Ära vare Gud i höjden

Av S. Nordmark

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människorna, som äga Guds välbehag. (Luk. 2: 14.)

Vad vore väl, käre läsare, vad vore väl livet för oss, om vi icke kunde fira Jul? Hade det då för oss ett mål, ett värde, om vi, blickande framåt, skulle se blott graven och dess dystra mörker och ej veta varför vi leva? Om så vore, då skulle hela vår levnad blott vara en lång mörk lidandets natt. Men den fest som vi fira, då vi i arla morgongryningen i våra ljussmyckade tempel i festligt jubel hälsa den heliga natten, den bringar med ens ljus i vår jordiska tillvaro. Se där anledningen, varför julens helga fest griper djupare än mången annan Kyrkans fest in i vårt hjärta. Väl hava vi vid påsken känt den jublande glädjen i våra bröst, när påskklockorna förkunnade: ”et resurrexit”, livets seger över synd och död. Dock även julen är glädjens fest, men den stilla glädjens, fridens helga dag.

I andanom försätta vi oss tillbaka till vår barndoms soliga, lyckliga dagar, då livet ej visste av någon sorg, smärta och synd och fast kanske nu livets tunga börda fårat våra anleten och gjort vår gång tung, så sjunga vi dock när julens helga klockor bära fridens budskap över land och stad, så gärna av hela vårt hjärta med: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människorna, som hava Guds välbehag.” Julen har en underlig makt över människohjärtat. Till och med de, som eljest fråga föga efter religion och kyrka, söka likväl Guds hus vid juletid. Det är, som vore det också för dem eljest ingen riktig jul. Ja, vad vore väl julen utan Kyrkans fest, ty det är hon, som förmedlar åt oss änglarnas budskap: Ära vare Gud i höjden och åt människorna frid.

Låt oss då lyssna till änglarnas julhälsning till de fattiga herdarne på Betlehems fält. De berätta för dem om ett barn, sedan årtusenden med otålighet efterlängtat av världen, men som sedan ej mottogs av världen och trots detta ovänliga mottagande vill bringa världen frid, dem nämligen, som hava god vilja. I den heliga natten är Världsfrälsaren född, Salvator mundi. Så skulle vi väl aldrig hava föreställt oss detta högtheliga ögonblick. Borde ej budskapet först ha utgått till de rika och mäktiga, till furstar och överstepräster? – Intet av allt detta. Fattiga herdar betyga såsom de första, att vi här stå inför ett gudomligt under. Skulle människoanden hava uppfunnit en dikt blott om Guds sons människoblivande, skulle den aldrig ha kommit på den tanken att låta honom födas i ett fattigt stall omgiven av fattiga herdar. ”Se jag bådar eder en stor glädje, ty i dag i Davids stad är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren.” Namn, födelseort, uppgift i världen, allt nämner ängeln. Hans namn, Kristus, Herren; Hans mission, världens frälsning; Återlösaren född i Davids stad, i Betlehem. Ett gladare budskap, en större glädje kunde de ej förkunna. Herdarne förstodo väl, vad denna hälsning betydde. De behövde ej fråga och spörja och sökte ej närmare förklaring. Skyndsamt ila de till Betlehems stall för att finna den, som människosläktet sedan årtusenden efterlängtat.

Änglarnas glädjebud är också ett budskap till oss, det tjugonde århundradets barn. Det talar till oss om ett barn, som blivit oss fött. – Sedan många århundraden tillbaka är det sedvänja att i katolska kyrkor och hem uppställa avbildningar av stallet i Betlehem med den nyfödde Frälsaren. Den fattigaste bykyrka har sin ”krubba”, ofta otymplig, snidad av grova arbetshänder, den rikaste domkyrka äger sitt Betlehems stall kanske framgången ur en världsberömd konstnärs händer. I klostren svepa nunnorna i from andakt Jesubarnet i vitaste linne. Må de vara tarvliga eller konstfulla, alla dessa framställningar av julens heliga hemlighet, alla hava de ett syfte, nämligen att hjälpa oss att i andanom skynda till Betlehem för att betrakta undret, som där skett, Guds stora kärleks under.

Med herdarna skåda vi med undran och fröjd barnet i krubban i fattigdom och nöd. Ej blott för barnen och de enfaldiga äro dessa avbildningar av den heliga familjen i Betlehem avsedda. – Nej för oss alla har krubban en uppgift. Beklagansvärda vi, om vi vid anblicken av stallet i Betlehem ej mer såsom barnen kunna känna glädje i vårt hjärta. Då är något i olag därinne i hjärtat. Då är det något i ditt sinne som stjäl din glädje. ”Om I icke omvänden Eder och bliven såsom barn, skolen I icke inkomma i himmelriket.” Ja, då fattas dig barnasinnet, då fattas dig också julfriden.

På gamla målningar föreställande den nyfödde Frälsaren, kan man ofta finna avbildad en avgudabild, som ligger omkullslagen på marken. Vad skall denna sönderslagna bild föreställa? En gammal saga giver oss svar på denna fråga, ty den förtäljer för oss, att när den heliga familjen för Herodes mördarhand flydde till Egypti land, alla avgudabilder störtade till marken vid det gudomliga barnets annalkande. En saga blott kanske, men en vacker dylik med djupt innehåll. Ty sanning är, att överallt, där detta barn håller sitt intåg i människohjärtat och bliver mottaget, alla ondskans avgudar måste ramla och störta. Men, Han kom till sitt eget och hans egna mottogo honom icke. Messias var icke den, som judarna väntat att finna. Han är icke den, som världen vill känna. För judarna en förargelse, för hedningarna en dårskap, för de otrogna i vår tid en gåta, hans lära en övervunnen ståndpunkt. – Ej i glans och guld härskar han utan i fattigdom, men i världen där regerar penningen. Där guldet glänser, där rikedom vinkar, dit löpa alla med snabba steg. Till krubban, till det fattiga stallet i Betlehem har man svårt att finna vägen.

O Gudabarn, huru fattigt har ej världen bäddat dig och dock just genom denna fattigdom vill du draga människorna till dig, då du därigenom tillropar mänskligheten, som hotas att förgöras av sin mammonstjänst: ”Vill du vara fullkomlig, så gå hän och sälj allt och följ mig efter.” Vad har ej krubban verkat genom sin fattigdom, i det att mången tröstlös själ där vid anblicken av den fattige Frälsaren återfick livsmod och glädje, fick ny kärlek och kraft till arbete och försakelse.

I krubban där härskar den största makten på jorden, kärlekens makt. Vad är väl älskvärdare än ett litet barn, vad är mer förbarmande värt, mer ömkansvärt än ett hjälplöst barn på ett fattigt läger? Med vilken kärlek skådar ej detta barn på dig. Dess första tårar två redan dina synder. Dess första tårar i Betlehem vill i dina ögon locka fram ångerns tårar och i ditt hjärta väcka medlidande och kärlek till all nöd och sorg i din broders hjärta.

Barnet i krubban regerar genom att bliva föraktat och misskänt. När en människa blir misstrodd, misskänd och armarna bliva henne bundna därigenom, då är det ute med hennes makt. Napoleon härskade över millioner människor, men när han fängslad fördes till ön St. Helena, då var det förbi med hans härskaremakt. Gudabarnet Jesus Kristus börjar sin regering över människohjärtat misskänd, fortsätter att regera under hån och förföljelse och regerar på smälekens träd. – ”Du har segrat galilé”, så måste ännu hans fiender medgiva, då de se hur millioner människor skynda till hans hans krubba för att vinna frid. Han var ju kommen för att bringa frid till alla, om också hans egna ej mottogo honom. Men åt alla, som mottogo honom, gav han makt att varda Guds barn. –

*

Julfrid, julglädje, huru ofta höra vi ej de orden i dessa dagar. – En glad jul, en fridfull helg, så sväva orden från tusende läppar, – men, huru många veta väl eller tänka därvid på, vad de orden betyda, vad deras önskningar innebära. Lyssna då ett ögonblick till änglarnas julhälsning vid krubban i Betlehem och du skall förstå, vad dessa önskningar säga. Om verklig julfrid och julglädje, om Guds frid, kan intet tal vara, om du ej giver Gud äran, om du ej i barnet i krubban med troende hjärta erkänner Guds enfödde son och giver honom den hyllning, som honom tillkommer. ”Ära vare Gud i höjden.” Säg mig, varför finnes det i världen så många förgråtna ögon, så många brustna hjärtan, så mycken sorg och klagan också vid julens heliga tid. Kommer det ej därav att Gudabarnet i krubban ej mer bliver mottaget i hemmen, ej hälsas välkommet i hjärtat i helig juletid, då tron på Guds sons underbara människoblivande försvunnit ur så månget hjärta och orden: ”Ära vare Gud i höjden” förklinga ohörda i så månget sinne? Varför så mycket ofrid, söndring, så mycken förstörd lycka? Barnet i Betlehem härskar ej längre i familjerna, härskar ej i de ungas hjärtan. Den goda viljan fattas hos så många. ”Frid åt människorna på jorden, som hava god vilja.” Gud giver ej gratis sin frid. Han fordrar av oss god vilja, ärligt uppsåt, redligt bemödande. Sök honom som herdarne, tjäna honom med uppriktigt sinne. Skänk honom din kärlek, ditt hjärta, något annat fordrar han ej av dig. Det har jag redan gjort, svarar du mig. Och hade jag tusende hjärtan så ville jag skänka min Frälsare ännu. Men barnet i krubban svarar därpå: Du äger blott ett hjärta och ej ens det vill du giva mig helt och odelat, ty därinne härska ännu mina och fridens fiender. – Så är det. Vi skulle kanske gärna skänka Gud vårt hjärta, men i själva verket skänka vi det åt världen, göra det till en tummelplats för våra egna lidelser.

I en storstad skulle en gång barnen i skolan skriva en uppsats om vad de helst önskade till julen av Jesubarnet. Då skrev en liten fattig flicka, som så ofta sett moderns tårar när far försummade sina plikter som kristen, försummade sina plikter mot maka och barn: ”O, käre Jesubarn, giv min fader bättre tankar och en lycklig dödsstund, låt mig alltid älska mina föräldrar samt göra dem glädje och alltid troget hålla fast vid min tro, för att en gång komma till dig”. Ett barns julönskan för sina föräldrar! Vad menar du, fader, som läser detta, kanske har också ditt barn denna jul bett så för dig: ”Gode Gud giv min fader åter julfrid, att mors tårar torkas och friden vänder till vårt hem.” Säg vill du icke höra ditt barns bön och inför krubban lova: ”Gudomliga barn, mitt hjärta skänker jag dig.”

Ett annat barn önskade sina föräldrar lycka och långt liv och tillade: ”Snälla Jesubarn, låt min store bror bliva snäll och bättra sig.” Kanske är du, käre läsare, denne broder, för vars väl syskonen bedjande sträcka sina händer mot Jesubarnet i krubban, bedja för dig, som gör de dina smärta och sorg. O, gå då även du till barnet i krubban och lova: ”Nästa år vill jag begynna ett nytt, ett bättre liv.”

Så glädjen eder då, kristliga mödrar julen är en tröstens tid för eder. Vilja bekymmer och sorger tynga er ned, lova det gudomliga barnet: ”Jag vill offra mig för min man och mina barn och åt dem förtjäna friden.” Glädjen eder, kristne män. Gudabarnet kom ej till de mäktige, ej till de egenkära, ej till de rika utan först till de ödmjuka, fattiga herdarne, som gåvo Gud i allt äran. En tröst för eder, särskilt om I trots hån och spott hållen fast vid edra fäders tro. Fridens hälsning gäller eder, om I blott städse skänken den Högste äran.

Vi alla, som längta efter hjärtats frid, vi lova vid krubban, dit vi i denna heliga tid så gärna en stund draga oss tillbaka i betraktelse av Guds stora kärleksunder, att som gengåva skänka honom vårt hjärta, att Han må härska därinne och skänka oss sin frid. En god, ärlig vilja bringa vi vår Frälsare, måtte den vara Honom till välbehag och fridens oförlikneliga gåva varda vår arvedel. – ”Ett barn är oss fött, en son är oss given. Herraväldet vilar på hans skuldror”. – Ja, härska Du, gudomliga barn, i allas våra hjärtan, att frid må råda på jordens rund och sann glädje i alla sinnen och alla tungor instämma i psalmens ord:

”Jublen Herren alla land – Herren har kungjort sin frälsning inför folkens ögon och han har uppenbarat sin rättfärdighet. En helig dag, har gått upp för oss. Kommen I folk och tillbedjen Herren ty i dag har ett stort ljus stigit ner över jorden” –