Andligt och kyrkligt förenas i påven Franciskus

FREDRIK HEIDING

Bara en bråkdel av innehållet och andan i den långa intervjun med påven Franciskus, som Signum och 15 andra jesuittidskrifter världen över publicerade i torsdags, har hittills trängt igenom mediebruset. Internationellt och här i Sverige har vissa kontroversiella frågor, som påven berör relativt kortfattat i den 17-sidor långa intervjun, kommenterats. Det är naturligt att de heta potatisarna kokar i medierna och det är värt att fånga upp påvens attityd till, och sätt att tala om, omdiskuterade frågor. Inte minst eftersom han slår an en kursändring i den katolska kyrkans retorik, om än inte (ännu) i hennes lära.

Men i den personligt hållna intervjun får vi också reda på varför påven Franciskus är som han är, och varför han tänker och agerar som han gör. Han är djupt förankrad i ignatiansk spiritualitet, det vill säga i de Andliga övningar som Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola (1491–1556) utformade. Uppskattningsvis halva intervjun handlar om ignatiansk spiritualitet och Jesuitordens karisma. Ändå har det i kommentarerna bara antydningsvis och i förbigående nämnts hur starkt påven Franciskus präglas av ignatiansk spiritualitet.

I intervjun kommer påven in på en rad andliga kategorier och de jesuiter som han hämtat mest inspiration från, framför allt från salige Pierre Favre (1506–1546). Denne var samtida med, men mindre känd än, Ignatius av Loyola. Påvens beskrivning av Favre kunde lika gärna ha varit ett porträtt av honom själv. De drag hos Favre som tilltalar påven är: ”Dialogen med alla, också med dem som står längst bort, och med motståndarna; den enkla fromheten, kanske en viss naivitet, den omedelbara tillgängligheten, hans inre urskiljningsförmåga, att han var en man som fattade stora och viktiga beslut och samtidigt lyckades vara så ömsint.”

Ett nyckelord påven återkommer till vid upprepade tillfällen i intervjun är ”andlig urskiljning”. Det innebär konsten att i bön, med Jesus Kristus som ledstjärna, välja mellan flera goda handlingsalternativ. En strävan att avgöra vad Gud vill i varje unik situation. Andlig urskiljning förutsätter en tro på att goda och onda andar existerar, där det gäller att skilja på tankar och känslor som kommer från de goda respektive från de onda andarna. Att ta till sig de förra och förkasta de senare.

Påven Franciskus är på samma gång andlig och kyrklig. Han är djupt präglad av ignatiansk spiritualitet och är samtidigt en ”kyrkans son”, som han uttrycker det. Annorlunda formulerat: påven Franciskus andlighet är ett uttryck för hans katolska tro. Kyrklighet och spiritualitet förenas, och är inte varandras motsatser för honom. Just detta är ovanligt och utmanande i vår tid. Påven Franciskus går här mot strömmen, vilket två exempel kan illustrera.

Det ena exemplet är boken Att leva helhjärtat – Inspiration från Franciskus av Assisi, skriven av Ted Harris och Carolina Johansson (Libris förlag, 2013). Harris och Johansson framställer den helige Franciskus av Assisi som någon som befriar sig från den katolska kyrkan. Kerstin Hedberg Nyqvist visar i en recensionsartikel i senaste Signum, nr 6, att den bilden av Franciskus av Assisi saknar historiska belägg. Man kan lugnt påstå, att påven Franciskus sätt att leva avsevärt mycket mer återspeglar Franciskus av Assisis liv än vad Harris och Johanssons ytliga och missvisande porträtt av det högmedeltida helgonet gör.

Det andra exemplet är boken Mystik och andlighet – Kritiska perspektiv, en antologi med Simon Sorgenfrei som redaktör (Dialogos förlag, 2013). Boken utgår från det i vår tid vanliga fenomenet att vara ”andlig men inte religiös”. Som undertiteln antyder avser man att anlägga ett kritiskt perspektiv på denna hållning. Boken tar upp postmoderna tolkningar av buddhism, sufi mystik, judisk kabbala mystik och vissa former av protestantisk andlighet. Boken har flera förtjänster men förmår inte beskriva traditionell kyrkligt hemmahörande mystik och andlighet. En sådan hade just inneburit en ”kritisk” kontrast till den individualiserade icke-religiösa andligheten.

En slutsats vi kan dra är att påven Franciskus är karismatisk, spontan och tolerant tack vare – och inte trots – en kyrkligt förankrad spiritualitet. Han går därmed emot den utbredda uppfattningen att en kyrklig institution hämmar friheten och hindrar personlig utveckling. Han bidrar till att forma den katolska kyrkans profil.

Fredrik Heiding 2013-09-23

http://www.svd.se/kultur/understrecket/andligheten-blir-allt-mer-likriktad_8296332.svd

Se även Anders Piltz krönika i tidningen Dagen, 2013-09-25:

http://www.dagen.se/kronikor/anders-piltz-en-varld-full-av-blodande-manniskor/