Almedalen: Religionens roll i integrationen. ”Kom som du är – bli som vi”

På torsdagsförmiddagen under Almedalsveckan anordnade Newmaninstitutet, Studieförbundet Bilda och Equmeniakyrkan ett seminarium kring religionens roll i integrationen. Detta är en frågeställning som näst intill aldrig lyfts i integrationsdebatten, i integrationspolitiken eller i de lokala arbetsförmedlingarnas och kommunernas integrationsarbete. Likväl kan vi i våra olika samfund se att de mångkulturella församlingarna många gånger utgör primära ankytningspunkter i Sverige. Och som seminariet pekade på är det kanske en av de stora frågorna för vårt framtida samhällsbygge.

Vi bjöd in en mycket namnkunnig panel till samtalet: Jasenko Selimovic, statssekreterare åt integrationsminister Erik Ullenhag; Lisa Pelling, doktor i migrationsfrågor och ansvarig för tankesmedjan Global Utmanings Migrationsprogram samt statsvetaren Andreas Johansson Heinö, Timbro/Göteborgs universitet, känd från flera böcker, artiklar och debatter kring mångkulturfrågor. Från kyrkornas sida och för att referera till den konkreta församlingsverkligheten deltog den svenskkyrkliga biskopen Antje Jackelén och en av kyrkoledarna för Equmeniakyrkan, Lasse Svensson.

Andreas Johansson Heinö och Jasenko Selimovic talade om den grundläggande frågan om integration och mångkultur utifrån seminariets titel, ”Kom som du är – bli som vi”. Johansson Heinö inledde med att göra reflektionen att formuleringen ”bli som vi” pekar på ett grundläggande problem i svensk integrationsdebatt. När vi talar om ”integration” menar vi inte sällan egentligen assimilation. Människor skall assimileras till ett odefinierat ”svenskt Vi”. Vi klarar inte riktigt av att hantera det annorlunda, det främmande som inte är som ”vi”.

Selimovic, som själv har sin bakgrund i det forna Jugoslavien, fortsatte på samma spår. Utifrån den egna erfarenheten kunde han konstatera att hur länge han än skulle bo här i landet, så kommer han inte att ha samma känsla för sill och potatis eller midsommaraftonsfirandet som många ”svenskar”. Integrationens mål är en känsla av tillhörighet, ”jag har plats och hör hemma i detta land”, menade Selimovic. Men han pekade också på att det finns ett osynligt och odefinierbart krav på anpassning till en enhetskultur, som mer eller mindre alla ”svenskar” kan relatera till.

Eftersom det inte går att sätt fingret på vad det är man skall bli för att bli svensk, så finns det ett lågintensivt värderings- och kulturförtryck, en outtalad förväntan på att vara någon som ingen kan säga vad det är. Följden är att ingen utlandsfödd kan bli svensk i betydelsen känna sig som svensk och någon som ”hör hit”. Förväntan på anpassning till enhetskulturen alienerar.

Panelen gjorde också en ansats att samtala kring definitionen av religion. Men tyvärr tog det inte riktigt tog fart, trots att detta är av direkt betydelse för hur vi ser på enhetskulturens Sverige, det lågintensiva kulturella förväntanstrycket och religionens roll i integrationen. Definitionen av vad religion är har nämligen starkt påverkats av migrationen.

Migrationen till Sverige har lett till insikten att för många är religion en fråga om kulturell tillhörighet, ett kulturuttryck och något som inte alls med nödvändighet bygger på ett eget personligt ställningstagande. Detta har gjort att frågan om migranters möte med enhetskulturen och vår strävan efter att rymma en mångkultur också bör inrymma frågan om de religiösa samfundens roll i detta uppbrott från den svenska enhetskulturen, som panelen menade verkar vara nödvändig för Sverige om vi skall utvecklas till ett land där vi kan känna oss som svenskar, oavsett religion, kultur och härkomst.

Lisa Pelling lyfte frågan om religionens roll i integrationen utifrån internationell forskning. I Sverige finns det i dagsläget knappt någon forskning alls på området. Inom forskningen internationellt talas det om transnationella band som binder oss vid t ex vårt ursprung, vår ursprungskultur och religion. Dessa transnationella band skapar trygghet och förtroende. De kan ge resurser för migranters etablering i ett nytt land.

Amerikanska forskare pekar på tre ”R” som visar på religioners och religiösa församlingars funktion i integrationen. ”Refuge”: församlingarna ger stöd, identitet, trygghet och omhändertagande. ”Respect”: församlingarna ger migranter möjligheten att känna sig respekterade genom att ge sina medlemmar tydliga uppgifter i församlingarna. Någon får i uppgift att ta upp kollekt, vara diakon eller undervisa barn. ”Relations”: församlingarna utgör sociala nätverk. Dessa nätverk kan innebära att migranter kommer i kontakt med arbetsgivare och erbjuds arbete genom personliga kontakter, vilket har stor betydelse för insteget i det nya samhället.

Heinö, slutligen, menade att religionen i vissa fall bevisligen är negativ för integrationsprocessen. Som fenomen och social kontext betraktat är den bevisligen positiv för människors möjlighet till etablering och hemmahörighet. Men till skillnad mot många andra länder har vi i Sverige ingen förväntan på samfunden i denna fråga. Man kan till och med säga att vi har en negativ förväntan på samfunden.

Vi får hoppas att detta seminarium bidrog något till att förändra denna negativa förväntan på samfunden.

Bengt Almstedt 2013-07-06