Är vi beredda att låta det falska hoppet dö?

av SYSTER INGRID OSB
Den 25 September släppte IPCC (FN:s klimatpanel) sin rapport Special Report on the Ocean and Cryosphere in a Changing Climate. I pressreleasen i samband med rapporten betonas vikten av omedelbara, ambitiösa och samordnade aktioner för att möta nya och oförutsedda förändringar i samband med klimatförändringarna. Likaså framhålls fördelarna med en effektiv anpassning till en hållbarare utveckling – och riskerna och konsekvenserna om vi inte agerar nu.

Hoesung Lee. Foto: Wikimedia commons.

Hoesung Lee, IPCC:s ordförande säger: ”Om vi kraftigt minskar utsläppen kommer konsekvenserna för människor och deras utkomst fortfarande att vara utmanande, men potentiellt mera hanterbara för de allra mest utsatta. Kraftigt minskade utsläpp ökar vår förmåga att långsiktigt hantera klimatförändringarna och det kommer att finnas större möjligheter till en hållbar utveckling.”

Om vi tar IPCC:s rapporter på allvar, är vi då beredda att låta detta få konsekvenser i vårt dagliga liv och i vår mentalitet? Eller önskar vi att samhällsutvecklingen, tillväxten och vår konsumtion ska kunna fortgå som hittills – bara ”lite grönare”?

Ett uttalande av näringsminister Ibrahim Baylan i samband med ett besök vid LKAB:s gruva är betecknande. På frågan om hur han ser på möjligheten till ökad gruvbrytning i Sverige svarar han: ”Det är svåra avväganden. Var och en kan förstå hur det skulle kännas om någon sa ”vi tänkte öppna en jättestor gruva här bredvid ditt hus”. Samtidigt begriper de flesta att metallerna i mycket av vad vi efterfrågar – mobiltelefoner, elbilar, elcyklar, you name it – grävs upp någon annanstans. Om vi ska vara en nation som driver på, och visar att det är möjligt att vara ett välfärdsland som bidrar på ett sätt som inte förstör naturen och miljön – ja, då måste vi fråga oss om det går att hitta en balans i detta.” (Dagens Nyheter 2019-09-13)

Samma dag kunde man i DN även läsa ett debattinlägg undertecknat av koncerncheferna från Vattenfall, SSAB och LKAB där de visar på de stora investeringar de gör för att ”utmana en tusenårig och globalt vedertagen ståltillverkningsmetod. /…/ Planen är att ersätta kol och koks med fossilfri vätgas och el och därmed eliminera koldioxidutsläppen.”

Detta är ju lovvärda steg i rätt riktning, men i slutet av artikeln kommer även orden ”I takt med samhällsutvecklingen, befolkningsökningen och människors allt bättre levnadsstandard världen över kommer efterfrågan på nytt stål från järnmalm att öka.”

Ytterligare ett exempel är det faktum att Region Stockholm i ett samverkansprojekt mellan näringslivet, offentliga organisationer och politiker på lokal och nationell nivå årligen betalar en halv miljon kronor för att stärka Sveriges internationella flygförbindelser. Detta projekt, Connect Sweden, skall bland annat genomföra ”’opinionsbildning för flygets betydelse’ och ’undanröja hinder för flygets utveckling’”. I avtalet finns inga krav på att de skall arbeta för en klimatanpassning av flyget. (Dagens Nyheter 2019-09-19)

Detta är endast några exempel som pekar mot ”sagan om oändlig tillväxt”, det går att hitta många fler i mediernas rapportering. Det talas om ”grön tillväxt” men mera sällan om vilka genomgripande förändringar av vår mentalitet som måste göras för att kunna hejda utvecklingen.

Kanske kan man tala om ”de stigande förväntningarnas oförmåga” för att parafrasera Tage Erlander. Vi är så vana vid, ja till och med förutsätter, en ständig tillväxt och utveckling till det bättre, att vi är oförmögna att föreställa oss vad det skulle innebära om världen fungerar på ett annat sätt med ett annat slags ekonomi och samhälle.

Barbara Ehrenreich. Foto: Wikipedia.

I boken Kollaps. Livet vid civilisationens slut från 2012 citerar journalisten och författaren David Jonstad sin amerikanska kollega Barbara Ehrenreich. Hon menar att konsumtionskulturen uppmuntrar oss att ständigt vilja ha mer och att detta dessutom är möjligt – bara vi verkligen vill ha det och är beredda att anstränga oss för att få det. Det blir främst en fråga om positivt tänkande.

Jonstad ser detta som en förklaring till varför många vill framstå som optimister när klimatförändringarna som en konsekvens av tillväxtsamhället blir påtagliga. Klimatkrisen kan bli en ”win-win-situation” försäkras från såväl näringslivsföreträdare som miljörörelse.

Jag menar att detta sätter fingret på den ömma punkten i debatten om klimatfrågan. Är det inte snarare så att det bara finns förlorare i klimatkrisen? Utvecklingen kan inte göras ogjord och vi kan inte vrida tillbaka klockan hur gärna vi än skulle vilja, men vi kan alla – från den enskilda människan till de stora globala sammanhangen – göra skillnad. David Jonstad citerar klimataktivisten Derrick Jensen och skriver ”det finns en poäng i att ge upp det som kallas ett ’falskt hopp’, den typ av hopp som binder oss vid en outhärdlig situation och gör oss blinda för verkliga möjligheter. ’När hoppet dör, börjar arbetet.’ Det vill säga, när vi bestämmer oss för att förändra något behöver vi inte hoppas – vi gör det som behöver göras, av det vi kan göra.”

Frågan är om vi är beredda att göra det som behöver göras? Att äta mindre kött, välja bort att flyga, konsumera mindre och många andra nödvändiga förändringar för en hållbarare utveckling – inget av det är särskilt bekvämt eller behagligt. Men det IPCC:s rapport visar oss är att om vi inte lyckas vända utvecklingen kommer framtiden sannolikt att vara allt annat än behaglig. Är vi beredda att låta det falska hoppet dö och på allvar påbörja arbetet?

Syster Ingrid, Heliga hjärtas kloster, 2019-09-28

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

IPCC:s pressrelease hittar man här  

Fler rapporter från IPCC via länken här 

För sammanfattningar på svenska se här

För IPCC bildkälla se här