid tolv års ålder. Två år senare, när jag var fjorton, kom en fatimasyster på besök till skolan. Det var första gången jag såg en afrikansk syster. Systern berättade om kongregationens liv och verksamhet. Först då förstod jag att livet som syster inte var förbehållet vita. Med ett löfte till Gud beslöt jag mig för att träda in i ordenslivet som vuxen.”

Ordensliv

Utan några invändningar från föräldrarnas sida inträdde Florence Golan hos fatimasystrarna i Shendam. ”Novitiatets tystnad var främmande för mig. Från kl 21.00 på kvällen till efter frukost dagen därpå skulle det råda full tystnad i novitiatet. Det svåraste var att inte få hälsa på medsystrarna. Själv är jag uppvuxen i ett hem där hälsningsceremonierna, särskilt till äldre, var långa och glädjefyllda. Det var ett sätt att visa respekt och vördnad för varandra. Det var en del av mig själv och återhållsamheten blev en prövning.”

En gång om året fick syster Florence göra ett tio dagars besök hos sin familj. De yngre syskonen lät döpa sig inom den katolska kyrkan, senare även modern. Den 3 september 1978 gav hon sina första löften vid en enkel ceremoni i kapellet.

”Mina föräldrar grät, de var mycket stolta. Pappa sa att han kände sig lika vit i sin själ den dagen som vitheten i min nya dräkt. Jag tackar Gud för mina föräldrars stöd i mitt liv som syster. Jag vet hur ovanligt detta är.”

I dag lever syster Florence i kommuniteten i Jos. Hemmet är ett litet tegelhus med en vackert arrangerad trädgård framför ingången.

”I kommuniteten kan våra dagar vara ganska hektiska. I möjligaste mån försöker alla vara i kapellet från kl 17.00. Kvällen är den tid då vi hinner dela dagens upplevelser med varandra, prata och umgås. Samtidigt är det också den tid då folk i staden vet att vi är hemma och kommer på besök. Ofta vill de ha råd eller hjälp i personliga angelägenheter. Inte sällan kommer kvinnor som misshandlats av sina män eller som blivit illa behandlade av mannens familj. Tyvärr ser vi många olyckliga äktenskap. Jag tror att det hänger samman med fattigdom och osäkerhet i samhället. En del av kvinnorna låter vi bo hos oss ett tag. Ibland bjuder vi hit mannen så att de kan mötas och tala med varandra under värdiga former. Paret önskar ofta att vi ska be för dem.

Ett annat stort problem är kvinnor som inte kan få barn. En kvinnas värde är så bundet till moderskapet att hon blir förtvivlad om hon inte kan få barn och känner en stor skuld. Vi ger dem tröst och försöker förklara att de inte är skyldiga, att deras värde inte kan kränkas.

En del kommer med ekonomiska problem. Ibland beror det på att de är nyinflyttade och saknar ett socialt kontaktnät. Vi har möjlighet att förmedla dem till någon av kyrkans många lekmannaorganisationer så att de får en förankring i Jos och blir hemmahörande. Ibland kommer även icke-katoliker till oss.”

Jag frågade syster Florence hur hon reagerar när hon möter bruket av afrikansk religion eller magi. I predikningar hade jag hört om faran med juju.

”Först och främst ser jag en tydlig skillnad mellan den traditionella afrikanska religionen, våra förfäders religion, och de nyare bruk av juju som förekommer främst i storstäderna. Även katoliker faller för till exempel secret societies, hemliga sällskaps lockelser när de utlovar hälsa och rikedom till alla som blir anhängare. Vid ett stort katolskt karismatiskt väckelsemöte bad prästen, Father Ede, alla närvarande att bekänna i fall de anlitat juju. Det visade sig att över hälften av besökarna kastade ifrån sig kedjor och andra juju-laddade föremål. Det är mycket utbrett. Folk har stora problem och önskar lösningar snabbt.

Det är viktigt att inte fördöma den enskilde. Jag brukar samtala med dem om det hela. Ofta visar det sig att de inte själva har någon större tillit till trollkraften. Jag försöker se var de befinner sig själsligen, hjälpa dem att behålla självrespekten när de fruktar att de förlorat sin värdighet.”

Jos är huvudsakligen en kristen stad men det finns en muslimsk minoritet. Dessutom är jos den nordligaste kristna utposten, längre norrut är Nigeria huvudsakligen muslimskt. Det finns en oro bland kristna i Nigeria att muslimerna ska få en politisk dominans. Jag frågade syster Florence om hennes känslor för islam och muslimer.

”Jag upplever inga spänningar mellan kristna och muslimer, kanske beroende på att våra kommuniteter befinner sig i kristna områden. Vi har haft kontakt med en katolsk grupp utanför Kano, i Nasarawa Kuki, där majoriteten är muslimsk, där är det annorlunda. 1987, då det var stora upplopp mellan kristna och muslimer i Kafanchan, bad jag intensivt om fred och fick Guds förtröstan att han skulle skydda landet och folket även om det kom under muslimskt herravälde. Muslimer har samma Gud som vi. Min syster gifte sig med en muslim och konverterade till islam när de fick barn. Bägge kom då jag gav mina eviga löften i kyrkan. När min mamma dog bodde jag hos dem en vecka. Det var inga problem.”

En afrikansk kongregation

”Vår kongregation är en afrikansk kongregation, dels genom det yttre, dels på ett inre sätt. Med det yttre menar jag att vi alla är nigerianer, vi talar hausa med varandra och är därmed mycket nära folket. Vi äter afrikansk mat och vi dansar traditionella danser vid fester och högtider.

På det andliga planet försöker jag att se en kontinuitet mellan våra förfäders tro och vår egen. Varje religion har ett element av sanning i sig och vi från stammen Angas har en stark gudsföreställning. Gud är mycket närvarande och de objekt som våra förfäder använde för att tillbedja Gud var verkligen inte mer än instrument för att nå den store gudomen bakom. Våra förfäder sa Nenman om Gud, vilket betyder att Gud vet allt. Gud kallades också för Nenrot, vilket betyder att Gud alltid är den älskande. Ett ytterligare gudsnamn är Nentawe, som betyder: vem skulle Gud förkasta?

På så sätt försöker jag ta vara på det positiva i våra fäders tro och integrera det i kristendomen. Våra förfäder är mycket viktiga för oss, vi kallar dem för living dead. Jag tror att de är mycket nära Gud, att de ser oss och våra behov. I mina förböner tänker jag på dem.

Min mamma älskade skördefesten. Den är mycket afrikansk och ger uttryck åt en stark gemenskapskänsla och glädje över livet. Den starka gemenskapen, detta att man hör samman är typiskt afrikanskt och det försöker vi ta till vara i våra kommuniteter. I denna gemenskap med Gud och med varandra blir hela livet en fest.

När jag förbereder reträtter för dem som ännu inte avgett sina eviga löften försöker jag uppmärksamma vårt speciella arv. Förra gången bad jag alla tänka över vilken innebörd begreppen frihet, öppenhet och respekt hade i våra respektive stammar och hembygder. Vi mediterade över detta i två timmar. Sedan utbytte vi våra erfarenheter och känslor kring detta med varandra. Det blev mycket fruktbart. Vi var tacksamma över insikten att utgångspunkten i vår egen tradition kan ge oss så mycket i vår tro idag.

Det bästa i mitt liv i dag är kommunitetslivet. Samtidigt är det också det svåraste. Vi kommer från så olika stammar och har så olika bakgrunder. När vi verkligen lever i gemenskap känns det som vi förverkligar det Jesus sa, att vi alla är ett i honom. Det ger mig hopp.”

Publicerad 1991 i nummer 6