Afrikasynoden inledd

BRANDT, OLLE

Söndagmorgonen den 10 april kunde häpna italienare se i direktsändning på TV hur högresta och vackra afrikanska flickor dansade framför högaltaret i Peterskyrkan ackompanjerade av en afrikansk kör på 400 personer. Därmed inleddes den under många år förberedda biskopssynoden om Afrika. Under fyra veckor samlas 374 afrikanska kardinaler, biskopar, präster, nunnor, lekmän för att behandla ämnet evangelisation i Afrika. Kontinentens 90 miljoner katoliker förväntar sig att synoden skall bli en vitamininjektion för en kyrka som växer men samtidigt brottas med många svårigheter.

I sin predikan, som hölls på fyra språk, sade påven att många ursprungliga afrikanska traditioner ”är öppna för evangeliet”. Han betecknade förfäderskulten som en förberedelse för de heligas gemenskap och berömde också respekten för livets helighet: ”Afrikaner gläder sig över det liv som befruktas och föds, och förkastar tanken att det kan förstöras, också när så kallade ’progressiva kulturer’ vill leda dem i den riktningen. Bruk som är fientliga mot livet påtvingas dem av ekonomiska system som tjänar de rikas sjäviskhet.” Han talade också öppet om oförrätter som begåtts mot Afrika under kolonialtiden.

Tid och plats

Synoder har en förhistoria, som går tillbaka till Andra vatikankonciliet. Från början talade man om att sammankalla ett afrikanskt koncilium, men det var svårt att nå enighet om hur detta skulle se ut och iden gick i stå 1987. Påven Johannes Paulus II ingrep då och tillkännagav i angelusbönen på trettondagen 1989 att man skulle utlysa ett afrikanskt kyrkomöte, men i form av en synod. Biskopssynoden skapades av Paulus VI och är en nödvändig följd av den moderna världens intensiva kommunikationer: när yuppies åker på kongress åker biskopar på synod.

Många bedömare har sett det som romersk centralism att synoden äger rum i Vatikanen. Snarare är det fråga om realism. För många afrikaner hade synoden varit lika långt borta om den ägt rum i Afrika; man hade ofrivilligt tvingats prioritera något av kontinentens huvudspråk på bekostnad av andra; kostnaderna för att arrangera en kongress för över 300 personer under en månads tid skulle ha blivit skrämmande om man inte hade kunnat utnyttja praktiska och ekonomiska lösningar i Vatikanen; påven och kuriakardinalerna har kunnat följa alla synodens sammanträden och möta samtliga deltagare personligen; och sist men inte minst har världspressens vatikanjournalister så gott som dagligen kablat rapporter om minsta detaljer i debatten, något som knappast skulle ha skett om synoden ägt rum i Afrika. Under synoden förstärktes personalen i vatikanradions afrikanska avdelning för att trygga direkt kommunikation mellan biskoparna och deras stift, utan att detta ekonomiskt belastar de afrikanska kyrkorna.

Förberedelser

Förberedelserna har följt de vanliga rutinerna för en biskopssynod. I juli 1990 sände biskopssynodernas ordinarie organisatör Jan Schotte i Vatikanen ut ett första frågeformulär (Lineamenta) omfattande 81 frågeställningar. ”Även om det var många lokalkyrkor som somnade över sitt exemplar, så översvämmades man i Rom av tusentals sidor som svar”, berättar dominikanen och Afrikaexperten Rene Luneau för nyhetsbyrån APIC. ”Man blev förvånad både över antalet svar och över deras kvalitet.” Utifrån dessa svar sammanställdes det arbetsdokument (Instrumentum laboris) som nu ligger till grund för synodfädernas diskussion. Det presenterades under påvens resa i Afrika i februari 1993 och utgör en femdelad lista med Afrikas utmaningar: evangelisation; inkulturation, alltså kyrkans förhållande till den afrikanska kulturen; dialog med kristna och icke-kristna; rättvisa och fred, och slutligen massmedia.

Synoden har förberetts av dess sekreterare Schotte men dess arbete leds av tre ordförande, som alla tre är afrikanska kardinaler: Arinze, Tumi och Tzadua. De två sistnämnda är ärkebiskopar från Kamerun och Etiopien, medan kardinal Arinze är välkänd som ordförande för Vatikanens råd för dialogen med andra religioner. Det är en uppgift han är särskilt lämpad för eftersom han är uppvuxen som animist – när han en dag blivit katolsk präst fick han glädjen att döpa sin föräldrar. Han hälsade de över trehundra deltagarna välkomna och sade: ”Stunden har kommit. Kristus kallar Afrika. […] I bön vill vi lyssna på vad Anden säger till kyrkorna [Upp 2:79] och särskilt till kyrkorna i Afrika. Vi älskar vår tro, vi tackar Gud för den och vi vill dela den med alla i Afrika och i världen.”

Kardinal Thiandoum, som är ärkebiskop av Dakar i Senegal, är relator, och synodens två sekreterare heter Gon~alves, ärkebiskop från Mozambique, och Sarah, ärkebiskop från Guinea.

Evangelisation och inkulturation

Synodens övergripande tema är evangelisation, och det betyder att skapa Guds familj här på jorden, nå got som afrikaner förstår bättre än många andra med sin starka känsla av familjegemenskap. Det sade kardinal Thiandoum när han inledde synodens arbete genom att sammanfatta de övergripande frågeställningarna. Men också begreppet Guds folk, som myntades av Andra vatikankonciliet i början av 1960-talet, är användbart på en kontinent där tillhörigheten till ett folk eller en stam är mycket starkare än tillhörigheten till en stat eller en stad.

Ett tragiskt inslag var blodsutgjutelserna i Rwanda som inleddes samtidigt med synoden. Rwandas biskopar kunde inte komma till Rom och synoden vädjade den 14 april till alla inblandade att lägga ned vapnen.

En röd tråd i synoden är den kulturella skillnaden mellan Afrika och vad man kallar västerländsk kultur (jfr artikeln om Zaire s. 123). Det är något som visar sig också i hur man lägger upp synodens praktiska arbete. Under synodens två första dagar samlades alla tillsammans och deltagarna kunde anmäla sig på talarlistan för att hålla ett anförande. Men när bara två personer skrivit upp sig för att tala på tisdagskvällen, förstod arrangörerna att det inte fanns någon större entusiasm för att tala inför en stor publik, medan många ville samtala mer informellt.

På onsdagsmorgonen 13 april delade man därför in synodmedlemmarna i smågrupper, något man egentligen inte skulle ha gjort förrän efter två veckor. Resten av arbetet utfördes omväxlande i grupper och genom anföranden inför den samlade synoden. Det är en detalj som tydligt visar kulturklyftan mellan stora delar av Afrika och västvärlden. För de flesta afrikanska biskopar är det naturligt att samtala i grupp, medan västerlänningar och afrikaner som levt i västerlandet gärna håller offentliga anföranden om sina åsikter.

Dessa kulturella skillnader gör att många är oroade för att kristnandet av Afrika innebär att sprida en västerländsk kultur man inte vill ha. Biskop Pengo, som är talesman för Tanzanias biskopar sade att ”man måste inrikta sig på en äkta inkulturation för att undvika att ge intrycket av att göra den afrikanska själen västerländsk”. I Nigeria har biskoparna redan tagit många steg för att detta skall bli verklighet, berättade biskop Efraim Silas Obot. De har skrivit ett herdabrev om inkulturation, och folklivsforskning är ett ämne på prästseminarierna. Det pågår olika försök att slå samman det kristna dopet med de traditionella riter som hänger samman med att man ger barnet ett namn. På samma sätt försöker man förena det kristna bröllopet med nigerianska traditioner. Det är inte lätt, för nigerier gifter sig etappvis, och ofta är kyrkbröllopet sista steget.

Den stora kulturklyftan gör att kristendomen lätt blir en religiös fernissa utan några djupare rötter i det dagliga livet. Biskop Fouad Twal från Zambia formulerade det så, att ”alltför länge har vi kristna sett evangelisation mer som en fråga om att sprida en religion än en uppmaning till omvändelse”. Hans ord påminner oss om att kristendomens styrka under de första seklen, när den spreds som en löpeld i det romerska riket, var just att tron var knuten till en moralisk omvändelse. Biskop Twal berättade också att Zambias kyrkas klara uttalanden i frågor som rör rättvisa och fred hade spelat en erkänt viktig roll i samband med landets övergång till demokrati och dess strävan efter ekonomisk utveckling.

Å Zambias biskopars vägnar hoppades han att synodens slutdeklaration skulle tala klarspråk om att arbetet för rättvisa och fred är en del av evangelisationen.

Många talare har betonat hur viktigt det är att kan använder moderna massmedia. En av dem är ärkebiskop Foley, som leder Vatikanens råd för massmedia. I en intervju för Vatikanradion påpekade han att media är en utmaning för kyrkan i Afrika just nu, eftersom det är först de senaste åren som många afrikanska regeringar gett upp sitt etermonopol.

Den afrikanska kyrkan måste lära sig att bli ekonomiskt självständig, sade biskop Paul Zoungrana. Vi är tacksamma för all hjälp från utlandet, men de afrikanska kristna måste lära sig att kyrkan är beroende av deras personliga bidrag. Han påpekade också att kyrkliga hjälporganisationer ofta ger hjälp till sociala och ekonomiska problem men sällan bidrar till kostnader för evangelisation.

Den moderna världens utmaning

Om de första debattinläggen handlade om att värna afrikanska traditioner, kom man senare alltmera att uppmärksamma de utmaningar den moderna världen ställer Afrikas kristna inför. Biskop Bernard Agre, biskop av Yamossoukro i Elfenbenskusten, påpekade att satellit-TV öppnar stora möjligheter för Afrikas kristna men sade att detta också kan få negativa följder. Han berättade att kyrkan i hans land sprider kunskap om moderna media samtidigt som man värnar om traditionella kommunikationer som sång, dans och trummor. Förhållandet mellan tro och hälsa är en särskild utmaning för de afrikanska kyrkorna. Många präster improviserar djävulsutdrivningar för att konkurrera med sekternas helare, men gynnar i själva verket sekternas spridning, berättade biskop Jean-Baptiste Ama från Kamerun. Hans farhågor bekräftades av biskop Jose Francisco Moreira Dos Santos från Angola, som tyckte att kyrkan skulle bygga sjukhus och inte driva ut andar: ”Kyrkan måste främja både sjukvård och själavård. Genom att bota sjukdomar kan man komma bort från gamla magiska föreställningar som är oförenliga med den kristna moralen.”

När detta skrivs har synoden endast pågått en vecka och det är därför omöjligt att sia om dess slutsatser. Man kan bara erbjuda en solfjäder av citat och olika åsikter. Vad som följer är personliga reflektioner som på intet sätt skall tillskrivas de afrikanska biskoparna.

Begreppet inkulturation tycks väl förankrat i allas medvetande och det tycks principiellt inte vara omstritt. De stora utmaningarna blir att se i vilken utsträckning man kan betrakta ”kristna” traditionella afrikanska familjestrukturer (polygami, etappäktenskap) som inkulturation och i vilken mån det är önskvärt. I flera länder är inkulturation redan ett viktigt ämne på prästseminarierna, i andra är man på förberedande stadier. Men begreppet är så till den grad i var mans mun att det stundom används för att beteckna allt som är bra och önskvärt.

Ett allmänt intryck, som bekräftas av vissa debattinlägg men inte av alla, är dock att Afrikas kyrkor måste ställa sig på utvecklingens sida och inte bara ägna sig åt antropologisk arkeologi. Många betonar att även djupt kristna afrikaner ofta söker sig till ickekristna riter i krissituationer. Vad kan kyrkan göra åt det? Här går en typisk skiljelinje mellan dem som menar att kyrkan skall ägna sig åt mirakulöst kelande i större utsträckning och dem som menar att om man förbättrar sjukvården kommer ingen längre att fråga efter andeutdrivning.

Kontinentens problem löses genom social och ekonomisk utveckling, och kyrkan måste stå bland dem som främjar denna utveckling. Också när Sverige kristnades kom kyrkan med social, ekonomisk och teknologisk utveckling. Det är inte konstruktivt att ensidigt kalla det som i själva verket är en världsomspännande för ”europeiskt” eller ”västerländskt”. Det kristna familjeidealet är i dag inte ”europeiskt”, det vet de europeiska kristna som kämpar för att försvara det. Afrika måste sträva efter att tillägna sig det yppersta som finns i denna kultur för att kunna bli en ledande kontinent. Annars kommer Afrika oundvikligen att falla offer för dess sämsta sidor. Det är en utveckling vi ser i länder som försöker stänga sig ute från främmande kulturer (Iran, Kina). Kyrkan måste akta sig för att spela i händerna på ekonomiska intressen som vill att Afrika skall förbli fattigt för att där kunna dumpa sina avfallsprodukter. Vill vi Afrikas väl, då vill vi Afrikas utveckling. När nordamerikanska sekter och porrindustrin översköljer Afrika med satellitsändningar vinner varken kyrkan eller Afrika på att ha kurser i sagoberättande, sång och dans.

Publicerad 1994 i nummer 4