Är universitet fortfarande möjliga i vår tid?

av ERIK ÅKERLUND

– I själva verket gör en alltför hård yttre styrning det omöjligt för universiteten att ge just sitt specifika bidrag till samhället i stort.

Ordet ”universitet” ansluter till latinets universitas, och har alltså med helhet att göra. Det utmärkande för ett universitet, till skillnad från exempelvis en yrkesskola, är att kunskap söks för sin egen skull, även om kunskapen sedan också kan komma till praktisk användning. Det finns en gemenskap inom lärarkollegiet, så att inget ämne inom universitetet ska vara helt främmande för någon lärare. I grunden är alla kunskapsområden integrerade i en helhetsvision av vad kunskap är, med syftet att förmedla en integrerad helhetsbild över ämnesgränserna till studenterna vid universitetet.

Mot denna bakgrund torde de flesta universitet i dag till stora delar kunna betraktas som en samling yrkesskolor (inget ont om yrkesskolor i sig!) inom en och samma organisation, snarare än som universitet i den mening som vi ser dem i traditionerna från Wilhelm von Humboldt (1767–1835) och John Henry Newman (1801–1890).

Svaret på hur universitetet kan återupprättas är lärarkollegiet, och kollegialiteten inom detta. Men innan vi kommer fram till detta svar måste något mer om orsakerna till dagens belägenhet sökas. Orsakerna är mångfacetterade och komplexa och måste ses mot en historisk horisont, men ett svar skulle kunna vara: ”på grund av den moderna byråkratin”.

Med sociologen Max Weber (1864–1920) som bakgrund kan man med ”byråkrati” förstå det moderna sättet att styra och förvalta organisationer. De främsta exemplen på sådana organisationer är enligt Weber den moderna staten och det kapitalistiska företaget. Utmärkande för dem är den ”opersonlige” tjänstemannen/ämbetsmannen, som inte styr på grundval av personliga kopplingar eller preferenser utan i enlighet med givna direktiv och regler. Tjänstemannens arbete ska präglas av oväld. I princip ska sådana tjänstemän, utbildade till att vara just sådana, kunna flyttas runt till vilken tjänst som helst och ”sköta systemet”. Vad som främst krävs för detta är en allmänkompetens och utbildning i och/eller erfarenheter av administration, juridik och ekonomi. Att tjänstemän nu föreslås avkönas till ”tjänstepersoner” är ur detta perspektiv helt logiskt, även om ordet är rysligt.

Weber, som i grunden såg positivt på denna utveckling, skrev för omkring hundra år sedan, men hans iakttagelser har inte förlorat sin aktualitet. De har tvärtom blivit allmängiltiga för samhället i stort med dess upplösning av väl avgränsade organisationer i ett nätverkssamhälle.

Organisationer i det moderna samhället styrs alltså i allt högre utsträckning byråkratiskt. Till detta kan man sedan lägga den så kallade Parkinsons lag. Lagen har ingenting med den neurologiska sjukdomen att göra utan säger att arbete passar in i den tid vi ger det. Om jag alltså ger mig själv två timmar för att skriva en ledartext så kommer det att ta två timmar. Men om jag får en vecka på mig kommer jag med lätthet att fylla upp också denna tid. För byråkratiskt styrda organisationer innebär detta att det alltid kommer att behövas mer resurser för att styra dem. Det får till följd att byråkratin tenderar att ständigt svälla, och att den egentligen är omättlig i hur stor den kan bli.

Tillbaka till universiteten själva: I det moderna samhället är dessa utsatta för byråkratisk styrning och för det som kallas management (med parametrar som mål- och resultatstyrning, utvärderingar och vd-hierarkier). Huruvida denna styrning sker från statligt håll eller från företag är här irrelevant – i båda fallen handlar det om byråkrati, alltså kontorsstyre. Denna utveckling hos universiteten behandlas i flera artiklar i detta nummer av Signum.

Men här kommer poängen: det är en utmärkande del av byråkratiskt styre att det inte finns något speciellt med just universitet. Visst kan man i funktionella termer ställa upp vad universitet, till skillnad från andra organisationer, ”gör” eller ”producerar”. Men det finns ingenting specifikt ”innehåll” i denna produktion som gör just universiteten annorlunda att styra och leda. Effektivitet och kvalitet mäts, i slutändan, på liknande sätt oavsett verksamhet.

Stat och företag vill alltså ha ut något av universiteten. Den interna byråkratin vill i sin tur öka mätbara värden – i grunden ”produktionen” av studenter och vetenskapliga artiklar – som svar på dessa yttre (men internaliserade?) krav. I takt med att denna aspekt av verksamheten alltmer kommer i förgrunden blir man allt mindre universitet, och alltmer yrkesskolor.

Om någon väg finns ut ur detta så är det kollegialitet. Det är i lärarkollegiet som de interna principerna för universitetets säregna organisering återfinns. Det är inom detta som kunskaper och ämnestraditioner förs vidare. Det är också här som den ”genetiskt kodade” strävan utöver det egna ämnets gränser finns. Det finns en saknad och en sorg hos många universitetslärare över den förlorade helheten.

Ska då inte universiteten samverka med världen utanför, med det omgivande samhället, med stat och näringsliv? Naturligtvis! Men det är bara en människa med en egen integritet, en självkänsla och uppfattning om sitt eget kall, som också på ett fruktbart sätt kan samverka med andra männi­skor. Och liknande gäller för organisationer. I själva verket gör en alltför hård yttre styrning det omöjligt för universiteten att ge just sitt specifika bidrag till samhället i stort.

Låt alltså universiteten återfinna sig själva. Ett första steg vore att, som föreslagits, skapa en egen juridisk form för universiteten, där just deras särdrag tas tillvara och skyddas. Kollegialiteten måste här alltså spela en central roll, inklusive akademiska ledare som primi inter pares (främsta bland likar), vikten av examina och peer-review av vetenskapliga arbeten. Ett annat önskvärt drag vore att göra frågan om huvudman sekundär, eller att helt utelämna denna. I dag görs en stor åtskillnad mellan statliga universitet och högskolor, å ena sidan, och enskilda utbildningsanordnare, å den andra. Med en uppställd given juridisk form för vad universitet är – och en statlig kontroll av att detta uppfylls i det enskilda fallet – bör det dock inte ha någon principiell betydelse vem som är huvudman.

Lagstiftningen får dock, återigen, inte detaljreglera universitetens verksamhet utifrån. Den måste vara en ram inom vilken det karaktäristiska för universitetens verksamhet kan odlas och kreativt utvecklas enligt sina egna principer, och i enlighet med de olika universitetens särdrag samt egna mål och strategier för att uppnå dessa. På så sätt blir och förblir universiteten inte bara möjliga utan nödvändiga i alla mänskliga samhällen som vi kan föreställa oss framöver.

Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.