Annika och den äldre brodern

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Sei Pippi nicht Annikaav BERND HAGENKORD
Det är många i kyrkan som har ”den äldre broderns problem” hör man allt oftare på senare tid [syftar på liknelsen om den förlorade sonen, Lukas 15:11–32, övers. anm.]. Fadern i liknelsen visar gränslös barmhärtighet men brodern som fått avstå från allt och alltid bemödat sig om att hålla sig till reglerna, som alltid varit trogen och lojal, han står som förlorare. Detta är situationen i berättelsen om den förlorade sonen eller, som den hellre borde kallas, den barmhärtige fadern. Om vi tänker på någon situation där vi själva hamnat i rollen av den äldre brodern (eller systern) har vi väl alla haft känslan: det här är ju orättvist. [Bilden: grafitti på en vägg i München med texten ”Sei PIPPI nicht Annika” (Var Pippi inte Annika)]

På sistone har jag flera gånger skrivit om den dynamik som påven för in i kyrkan. Denna dynamik är inte alltid vacker att skåda, den kommer även till uttryck i konflikter och motstånd, i konfrontation och så vidare. Den är inte slät och fin och som på bio, den är som livet självt. Först nu börjar vi så smått inse vad denna ”kreativa pastoral” är som efterfrågas, den är inte alltid kliniskt ren och definitivt inte möjlig att införa genom ett enstaka beslut.

Det möter en stämning som åtminstone i vårt samhälle betonar det individuella och ger det en positiv laddning – alltså som den förlorade sonen – medan trohet, lojalitet, att hålla sig till konventioner – som den äldre brodern – har en dålig klang. Annika är långtråkig men Pippi Långstrump däremot, hon är kreativ och levande. Och det är bra att hon gör så att Annika blir alltmer lik Pippi. Men det som är kul på bio är det kanske inte allid i det verkliga livet.

Och då hjälper det inte heller när fadern i liknelsen närmast som tröst säger till den äldre brodern att allt mitt är ditt. Det är ju inte arvet det gäller utan sympati och erkännande.

Det är sympati och inte arv saken gäller

Kreativitet är ofta något som vi inte riktigt klarar av att hantera. Jag vill inte påstå att detta också gäller för den som har invändningar mot det som påven förkunnar. Att säga så vore nedlåtande, nedvärderande och psykologiserande. Men som en möjlig förklaring bland många andra tycker jag att det förtjänar att nämnas.

Den äldre brodern misslyckades inte. Den yngre agerade som individ, frigjorde sig och sökte sin väg. Men han misslyckades. Denna lilla detalj får vi inte glömma, det är den yngre brodern som ligger i rännstenen och svälter. Att hantera ett sådant kapitalt misslyckande det klarar vi inte av som människor. Fram till en viss punkt har vi otroliga resurser av mänsklighet, man kan bara tänka på flyktingarna här hemma som vi tar emot, hjälper, försörjer och lyssnar på. Men någonstans når man den punkt när allt blir för mycket därför att ens värld skakas i grunden. Det är den punkt där den äldre brodern är. Det erkännande och sympati som fadern visar (den yngre brodern) får honom att gå i bitar. Han som varit lojal och därigenom egentligen förtjänat inte bara arvet utan också faderns tillgivenhet. Men den går till den andre brodern.

I oss finns det alltid en god portion Annika. Det beror inte på överjaget eller på att våra föräldrar är på det sättet utan på att vi är sådana av oss själva. Det måste vi ta till oss. För att spetsa till det: kan jag personligen, kan vi som gemenskap, glädjas över att den andre får något som vi hade väntat att vi själva skulle få? Klarar vi att uthärda att alla de viktiga teman som vi debatterat i åratal, ja sedan årtionden, blir liggande kvar på slagfältet medan stämningen stiger på segerfesten någon annanstans?

Den äldre brodern hör till oss, att finna honom och omfamna honom ingår i den dynamik som påven vill sätta igång i oss. Ibland blir det för mycket för oss. Men vi mår bättre av att veta om det.

Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-10-28
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Sei Pippi nicht Annikaav BERND HAGENKORD
Det är många i kyrkan som har ”den äldre broderns problem” hör man allt oftare på senare tid [syftar på liknelsen om den förlorade sonen, Lukas 15:11–32, övers. anm.]. Fadern i liknelsen visar gränslös barmhärtighet men brodern som fått avstå från allt och alltid bemödat sig om att hålla sig till reglerna, som alltid varit trogen och lojal, han står som förlorare. Detta är situationen i berättelsen om den förlorade sonen eller, som den hellre borde kallas, den barmhärtige fadern. Om vi tänker på någon situation där vi själva hamnat i rollen av den äldre brodern (eller systern) har vi väl alla haft känslan: det här är ju orättvist. [Bilden: grafitti på en vägg i München med texten ”Sei PIPPI nicht Annika” (Var Pippi inte Annika)]

På sistone har jag flera gånger skrivit om den dynamik som påven för in i kyrkan. Denna dynamik är inte alltid vacker att skåda, den kommer även till uttryck i konflikter och motstånd, i konfrontation och så vidare. Den är inte slät och fin och som på bio, den är som livet självt. Först nu börjar vi så smått inse vad denna ”kreativa pastoral” är som efterfrågas, den är inte alltid kliniskt ren och definitivt inte möjlig att införa genom ett enstaka beslut.

Det möter en stämning som åtminstone i vårt samhälle betonar det individuella och ger det en positiv laddning – alltså som den förlorade sonen – medan trohet, lojalitet, att hålla sig till konventioner – som den äldre brodern – har en dålig klang. Annika är långtråkig men Pippi Långstrump däremot, hon är kreativ och levande. Och det är bra att hon gör så att Annika blir alltmer lik Pippi. Men det som är kul på bio är det kanske inte allid i det verkliga livet.

Och då hjälper det inte heller när fadern i liknelsen närmast som tröst säger till den äldre brodern att allt mitt är ditt. Det är ju inte arvet det gäller utan sympati och erkännande.

Det är sympati och inte arv saken gäller

Kreativitet är ofta något som vi inte riktigt klarar av att hantera. Jag vill inte påstå att detta också gäller för den som har invändningar mot det som påven förkunnar. Att säga så vore nedlåtande, nedvärderande och psykologiserande. Men som en möjlig förklaring bland många andra tycker jag att det förtjänar att nämnas.

Den äldre brodern misslyckades inte. Den yngre agerade som individ, frigjorde sig och sökte sin väg. Men han misslyckades. Denna lilla detalj får vi inte glömma, det är den yngre brodern som ligger i rännstenen och svälter. Att hantera ett sådant kapitalt misslyckande det klarar vi inte av som människor. Fram till en viss punkt har vi otroliga resurser av mänsklighet, man kan bara tänka på flyktingarna här hemma som vi tar emot, hjälper, försörjer och lyssnar på. Men någonstans når man den punkt när allt blir för mycket därför att ens värld skakas i grunden. Det är den punkt där den äldre brodern är. Det erkännande och sympati som fadern visar (den yngre brodern) får honom att gå i bitar. Han som varit lojal och därigenom egentligen förtjänat inte bara arvet utan också faderns tillgivenhet. Men den går till den andre brodern.

I oss finns det alltid en god portion Annika. Det beror inte på överjaget eller på att våra föräldrar är på det sättet utan på att vi är sådana av oss själva. Det måste vi ta till oss. För att spetsa till det: kan jag personligen, kan vi som gemenskap, glädjas över att den andre får något som vi hade väntat att vi själva skulle få? Klarar vi att uthärda att alla de viktiga teman som vi debatterat i åratal, ja sedan årtionden, blir liggande kvar på slagfältet medan stämningen stiger på segerfesten någon annanstans?

Den äldre brodern hör till oss, att finna honom och omfamna honom ingår i den dynamik som påven vill sätta igång i oss. Ibland blir det för mycket för oss. Men vi mår bättre av att veta om det.

Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-10-28
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här