Alla behöver inte vara del av den moderna utvecklingen

av THOMAS IDERGARD
Krisen i Svenska Akademien har engagerat och upprört, trots att det för alla oss icke-ledamöter är omöjligt att veta vad som har gjorts i alla interna turer. Men liberala Upsala Nya Tidning (UNT) och ledarskribenten Johan Rudström tycks tillhöra kretsen av informerade kommentatorer. I en kolumn för någon vecka sedan (läs här) slog han fast att det nu krävs, en ospecificerad, förnyelse: ”Står Svenska Akademien som institution över den moderna samhällsutvecklingen?”

Frågan tycks vara ställd för att vara omöjlig att svara ja på med anständigheten i behåll. Den outtalade premissen är att ”den moderna samhällsutvecklingen” skulle vara någonting per definition gott som inses a priori. En välvillig läsning, som inte tror att skribenten avser att vara svepande utan kanske bara använder kodord som hans regelbundna läsare förstår, kan se en referens till arbetssätt som blivit vanliga i politiken, stora företag och organisationer i en digitaliserad medievärld, där ledningspersonerna ständigt är synliga i olika media i syfte att öka förtroendet för den egna verksamheten och sig själva.

I uttrycket ”den moderna samhällsutvecklingen” är det ordet modern som förväntas ge den positiva konnotationen. Som jag tidigare har argumenterat i Signum (se här) är modern ett adjektiv som inte uttrycker något värde utan bara en relation. Den ryske pseudovetenskapsmannen Lysenko (1898–1976) till exempel var under sin storhetstid i mitten av 1900-talet mycketmer modern än genetikens fader Mendel (1822–1884; bilden ovan), medan den senares teorier förblev vetenskapligt hållbara. Det som är modernt idag blir ju också omodernt när modet växlar.

Men för politiker och opinionsbildare i svensk offentlighet betecknar det goda moderna en bestämd uppsättning politiska, ofta liberala, värderingar. Om det är vad UNT vill ha i Svenska Akademien sägs alltså att en privat organisation, som den ju är, ska lyda under tidsbundna politiska värderingar som uttrycks av någramakthavare. Förnyelse blir då en fråga om att rätta in sig i ledet. Ett sådant tänkesätt förskräcker emellertid. För det är ju egentligenbara i ett totalitärt samhälle somalla institutioner, offentliga såväl som privata – från familjerna, via civilsamhället till statsapparaten – genomsyras av de värderingar som de styrande anser vara goda. 

I ett pluralistisktsamhälle, däremot, är det självklart att värderingar som styrden offentliga makten som den utövas i politik och media inte alls behöver prägla andra institutioner. För rättsstaten är likabehandling ett centralt värde. Men på exempelvis familjenivå är det tvärtom; en make förväntas älska sin egen hustru mer än andras. Eller på marknaden, där en konsument inte behandlar alla produkter på ett visst område lika. Detta är, brukade särskilt den framlidne svenske sociologiprofessorn Hans Zetterberg (1927­–2014) framhålla (se exempelvis här), en nödvändig förutsättning för en allsidig samhällsordning där det också blir möjligt för institutioner att existera självständigt från statsmakten.

Svenska Akademien, liksom ävenkyrkor och religiösa samfund och mängden av föreningarsom också står utanför statsmakten, är exempel på sådana institutioner med helt andra uppgifter än staten. Och helt andra än media och näringsliv. Därmed förverkligar dehelt eller delvis andra värden för det gemensamma goda. Det här, och det riskabla för sådanainstitutioner att falla in i tidensmedieanpassade politikers och kändisars popularitetsjakt, utvecklade statsvetaren Katarina Barrling förtjänstfullt i en radiokrönika nyligen (lyssna här).

Svenska Akademien måste förstås hantera alla oegentligheter och fel som begåtts. Men svaret på krisen ligger med stor sannolikhet inte i makthavarnas och opinionernas rådande (de kan ju vara annorlunda imorgon, som bekant) politiska värderingar. Förmodligen handlar det i stället om att återupprätta de värden institutionen haft som uppgift attfrämja från början – snille och smak. Tämligen omoderna, men tidlöstgoda. Hela tiden ska vi i alla fall vara glada för att vi kan svara ja på Rudströms fråga: i ett fritt samhälle ska merparten av institutionerna stå över den specifika samhällsutveckling som politiker och politiska skribenter vill ha. Oavsett om de nu råkar kalla den modern eller något annat.

Thomas Idergard 2018-05-22