Antikatolsk propaganda med hjälp av bilder

av MAGNUS NYMAN

Den traditionella, till synes nästan självklara, uppfattning som den svenska propagandan redan från reformationens inledning under 1500-talet gav ord och bild åt, och som senare även svenska historiker envetet förmedlade som objektiva sanningar, var lika klar som entydig: katoliker (eller papister som man ofta benämnde dem) var en potentiell fara för rikets enhet och säkerhet. Evangeliets ljus skingrade successivt det katolska mörkret, låt vara att i dunkla vrår av riket bland opat­riotiska och opålitliga undersåtar skuggor ännu kunde dröja kvar. Hur många som under början av 1600-talet inte sympatiserade med den officiella ståndpunkten vet vi inte, men naturligtvis fanns det sådana, inte sällan inom adeln och bland de lärde. Det är värt att fundera över den dåtida hovmannen och diplomaten, senare konvertiten och franciskanen Lars Skyttes ord om Sverige och Danmark vid denna tid: ”Officiellt rådde lutherdomen, men privat fanns det avvikande åsikter, andra än de överenskomna, mest romersk katolska.” Men allt­eftersom tiden gick kom – precis som propagandan påstod – den officiella versionen att segra, det dåtida riket blev religiöst alltmer homogent.

Det tycks som om antikatolicismen under lång tid fungerat som ett gemensamt kitt i konstruktionen av det tidigt moderna Sverige (och rent av i viss mån ännu i byggandet av det så kallade folkhemmet under 1900-talet). Lägg därtill att antikatolska stereotyper formaterade en transnationell protestantisk berättelse – i samma form stöptes människor från Narvik till Berlin, från Helsingfors till nybyggarsamhällena i Minnesota. ”Det var först när katolska kyrkan kom på 1000-talet med kristnandet som allt började gå utför för svenskarna, om man får tro denna tolkning av historien”, sammanfattar Maja Hagerman i en av sina böcker denna propaganda. Den ”evangeliska” tron, eller dess sekulariserade varianter, har haft tolkningsföreträde. Eller med andra ord: det etablerades tidigt en effektiv minneskontroll till att inte tänka särskilt fritt men väl rätt, eller med orden över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala, ”… att tänka rätt är större”.

Den som vill få detta tema utvecklat, och med fler exempel på hur uppfattningarna om den katolska kyrkan som ett religiöst och politiskt hot har frodats såväl bland beslutsfattare som bland den vidare allmänheten, får konsultera andra källor. Själv har jag skissartat berört temat i mitt bidrag i den nyutkomna boken Hans Brask: Biskop mellan påvemakt och kungamakt (Artos, 2013).

Dessa rader har ett mer beskedligt syfte, att låta Signums läsare få ta del av några bilder som finns i den så kallade Planersamlingen i Uppsala universitetsbibliotek. Samlingen rymmer bland annat ett antal kopparstick från tiden för det trettioåriga kriget, med både bild och kortare eller längre förklarande text på tyska. Dessa kopparstick har spritts av den svenska armén och deras tyska allierade till befolkningen i de erövrade områdena. Dagens propaganda, med all vår nya teknik, är kanske mer sofistikerad, men de fyrahunda år gamla bilderna kunde tveklöst fängsla människorna då – dessa var inte heller särskilt bortskämda med denna typ av material. Det stereotypa materialet visar samtidigt på en märklig kontinuitet i den antikatolska propagandan. Bilderna försöker legitimera den svenske kungen och hans armés framryckning genom de tyska områdena och använder sig härvid av en religiöst färgad argumentering. Kungen hade fått ett himmelskt mandat att försvara Sanningen och fördriva Mörkrets krafter.

Evangeliets försvarare

Gustav II Adolf framställs alltså som den store ”evangeliske” hjälten. Kungen är en av Gud sänd befriare, med svärdet skyddar han den sanna tron och slår ned allt som står i dess väg. Han är Lejonet från Norden. Här kunde propagandaapparaten knyta an till såväl senmedeltida profetior som föreställningar om det gotiska (= svenska) folkets tidigare bravader: var det inte dessa som en gång krossat romarriket? Nu skulle samma hjältefolk skydda respektive införa den sanna tron i länderna söderöver. När fara hotade världen kallade Gud på sitt egendomsfolk. (Vårt propagandamaterial tiger still om att också det katolska Frankrike under kardinal Richelieus ledning under en längre tid stred på samma sida som svenskarna. Även Richelieu ville tränga undan protestantismen, men föredrog satsningar på utbildning i stället för våld, tillika fruktade kardinalen att kejsardömet skulle bli för mäktigt, en fruktan som delades av påvarna.) Det fanns som nämnts välkända profetiska föreställningar om att just ett ”Lejon” norrifrån skulle komma att omdana världen. Svenskarna hade goda skäl att knyta an till denna föreställningsvärld. I korthet gick en av dessa profetior – som tillskrevs den märklige läkaren och alkemisten Paracelsus – ut på att Lejonet från Norden skulle besegra Örnen-Kejsaren och så erövra hela Europa. Allt var färgat genom eskatologiskt-apokalyptiska feberheta drömmar. Kanske var detta den stora slutstriden mellan Gud och Djävul, och därmed inledningen till en ny tidsålder, måhända stod en himmelsk tid för dörren, det grymma kriget kunde bli inledningen till ett Fridsrike.

Några bilder av Luther eller andra mera ”fredliga” reformatorer föreligger inte i detta material, vilket gör att budskapet blir starkt militariserat och naturligtvis politiskt-profetiskt färgat, ja den sanna religionen leds av den krigiske gudagivne monarken, det mytiska Lejonet från Norden. Att samtidigt den svenska identifikationen med Bibelns Israel var stark gjorde inte saken bättre. Var inte Sverige-Finland det nya Israel, var de inte ledda av krigarkungar och med en gudomlig uppgift i världen? Tecken tyder på att några av de svenska monarkerna själva hade anammat dessa föreställningar. De svenska katolikerna i Polen, så till exempel en grupp studenter vid universitetet i Vilnius, hävdade i stället att genom kung Sigismund hade (det svenska) lejonet och (den polska) örnen förenat sig ”med allsköns glädje och gamman”. Hotet från Polen bidrog naturligtvis ytterligare till att under lång tid skapa osäkerhet för det svenska projektet. En kungamakt som såg som sin uppgift att vara en trons försvarare var dock inte något konfessionellt särskiljande, i princip alla Europas monarker levde i samma föreställningsvärld, statskyrkornas tid hade kommit. På katolsk mark fanns fortfarande påvedömet som kunde mildra det nationalistiskt statskyrkliga, men trenden var likartad, furstarna såg sig som trons försvarare, oavsett konfession. Lejonet från Norden var alltså inte ett unikum.

Länge har åsikter om Gustav II Adolf som ”trons försvarare”, alltså att kriget i första hand handlade om att försvara den rätta läran, levt vidare – här tycks propagandan ha lyckats över hövan. I Sverige och Finland bidrog Zacharias Topelius genom sin spännande och (faktiskt!) läsvärda Fältskärns berättelser till att hela detta föreställningskomplex kunde leva vidare in i modern tid. Inte minst jesuiten pater Hieronymus var en vedervärdig typ, som i berättelsen planerade att mörda Gustav II Adolf med hjälp av ett specialkonstruerat krucifix med en kniv som likt en stilett kunde fällas ut: ”Jesuiten framtog härvid ett krucifix av silver, och vid det han tryckte på en fjäder i bildens bröst, sprang därur en blixtrande dolk.” Att jesuiten stod i Antikrist tjänst – enligt författaren – behöver kanske inte framhållas.

Påven som Antikrist

De säregna föreställningarna om påven som Antikrist gav en extra dimension åt propagandans negativa budskap. Det var inte vilken religiös eller politisk motståndare som helst som styrde den katolska kyrkan, nej om påven var Ondskans främste företrädare på jorden så följde av det att den katolska kyrkan var förmäld med Ondskan, var djävulens brud, alias den babyloniska skökan. Bibelns disparata berättelser om Draken, Odjuret, Tyrannen, Beliat, Leviathan, Behemot och andra hemskheter kunde i den överhettade fantasin smälta samman till Antikrist, den yttersta tidens huvudmotståndare till Gud och alla sant troende. Senmedeltidens kulturpessimism i kombination med folkliga idéer om världens snara undergång gav nytt liv åt myten om Antikrist. Inom augustineremiternas orden hade Martin Luther från mitten av 1510-talet, alltså några år innan han blev känd för sin kritik av dåtida avlatspraxis, börjat grubbla över antikristtanken. År 1518 placerade Luther på ett mer metaforiskt vis Antikrist i den romerska kurian – denna institution tjänade inte längre tron (någon som känner igen tanken?) utan snarare Fienden, beviset var bland annat dess motstånd mot Luthers egna teser. Några år senare begrep Luther att det var påven själv som var sluttidens främste motståndare till Gud. Luther tycks med tiden ha uppfattat sina påståenden, inte som metaforer i stridens hetta, utan som bokstavliga sanningar. Runt sekelskiftet 1600 var det en allmänprotestantisk sanning att Antikrist, troligen sedan år 607 då kejsar Fokas erkänner Roms primat över alla lokalkyrkor, är den katolska kyrkans ledare. Vilken enastående list av Mörkrets furste att slingra sig in i kyrkans högsta ledning och styra världen inifrån det som ansågs vara Kristi ställföreträdares plats. Det är begripligt om flertalet ledande protestanter, när man förstått vem motståndaren är, inte var villiga till förhandlingar om att återskapa den förlorade enheten. Dialog och kompromiss är inte att rekommendera när Djävulen och hans anhang knackar på dörren.

De svenska reformatorerna talar i sin förkunnelse regelmässigt om att den katolska kyrkan ”smädar Gud” och att dess gudstjänster är ”ett förfärligt avguderi”. Den statliga propagandan under Gustav Vasa var lite mer dämpad, här framstår danskarna, personifierade genom kung Kristian (Tyrann) och de oärliga och opålitliga katols­ka bis­koparna (och även reformatorer som tar sig ton, glöm inte dödsdomen mot bland andra Olaus Petri) som huvudfienderna mot rikets enhet. Ett pastoralt problem, som tanken att den katolska kyrkan var Antikrists brud medförde, måste dock lösas. Om dessa tankar stämde – hamnade då inte alla katoliker i helvetet? Så även alla avlidna släktingar som i god tro levt enligt den katolska kyrkans lära. I en svensk predikan från sent 1500-tal löstes problemet på följande sätt: ”Vi kan trösta oss över att de som avlidit under påvedömet dött i tron på Kristus, genom att Gud givit dem Nåd på deras yttersta genom krucifixet.” Så kunde den kristne liksom desertera på sitt yttersta genom att se på det krucifix som fanns i sjukrummet och i bön till Frälsaren som där gestaltades överlämna sin själ åt sin rätte Herre.

Läran om påven som Antikrist fastställdes på flera ställen i de lutherska bekännelseskrifterna. Här nöjer vi oss med att citera ur de Schmalkaldiska artiklarna: ”Till sist är det intet annat än ren djävulskap, då påven driver sina lögner om mässan, skärselden, klosterväsendet, de egna gärningarna och den självtagna gudstjänsten […] därför, lika litet som vi kunna tillbedja djävulen själv såsom en herre och gud, lika litet kunna vi fördraga hans apostel, påven eller antikrist, i hans regemente såsom vårt överhuvud och vår herre.” Intoleransen mot protestanter på katolsk mark motiverades vanligen inte med lika demoniserande argument, även om också den katolska propagandan var vulgär.

De farliga jesuiterna

Välkänt är att än i denna dag ord som ”jesuitisk” (= skenhelig, skrupelfri, ränkfull), ”papistisk” eller ”rent katolsk” är nedsättande uttryck i svenska språket. Låt vara att de inte längre är i vardagsbruk, men de finns kvar i Svenska Akademiens ordlista (exemp­len här är från årgångarna 1999 respektive 2012). Tillika visste många att berätta att dessa ”skrupelfria” jesuiter, med militärisk disciplin tjänade påven som ett slags elittrupp i kampen mot protestanterna. Vi har redan nämnt hur myten vårdades av Zacharias Topelius. Under det alltmer nationalistiska 1900-talet med de framväxande föreställningarna om blod och ras som kom att forma den första halvan av århundradet, kunde även en ledande svensk forskare som professor Hjalmar Holmquist kontrastera Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola mot Luther med följande ord: ”Som allt halvblod hatade ock Loyola mest av allt helblodet, den rena germanska rasen.”

Modern forskning har visat att den första generationen jesuiter inte alls avsåg att grunda ett sällskap för att bekämpa reformationen, de upplevde snarare sig själva som en katolsk gemenskap med uppgift att förnya och fördjupa tron genom folkförkunnelse och utbildning. Ordens allt större kompetens inom dessa båda områden ledde successivt till att den fick fler och fler uppdrag också uppe i norr, där de jesuitledda högskolorna genom sin kvalitet, sin goda pedagogik och med sina moderna ämnen (inte minst språk, teater, humaniora) lockade även många protestanter. I Sverige var jesuiterna verksamma under 1570-talet. Johan III ger den norsk-svenske jesuitpatern Lars – gemenligen ”Klosterlasse” – uppdraget att i det gamla franciskanklostret (därav öknamnet) i Stockholm starta en modern högre utbildningsanstalt. Flertalet av studenterna, cirka sjuttio allt som allt, började snart nog att fira katolska gudstjänster, de hade eukaristisk tillbedjan, de biktade och de kommunicerade katolskt. Några jesuitiska högskolor på kontinenten riktade sig särskilt mot nordbor, i Braunsberg (grundat 1578) och Olmütz (grundat 1579) gick sammanlagt drygt fyrahundrade skandinaver, flertalet från det svenska riket.

Ur ett lutherskt perspektiv var onekligen jesuiterna ”farliga”, främst genom att de, för att åter citera den tidigare nämnde franciskanen Lars Skytte, ”på ett beundransvärt sätt” bedriver en så framgångsrik ”undervisning” att ”både elever och lärare vördas på högsta ort” eftersom begåvningarna stimuleras och hela utbildningen är en så ”blomstrande verksamhet”. Man kan bara fantisera över vad som sagts om vår propaganda hade vetat att den blivande svenska regenten drottning Kristina genom kontakten med jesuiter i Stockholm valt att konvertera!

De enda andra ordensbröder som finns med bland ”våra” bilder är ett antal franciskaner. Dessa tillhörde den största av de så kallade tiggarordnarna, därtill en orden som prioriterade folklig förkunnelse, det vill säga de utgjorde en farlig motståndare till reformationen, inte minst på grund av att deras kloster oftast var förlagda till städerna och därmed till platser som tidigt nåddes av den reformatoriska förkunnelsen. På några av våra bilder samarbetar dessa franciskaner med just jesuiterna i kampen mot svenskarna och deras tyska allierade. De binder sopkvastar (att sopa bort lutherdomen med), de bränner biblar och de söker på alla vis släcka det ”evangeliska” ljuset.

Att katolikerna var rädda för Bibeln var en central del av propagandan, bibel­bålen påstods vara legio på katolsk mark. Det måste medges att kyrkan under dessa turbulenta år beslagtog och vid något tillfälle brände protestantiska översättningar av Bibeln som uppfattades som defekta, med polemiska förord, och de så kallade apokryferna påstods inte höra till den ”egentliga” Bibeln. Det är dock värt att påminna om att enbart på det tyska språkområdet fjorton katolska biblar på folkspråket hade sett dagens ljus innan Lutherbibeln utkom. Men visst betonade kyrkan att Bibelns plats först och främst var i gudstjänsten, utläggningen av den var inte ett ”privat” projekt. (Även bland lutheranerna upptäckte man snart att ”läseriet” var ett problem, konventikelplakat – förbud mot privata religiösa samlingar – sökte sätta punkt för sådant oönskat beteende.) Konciliet i Trento förbjuder inte bibelläsning på folkspråket men uppmuntrar det inte heller. Dåtidens protestanter var inte heller helt främmande för bokbål, i Genève lät reformatorn Jean Calvin år 1522 offentligt bränna spanjoren och antitrinitarianen Michael Servetus bibelkommentar, senare rent av författaren själv.

Att katolska biblar nu började utkomma på de flesta stora språk nämner inte denna propaganda, inte heller att den svenska översättningen av Nya Testamentet från 1526 hade involverat såväl klostren som domkapitlen, en på många sätt ”katolsk” produkt, även om det var reformatorn Olaus Petri som lade sista handen till verket, tillika daterad på ”dyra Vårfru dag den 15 augusti 1526”, alltså dagen då kyrkan firar Jungfru Marias upptagning i himmelen.

Maria och helgonen

På vilken sida i denna slutstrid, denna närmast apokalyptiska kamp, stod då jungfru Maria och de heliga? Naturligtvis på den lutherska sidan. En av bilderna visar Maria som en himmelsk supporter – tillsammans med många andra goda helgon – till Gustav II Adolf. Ja på bilden är det Maria, som Moder Kyrkan, som överlämnar, ”föder”, själarna åt Gud. I en omfattande bok Om Gudz Framledne Helgons krafft, från sent 1500-tal är det samma tankar som råder. Maria pläderar i boken för reformerna. I boken frågar den helige Anselm av Canterbury Maria vilken tro han i fortsättningen bör stödja: ”Så begär jag nu av dig, o heliga Moder Maria, vem jag skall tro eller icke, ty jag tvivlar om jag skall bli vid den gamla tron eller taga vid den nya.” Maria ger ett klart och tydligt svar: Den nya! Man ser hur även den himmelska härskaran nu en masse byter sida.

Naturligtvis försökte även den katolska sidan vinna Guds Moders stöd. Inför slaget om Vita Berget utnämnde Maximilian av Bayern Maria till den katolska arméns Generalissima, och segern tillskrevs sedan hennes ledning.

Epilog

Att med våld försöka påverka människors tro, liksom att maximalt utnyttja propagandans alla instrument i egna (inte alltid särskilt hederliga) syften, är som bekant inget som bara utmärker historien. Vi ser samma skeenden runt omkring oss i dag. I religionskrigens värld använde alla de stridande parterna propaganda som inte sällan demoniserade motståndarna. Tyvärr kan också latenta fördomar från det förflutna reaktiveras och på nytt ställas i propagandans tjänst. Detta har fram till modern tid drabbat protestanter i katolskt dominerade områden. Katolikerna i Norden har likaså på olika sätt utsatts för diskriminering (före 1860 var det inte ens tillåtet för svensk undersåte att vara katolik). Naturligtvis har fler minoriteter varit (och är) utsatta för särbehandling: den senaste tiden har samer och romer åter kommit att hamna i strålkastarljuset. Den svenska rädslan för att vara ”avvikande” tycks ibland närmast patologisk. Att påstå att toleransen kräver att vi är intoleranta mot dem som inte tycker som vi, vad gäller religion, (sexual)moral eller familje­etik, skapar knappast ett vettigt debattklimat. Det kan finnas anledning att fundera också över detta i ljuset av den demonisering av avvikande grupperingar som präglat vår fram till i dag så ideologiskt monolitiska kultur. Det tycks bekräfta att inte heller dagens svenskar är immuna mot historiens draksådd.

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.

Magnus Nyman är professor i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Newmaninstitutet och katolsk präst.