Alexander Nevskij – hur en munk ikonografiskt blev krigare

av SVEN HEILO

Det är något av en paradox att den kristna kyrkan kunde upphöja krigare till helgon, men här skiljer sig den östkyrkliga från den västskyrkliga traditionen. I öst hade man uppfattningen att krig egentligen var oförenligt med kristendomens ideal och att diplomati i mellanstatliga konflikter alltid var att föredra. Krigarens yrke var i Bysans inte något som gav vederbörande högt anseende. De mest kända egentliga krigarhelgonen i Bysans var den helige Giorgios och den helige Demetrios, men de framställdes primärt som martyrer och på ikonerna nedkämpade de drakar, symbolen för synd och ondska, från hästryggen. Kyrkofadern den helige Basileios den store ansåg till och med att soldater som varit ute i krig, i tre års tid borde göra bot och förvägras tillträde till nattvarden, oavsett om de dödat någon eller ej. Våra tre nordiska ”helgonkungar”, S:t Knud, S:t Erik och S:t Olav, åtnjöt däremot kult, inte för att de bekämpat synden och ondskan, utan för att de blivit dödade av sina fiender, ett ”martyrium” som dock torde få anses diskutabelt.

Ikon Alexander Nevskij. Wikipedia.

Rurikättlingen Alexander, som enligt Nestorskrönikan grundade den första ryska härskardynastin, liknar varken de bysantinska eller de västerländska krigarhelgonen. Han var son till storfurst Jaroslav av Novgorod och Vladimir och kallades 1236 till Novgorod för att bygga upp stadens försvar. En liten truppstyrka från Novgorod mötte under hans befäl i juli 1240 en svensk invasionsarmé som landstigit vid sammanflödet av floderna Izjora och Neva. Svenskarna drevs tillbaka och efter denna seger fick Alexander tillnamnet Nevskij, ”av Neva”. Slaget nämns visserligen inte i svenska källor från denna tid, till exempel Erikskrönikan, vilket i och för sig inte är särskilt anmärkningsvärt, enär ju medeltida krönikörer, som ofta skrev historia i propagandistiskt syfte på uppdrag av furstarna, gärna underlät att nämna eventuella nederlag. Däremot är det belagt att svenska styrkor under Birger jarl trängde fram längs Finska vikens norra sida och lade under sig delar av finskt territorium.

Vid samma tid översvämmades norra Ryssland österifrån av härjande skaror av mongoler, utsända av stor-khanen Batu, som hade sitt härläger, ”Gyllene horden” i Sarai vid Volgamynningen. Då Alexander valde att inte direkt konfrontera mongolerna, kom han i konflikt med de ledande skikten i Novgorod och blev bortdriven. Men redan på våren 1241 fann man i Novgorod för gott att återkalla honom. Tyska orden hade invaderat och besatt Pskov och hotade Novgorod. Alexander samlade en här och befriade Pskov från de tyska ordensriddarna. Ett år senare återvände de emellertid under ledning av stormästaren Hermann von Buxhövden. Alexander besegrade riddarhären i april 1242 i det berömda ”Slaget på isen” på Peipussjön och drev bort dem från Novgorods område. Sergeij Eisenstein skildrade slaget suggestivt i en film från 1938. Ytterligare ett invasionsförsök västerifrån 1245 av litauerna slogs tillbaka, varefter hoten västerifrån var avvärjda.

Alexander Nevskij. Byst gjord av Loris Romito, 2006. Foto: Wikimedia commons.

Under tiden hade Alexanders fader, furst Jaroslav, som besökt khanen Batu för att förhandla om tribut och därigenom avvärja ytterligare härjningar, avlidit på vägen hem, enligt legenden förgiftad på khanens order. Batu kallade då till sig Alexander och krävde underkastelse. Därmed stod Alexander vid skiljevägen. Hotet från väst var visserligen avvärjt, men att försöka föra krig mot mongolerna var utsiktslöst. Alexander beslöt att betala tribut för att slippa mongolernas härjningar. För att ytterligare komplicera bilden kom det även diplomatiska trevare från påven Innocentius IV om att skapa en allians mellan ryska och livländska furstar och Tyska orden, riktade mot mongolerna, som vid denna tid trängt långt in i Östeuropa. Ett av villkoren för denna allians var dock att ryssarna skulle underkasta sig katolicismen. Enligt en krönika lär Alexander ha bemött olika påvliga sändebud snävt och avvisat unionsförslaget. För honom var det viktigare att försvara den ortodoxa kyrkan, vars verksamhet mongolerna inte lade sig i, än att underkasta sig påven. Under en lång följd av år betalade Alexander tribut till mongolerna för att slippa deras härjningar och undgå att bidra med ryska trupper till deras krigståg.

Efter ett sista besök hos stor-khanen avled Alexander 1263 i Vladimir. Enligt krönikorna avsade han sig sin furstliga värdighet och avlade munklöftena på sin dödsbädd. Efter sin död blev han föremål för helgonkult, först enbart lokalt i Vladimir 1363 och sedan nationellt efter en regelrätt helgonförklaring 1547. Det var först storfursten av Moskva och senare tsarerna Ivan III och Ivan IV, som började använda honom som Rysslands och ortodoxins beskyddare och symbol för kampen mot arvfienden på andra sidan Östersjön – Sverige.

Efter hans kanonisering utfärdades direktiv rörande hur han skulle avbildas ikonografiskt: en skäggig munk, iklädd munkdräkten för det så kallade Stora Schemat, med en skriftrulle i handen. Så var traditionen fram till 1700-talet.

Tsar Peter den store (1672–1725) inledde en västerländskt påverkad moderniseringsprocess av det ryska riket. Dess centrum flyttades från Moskva till det nyuppförda S:t Petersburg vid Nevas mynning. Arvfienden Sverige hade i grunden besegrats vid Poltava 1709 och efter freden i Nystad var dess stormaktsställning förbi. Tsar Peter lät uppföra ett stort kloster helgat åt Alexander Nevskij i den nya huvudstaden och flytta helgonets reliker dit från Vladimir 1723. Alexander, som ju 1240 besegrat en svensk invasionshär, kom att bli symbolen för Rysslands kamp mot fienden i väst. I en ukas från 1724 dekreterade tsaren via Den heliga synoden dessutom att den helige Alexander Nevskij allt framgent på ikonerna inte fick framställas som munk, utan enbart som krigare, iförd bröstharnesk och benskenor och i vissa fall med ett svärd vid sidan.

Alexander Nevskij katedralen i Sofia, Bulgarien. Foto: Wikimedia commons.

Denne idealfurste, som framgångsrikt dels hejdat flera invasionsförsök från väst, dels genom slug diplomati skyddat undersåtarna från mongolernas härjningar, kom hädanefter att bli en hjältegestalt som kunde utnyttjas för den ryska statens syften. Under 1800-talet invigdes ryska ortodoxa kyrkor i till exempel Tallin, Paris och Köpenhamn helgade åt Alexander Nevskij, och i ortodoxa kyrkor i Finland, byggda då landet var ett ryskt storfurstendöme, finns det alltid någonstans en ikon med Alexander Nevskij som krigare, till exempel i Uspenskijkatedralen i Helsingfors och i den ortodoxa kyrkan i Åbo. Han kom till och med väl till pass i Sovjetunionen under ”Det stora fosterländska kriget” 1941–1945. Den ryske konstnären Pavel Korin målade 1942 under Leningrads belägring en tavla i romantisk stil av en reslig, bister harneskklädd gestalt, stående bredbent med Nevafloden i bakgrunden, med ett baner på vilket man skymtar ett Kristusansikte. Ingen ryss kunde missta sig på den bilden – Alexander Nevskij.

Under senare tid har cirkeln slutits. När den ortodoxa Nikolajkatedralen i Wien renoverades i början på detta sekel målades en stor fresk över utgången, föreställande Alexander Nevskij. Men inte som krigare, utan som – munk.

Sven Heilo 2020-03-11

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.