Andlig vård i Kriminalvården viktigare än någonsin

av MAGDALENA DAHLBORG

Barn som inte får träffa sina fängslade föräldrar. Minskad utevistelse. Indragna aktiviteter och inställd undervisning. Eventuellt muck till en värld där man plötsligt förväntas bära munskydd, inte kan betala kontant på bussen och där hög arbetsbelastning ger mycket långa tider till utbetalning av ekonomisk hjälp samtidigt som arbetslösheten är hög och arbetstillfällena få.

Fängelsesjälavårdare i Storbritannien vittnar i veckotidskriften The Tablet den 14 november om skenande psykisk ohälsa och mycket svåra förhållanden i landets fängelser under pandemin. De katolska biskoparna i England och Wales har vädjat till regeringen att förkorta strafftiden för personer som är nära slutet på sin fängelsetid, under förutsättning att dessa inte utgör risk för allmänheten och i synnerhet om de tillhör riskgrupper. Trängsel i fängelserna, långa häktningstider och isolering i cellerna innebär helt enkelt att vistelsen inte är människovärdig. Förhållandena i fängelsemiljön försvårar övergången till normalt, icke kriminellt medborgarskap.

Utmaningar på svenska fängelser under pandemin

I Sverige är situationen inne på anstalterna inte fullt lika illa, berättar NAV-konsulent Susanne Rodmar vid Sveriges kristna råd för Signum. NAV, nämnden för andlig vård, samlar själavårdare – kristna och andra – vid anstalterna. Nämnden samordnas genom Sveriges kristna råd på Kriminalvårdens uppdrag.

Det som i nuläget är svårast för intagna på anstalter och häkten är att besöksverksamhet och permissioner har dragits in. Inte minst för de som har barn kan den minskade kontakten tära. Sedan tidigare är det mycket trångt på anstalterna, vilket innebär att många intagna delar rum och att det inte finns någon överkapacitet som möjliggör förflyttning av intagna om det exempelvis uppstår gängbildningar eller andra motsättningar. Susanne Rodmar har inte hört talas om någon ökning av den psykiska ohälsan, men konstaterar att situationen redan var svår på grund av trängseln, och att osäkerhet, indragna permissioner och besöksförbud inte direkt bidrar till att minska spänningar mellan de intagna.

Stort förtroende

För just den andliga vården fungerar verksamheten ungefär som vanligt, och från Kriminalvården får själavårdarna höra att de är viktigare än någonsin. I Sverige, till skillnad från flera andra europeiska länder, är den andliga vården mycket uppskattad av såväl intagna som av vårdare och Kriminalvården på ledningsnivå. Själavårdarna är neutrala i relation till Kriminalvården, och har därför högt förtroende även hos de intagna. Det går förstås inte att räkna hur många incidenter som inte inträffar, men sannolikt bidrar själavårdarna till större lugn och färre incidenter, även om huvudsyftet med den andliga vården i Kriminalvården är att de intagna i enlighet med Regeringsformen ska kunna utöva sin religion.

En faktor i sammanhanget är att medan man i exempelvis Storbritannien under normala omständigheter kan samla ett sextiotal intagna till gudstjänst (vilket just nu alltså inte är möjligt), är det aldrig tillåtet med så stora samlingar på svenska anstalter. Grupperna är även i normalfallet små, och därför har inte andaktslivet behövt inskränkas liksom inte heller själavårdssamtalen. Såväl Kriminalvården som NAV-medarbetarna har också när det varit nödvändigt funnit kreativa lösningar – en fängelsepastor i Norrtälje flyttade exempelvis under sommaren hela verksamheten utomhus, till ett vägglöst partytält.

Svår återanpassning till ett digitaliserat samhälle

Den som suttit inlåst mellan fem och tio år och nu kommer ut möter ett samhälle där bland annat kommunikation, inköp och resor fungerar väldigt annorlunda jämfört med när personen låstes in. Av säkerhetsskäl har intagna exempelvis inte tillgång till mobiltelefon och mycket begränsad tillgång till internet. Bara att köpa en bussbiljett eller digitalt genomföra ett möte med Arbetsförmedlingen kan därför ställa till stora svårigheter.

NAV-medarbetarna är inte delaktiga i utslussningen, men Susanne Rodmar konstaterar ändå att det troligen är större risker än vanligt för återfall när det till exempel inte längre är självklart att kunna genomföra fysiska möten för uppföljning, kontroll av droganvändning och liknande. Om det blir alltför krångligt att leva ett ”normalt” medborgarliv, och svårt att öva på myndighetskontakter och vardagliga sysslor, är tröskeln tillbaka till tidigare vänner och destruktiva mönster låg. Kriminalvården har under flera år arbetat med att hitta former för att kunna utbilda de intagna i digital kompetens utan att rucka på säkerheten, men det går långsamt och finns många säkerhetsrelaterade problem. Detta oberoende av pandemin, det som hänt nu är att den digitala utvecklingen gått ännu mycket snabbare vilket förstås försvårar omställningen ytterligare.

Någonting Susanne Rodmar vill lyfta fram och ta fasta på är just den andliga vårdens starka ställning i Kriminalvården, och att anstalterna verkligen varit kreativa för att hitta lösningar istället för att, som i flera andra länder, helt utestänga själavårdarna. I stället ses de som viktigare än någonsin.

Magdalena Dahlborg 2020-11-18

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.