Är det moraliskt fel att genmodifiera människor?

av JOHAN A. STENBERG

Den nya gentekniken skördar fler och fler framgångar. Några uppmärksammade exempel på lyckade genmodifieringar är till exempel det gyllene riset (Golden Rice) och Golden Bananas som modifierats för att producera betakaroten och A-vitamin. Nyligen har också genmodifierad, snabbväxande lax kommit ut på marknaden.

En ny metod, CRISPR/Cas9, som delvis utvecklats vid Umeå universitet, har nu gjort det avsevärt mycket lättare att genmodifiera organismer på ett kontrollerat sätt. CRISPR/Cas9 består av en molekylär gensax (CAS9) som används för att klippa arvsmassan vid särskilda palindromiska DNA-sekvenser (CRISPR). Nya gener kan då ”klistras” in där de gamla generna klipps bort. Metoden kan användas både på djur och växter och är ett viktigt verktyg för att bland annat ta fram nya förbättrade grödor.

I Europa är dock motståndet mot genmodifiering kompakt, trots att övriga världen är övervägande positiv. Ett anmärkningsvärt undantag på den europiska kartan är Vatikanstaten, som ju också är mer globalt präglad än övriga Europa. Som Signums hemsida nyligen (2017-07-10) rapporterade är det till och med tillåtet att använda genmodifierat vete i det heliga nattvardsbrödet (dvs. Kristi kropp antar en genmodifierad gestalt). Man kan tycka att det är ironiskt att Vatikanen i denna fråga är progressiv, medan den övriga sekulariserade befolkningen i Europa är reaktionärt bakåtsträvande, men det visar om inte annat att den katols­ka kyrkan inte per definition är konservativ utan i stället vilar på en opopulistisk moralisk grund, som inte alltid harmonierar med den rådande tidsandan.

Mänsklig genmodifiering

Genteknikens motståndare har länge varnat för att tekniken i framtiden kan användas på människor. Baserat på deras scenarier skulle åtskilliga skräckfilmer kunna produceras där inte bara designerbabys utan även Frankensteinmonster skapas i genetikernas laboratorier. Riktigt så långt har utvecklingen inte gått, men faktum är att fler och fler länder nu ger tillstånd att, i forskningssyfte, redigera mänskliga gener. Denna forskning handlar inte minst om att laga ”trasiga” (muterade) gener för att förhindra ärftliga sjukdomar. Ett internationellt forskarlag publicerade nyligen en artikel i tidskriften Nature (Ma et al. 2017. ”Correction of a pa­thogenic gene mutation in human embryos”. Nature, doi: 10.1038/nature23305) där de beskriver hur de med hjälp av CRISPR/Cas9 lyckats laga en trasig gen som kan ge upphov till en hjärtsjukdom (hypertrofisk kardiomyopati, som orsakar plötslig hjärtdöd). Försöket gjordes med mänskliga embryon och ledde till att den trasiga genen kunde bytas ut mot en frisk variant av samma gen. Utifrån ett tekniskt forskningsperspektiv blev resultatet alltså lyckat. Men är det moraliskt rätt att redigera mänskliga gener, och vilka är de medicinska riskerna?

Moraliska överväganden

Det finns många medicinska osäkerhetsmoment (på flera nivåer) och moraliska problem med att redigera mänskliga gener. För det första innebär varje modifiering att den molekylära miljön i kromosomen förändras, och vi har ytterst liten kunskap om vad det egentligen kan leda till. Det är fullt möjligt att en redigering får oförutsedda effekter för individen senare i livet. Därför är det viktigt att reglerna för genteknisk forskning på människor även fortsättningsvis är ytterst strikta.

I de flesta fall där man vill laga trasiga gener måste modifieringen dessutom ske på embryon. Detta förutsätter att ägg och spermier tas ut från föräldrarna och att befruktning/modifiering sker i laboratoriemiljö – vilket inte är förenligt med katolsk morallära. När modifieringen görs i embryon brukar dessutom ett flertal embryon användas, var­av merparten kasseras. Att kassera mänskliga embryon är självklart oacceptabelt utifrån en kristen livssyn. Modifiering av gener i mänskliga adulta stamceller omfattas dock inte av ovanstående problem, eftersom sådana metoder inte innebär att individer avlivas respektive kasseras.

Slutligen anser vissa att redigering av mänskligt DNA – oavsett tillvägagångssätt – i sig är moraliskt fel. Argumenten för detta varierar, men de handlar ofta om att männi­skan inte har rätt att ”leka Gud”. Även inifrån Vatikanen har denna försiktighetsargumentation ibland framförts, men själv tycker jag inte att det argumentet håller. Om det är moraliskt riktigt att utföra en kirurgisk operation av en kroppsdel som missbildats genom en trasig gen, så borde det inte vara mindre moraliskt riktigt att laga den trasiga genen med hjälp av modern genteknik. Värt att notera är att kyrkan inte heller godkänner alla former av kroppslig kirurgi – det är till exempel inte tillåtet för en katolik att kastrera sig utan medicinsk orsak. På samma sätt kan man tänka sig att motsvarande typer av genredigering inte bör accepteras.

Om Jesus Kristus – sann Gud och sann människa – kan anta kött med en redigerad arvsmassa (i nattvarden), utan att detta anses anstötligt eller fel, varför skulle då en vanlig människa inte tillåtas ha en redigerad arvsmassa? En människas själ finns trots allt inte enbart i en eller två gener, lika lite som den bara finns i en eller två kroppsdelar (t.ex. fötterna).

Sammanfattning

De snabba framsteg som nu görs inom gentekniken ger stora medicinska möjligheter att förbättra livet för många människor. Dessa möjligheter ligger dock fortfarande ganska långt fram i tiden, och det återstår mycket forskning innan de kan användas på ett säkert sätt på människor. Dessutom görs ofta oacceptabla moraliska överträdelser när mänskliga embryon används i genforskningen. Men precis som en kniv kan användas på goda och onda sätt, så anser jag för min del att även den nya gentekniken i sig är moraliskt neutral. I den mån tekniken används på adulta stamceller, och med stor försiktighet, kan redigering av mänskliga gener vara ett gott verktyg i händerna på framtidens läkare.

 

Johan A. Stenberg är docent i biologi vid Institutionen för växtskyddsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Alnarp.