Är det bara ytan som räknas?

– Om det mänskliga livets värde och den växande konsumismen inom sjukvården.

 

Man kan fråga sig om det är ett tidens tecken att de ”gör om mig”-teman som tidigare handlat om mode och skönhet har förskjutits till skenbart definitiva projekt, där plastikkirurgin blivit jaktmark och lekplats för självförverkligandet. Där tidigare smink och smycken användes för att dölja skavanker och åldersrelaterade krämpor är det numera den egna kroppen som görs om. Förutom med skalpellen skjuts åldrandet upp med hjälp av fillers och botox, preparat som injiceras mot de ofrånkomliga rynkorna, eller av hormontillskott. Genom sådana ingrepp kan man för en tid åtminstone på ytan slippa undan en del påminnelser om det oundvikliga i att vi ändå alla blir äldre, plastikkirurgin till trots.

Till detta kommer att sjukvården i vår kommersialiserade tid alltmer anammat köp- och säljmodeller. Det är länge sedan storsjukhusen i Sverige började dela in sina kliniker i ”affärsområden” inspirerade av företagsekonomiska modeller. Man har samtidigt i vissa landstingsregioner infört upphandlingar av sjukvård, där just konkurrens mellan olika vårdgivare används som metod för att avgöra vem som ska få uppdraget att sköta verksamheten. Det är inte enbart i den sektorn som den grupp av personer som tidigare kallades patienter nu på allvar kallas kunder. Företagsekonomiska modeller har därmed smugit sig in i verksamheter med helt andra förutsättningar än i merkantila sammanhang. Mätningar av så kallad ”kundnöjdhet” har blivit ett sätt att konkurrera mellan olika kliniker. Vi har också sett hur läkemedelsindustrin spekulerat ekonomiskt genom att med olika hormontillskott fördröja kvinnliga och manliga åldersförändringar. Marknaden skulle kunna vara enorm. Det är ingen liten utmaning för politiker och andra att värna om kvaliteten i vård och omsorg i en situation där ekonomiska intressen spelar en så påtaglig roll, oavsett om verksamheten bedrivs i privat eller offentlig regi.

Den gradvisa nedsättning av energi och kraft som de flesta hitintills betraktat som en helt normal följd av människors åldrande, exploateras av läkemedelsindustrins kampanjer som givetvis grundar sig i ett hopp om ekonomisk vinst, inte i någon allmän männi­skokärlek. Dessutom ger man den vägen tydliga signaler som förstärker bilden av ålderdomen som någonting mindre värt genom att hylla de ungdomliga idealen, samtidigt som man utelämnar de goda sidorna av åldrandet. Åldrandet tycks stegvis ha förvandlats till en diagnos bland andra. Något som man både kan och bör behandla bort.

Den här skildrade utvecklingen ska förstås inte förväxlas med enskilda patienters berättigade krav på delaktighet i det som rör just deras problematik. Den ska heller inte tas som intäkt för en bakåtsträvande negativism, riktad mot medicinska landvinningar i allmänhet. Vad det gäller är i stället frågan huruvida hälsa, naturligt åldrande och sjukdom bör betraktas som handelsvaror. Den nu så aktuella och politiskt kontroversiella frågan om följdverkningarna av ekonomiska vinstintressen inom äldreomsorgen är ett exempel på hur problematiken tar sig ut i praktiken.

I vårt tekniskt så avancerade välfärdssamhälle tycks allt fler människor ha svårt att acceptera att vissa saker inte låter sig köpas för pengar eller kontrolleras med hjälp av teknikens landvinningar. Detta slår igenom även i sättet att se på livets början och slut. Det är tänkvärt att SVT genom serien Barn till varje pris diskuterar fertilitetsfrågorna, samtidigt som två riksdagsmän lagt fram en motion i riksdagen i ett försök att aktualisera debatten om dödshjälp. På den ena fronten vill man kontrollera livets uppkomst, på den andra framtvinga dess avslutande. Men är det verkligen önskvärt och etiskt försvarbart att med medicinska och tekniska metoder på så sätt försöka få både livet och döden under kontroll? Och vem eller vad ska fälla avgörandet i sådana frågor? Ska det helt enkelt bara bli en fråga om vem som har råd att betala kostnaderna för ingreppen? I så fall riskerar det mänskliga livet att reduceras till blott och bart en handelsvara på vilken man kan sätta en marknadsmässig prislapp.

De etiska och existentiella följdverkningarna av denna utveckling visar sig framför allt hos den unga generationen. Den rotlöshet och existentiella vilsenhet som unga personer visar i de numera allt vanligare fenomenen självskadebeteende och anorexia nervosa hänger säkert delvis samman med de här diskuterade problemen. I en snabbt föränderlig och fragmenterad värld är det inte längre självklart att man kan luta sig mot äldre släktingars livserfarenhet. Och rollmodellerna för de unga blir otydligare i en tid präglad av familjens upplösning och en fortsatt växande individualism, alltme­dan kraven på vad en rimlig ekonomisk levnadsstandard innebär ökar.

Kopplas detta sedan ihop med den växande själsliga problematiken hos många, förstår man att framtiden kommer att ställa oss inför omfattande utmaningar. Situationen blir heller inte bättre av att trosfrågorna och de existentiella frågorna om etikens grunder och livets mening i vårt land sedan årtionden har förvisats från det offentliga samtalet.

Mycket av detta brukar sedan länge sammanfattas med det kanske inte helt populära ordet ”konsumism”. Men fenomenet existerar oavsett om vi vill medge
det eller ej och ordet sammanfattar rätt väl situationen.

Fenomenet konsumism finns naturligtvis inte bara här i Sverige. Men just hos oss har det lett till att vårt traditionella samförståndstänkande har fått sina törnar på senare år, inte minst efter diskussionerna i Europarådet om samvetsfrihet och om selektiva aborter.

Motkrafterna får förstås inte fastna i banala sentimentaliteter – som att det var bättre förr – eller i gångna decenniers kortsiktiga självhjälpskultur med dyrt inköpta kristallkulor och tarotkort. Däremot kan det finnas anledning att titta närmare på de rika mänskliga och andliga erfarenheter som den tvåtusenåriga kristna traditionen härbärgerar. Inte utan orsak har påvarna under de senaste decennierna ofta påmint om att kristendomen inte går att förena med en ohämmad kapitalism utan sinne för gemensamt ansvarstagande och grundläggande etiska värden, i synnerhet respekten för den mänskliga personens okränkbara värde.

Det tycks som om självförståelsen hos människan som art sviktar i vår tid. Troligen ligger människans längtan efter det gränsöverskridande (det transcendenta) närmare ytan än vad många av oss hittills har trott. Men däri ligger också hoppet, i människans förmåga att sträcka sig ut över sig själv och att möta den Andre som en levande person, ett unikt Du som aldrig låter sig helt beskrivas i enbart vetenskapliga och materiella kategorier. Men varje generation måste uppenbarligen återerövra den erfarenheten på nytt.

Bengt Säfsten

Ur Signum nr 8/2011