Arbete åt alla – eller allt arbete åt några få

SUNDBERG, KJELL

Arbetslöshet och sysselsättning dominerar, vid sidan av ekonomin, den politiska diskussionen både i Sverige och i EU. Sysselsättningsfrågan är också en viktig del av debatten kring ett eventuellt svenskt medlemskap i EU. Det kan därför vara av intresse att jämföra det aktuella läget och synen på dessa frågor här hemma och inom EU. Artikelförfattaren är länsarbetsdirektör i Falun och var medarbetare i Signums föregångare KIT (Katolsk informationstjänst).

”Arbetslösheten står nu överst på EU:s agenda, och den kommer att bli kvar där tills vi löst problemet.” Det fastslog EU-komissionären Padraig Flynn vid en konferens i Stockholm i mars, anordnad av arbetsmarknads- och socialdepartementen om ”Sysselsättningen och den sociala välfärden i ett framtida Europa”. Mr. Flynn leder EU:s Generaldirektorat V med ansvar för sysselsättning, socialpolitik och utbildning.

Inom EU har intresset de senaste månaderna fokuserats kring frågorna om arbetslöshet och sysselsättning. Anledningen är ett par viktiga rapporter som den närmaste tiden kommer att behandlas i EU:s beslutande organ. I december förra året presenterade kommissionens ordförande Jacques Delor vitboken ”Growth, Competitiveness and Employment” som kommer att tas upp för beslut vid ministerrådets möte i juni. För någon månad sedan publicerade Mr. Flynn den grönbok som var temat för den svenska regeringens konferens i mars. Grönboken har tillställts medlemsländernas – och även Sveriges – regeringar, arbetsmarknadsparter och vissa övriga organisationer för synpunkter på kommissionens förslag om den framtida utformningen av EU:s social- och arbetsmarknadspolitik. Utöver dessa rapporter har de europeiska socialdemokraterna gett sin gemensamma syn på arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken i det arbete som under hösten leddes av Allan Larsson.

Problemen är i dag likartade i alla västeuropeiska länder, även om det föreligger en tidsmässig förskjutning mellan Sverige och EU. Den höga arbetslösheten hotar i alla länder den sociala välfärden och den politiska stabiliteten, något som vi också blivit varse i Sverige. En snabbt åldrande befolkning lägger ökande försörjningsbördor på dem som arbetar. En bit in på 2000-talet kommer andelen pensionärer inom EU att vara 50 % högre än i dag. Den svaga ekonomiska utvecklingen, till stor del orsakad av brist på förnyelse i det europeiska näringslivet de senaste 10–15 åren, har i alla länder lett till dåliga statsfinanser, vilket försvårar lösningen av sysselsättningsfrågan.

Genom kvinnans förändrade ställning i samhället kräver hon nu fullt likaberättigande även i arbetslivet. Det socialpolitiska program som EU antog 1989, och där beslut nu tagits på de flesta punkterna, handlade till största delen om jämställdhet mellan män och kvinnor. I arbetslivet märks den förändrade inställningen först bland de unga kvinnorna. Deras sysselsättningstal närmar sig i dag den svenska nivån i flertalet EU-länder. För kvinnor mellan 20 och 35 år har Tyskland t.o.m. högre sysselsättningstal än Sverige.

Kvinnors önskan om att få delta i arbetslivet har i sin tur fatt långtgående konsekvenser för födelsetalen och därmed för den framtida balansen mellan generationerna. Brister i barnomsorg och familjepolitik gör att de unga kvinnorna prioriterar arbetet framför barnafödande, ett förhållande som oroar regeringarna. I flertalet EU-länder är födelsetalen nu nere i 1,3-1,5 barn per kvinna mot över 2 i Sverige. Ändrad familjestruktur med ökande andel ensamförsörjare skapar också nya villkor, främst för barn och kvinnor.

Arbetsmarknadsproblemen inom EU är i många hänseenden allvarligare än i Sverige. Den betydligt lägre förvärvsfrekvensen bland kvinnor och äldre gör att endast 60 % av befolkningen mellan 16–64 år förvärvsarbetar inom EU. Det ska jämföras med 70/75 % i USA och Japan och 80 % i de skandinaviska länderna. Arbetslösheten har på ett helt annat sätt än i Sverige blivit strukturell. Fram till mitten av 70-talet var arbetslösheten i de dåvarande EG-länderna och i Sverige på samma nivå. Sedan prioriterade EG att bekämpa inflationen, vilket ledde till en snabb uppgång av arbetslösheten. Inte ens under den starka högkonjunkturen i slutet av 80-talet lyckades man pressa ner arbetslösheten under 8 % i årsgenomsnitt, en nivå som i dag är c:a 11 %.

Over hälften av de arbetslösa har i flertalet EU-länder varit utan arbete i mer än ett år, mot bara några få procent i Sverige. De arbetslösa i EU finns främst bland de lågutbildade och är till stor del koncentrerade till vissa regioner, något som försvårar en lösning på problemet. I Sverige är arbetslösheten i dag visserligen på ungefär samma nivå som i EU, men den är spridd bland alla grupper och därmed än så länge mer ett konjunkturfenomen.

Samtidigt visar erfarenheterna från EU att en omfattande och svårbemästrad strukturarbetslöshet hotar även i Sverige, om vi inte snabbt lyckas vända utvecklingen och föra en medvetet sysselsättningsfrämjande politik.

Alla är rörande överens om att det inte finns någon patentlösning på den nuvarande sysselsättningskrisen i Europa. Det kommer att krävas kraftfulla och samlade insatser inom många politiska områden.

Även om över 90 % av den europeiska handeln sker inom Europa går det inte att stänga av Europa från den övriga världen för att minska konkurrensen och skydda den egna sysselsättningen. Kraftfulla insatser av statliga pengar för att få snurr på hjulen hotar penningvärdet och den långsiktiga ekonomiska utvecklingen, något som i slutändan kan leda till ännu högre arbetslöshet. Drastiska lönesänkningar eller allmän förkortning av arbetstiden är ett hot mot den sociala välfärden som befolkningarna inte är beredda att acceptera.

Vad som föreslås i de inledningsvis nämnda rapporterna, och vad som definitivt krävs, är en kombination av ekonomisk-politiska och socialpolitiska insatser. Europa behöver ekonomisk stabilitet. Man måste komma tillrätta med inflationen och med spekulationerna och osäkerheten kring växelkurserna om det ska bli möjligt att föra en stabil sysselsättningspolitik. I linje med EES-avtal och GATT-avtal förefaller de flesta också vara överens om nödvändigheten att snabbt öppna Västeuropa mot öst och syd.

En viktig uppgift för sysselsättningspolitiken är att bevara och utveckla de arbeten vi redan har. Men det räcker inte med att bevara jobb. Nya arbeten måste skapas i en ökande takt och inom nya områden. C:a 10 % av alla arbeten i Västeuropa försvinner årligen till följd av rationaliseringar och strukturella förändringar. Först måste dessa arbeten ersättas innan det ges utrymme för de nya arbeten som ska reducera arbetslösheten. Därutöver krävs att möjligheter till jobb skapas för de miljoner som skulle vilja ha ett arbete, men som inte ens finner det lönt att försöka med dagens höga arbetslöshet.

Områden som förväntas ge nya arbeten finns inom informations- och mediavärlden (ljud, text, bild), inom data- och informationsteknologin, inom lokal service– beroende på förändrad familjestruktur mm, inom bio-teknologi och eko-teknologi. Inte minst kan det ökade miljömedvetandet ge nya arbeten genom att kretslopps- och återvinningssystem skapas. Kraven på en skatteväxling från arbetsgivaravgifter till miljöavgifter kan också bidra till fler arbeten, en diskussion som är aktuell både i EU och Sverige.

Förändringarna i arbetsliv och arbetsvillkor har varit stora sedan dagens regelsystem på arbetsmarknaden skapades. Anställningsformer och anställningsvillkor genomgår snabba förändringar. Arbetstider på 8 timmar varje vardag eller 40 timmar varje vecka året runt passar dåligt för stora delar av arbetsmarknaden. De traditionella fackliga strukturerna är dåligt anpassade till det moderna arbetslivet. Bundenheten mellan arbetsplats och bostadsort håller på att lösas upp och skapar nya möjligheter inom stora delar av arbetsmarknaden. Här krävs nytänkande om man ska komma tillrätta med problemen, men också för att kunna utnyttja de möjligheter som ny teknologi ger.

Samtidigt måste de nya kraven kunna förenas med kraven på solidaritet mellan dem som har jobb och dem som är utan, solidaritet mellan män och kvinnor (vad blir det av familjelivet?), mellan generationerna när befolkningen blir allt äldre, mellan rika och fattiga regioner när arbetslösheten är hög överallt (se bara på den svenska diskussionen om utlokaliseringen av tjänsteföretag från Stockholm), solidariteten med flyktingar och socialt utslagna.

Helt nya krav kommer också att ställas på den framtida arbetskraften, krav som måste tillgodoses när utbildningssystem, arbetsorganisation och arbetsmarknadspolitik utformas. Kompetens för morgondagens arbetsmarknad skaffar man sig inte en gång för alla i sin ungdom. Det krävs ett livslångt lärande, och ett successivt lärande i arbetet. I den framtida kompetensen ingår förmågan att lära sig (learn how to learn), förmågan att kommunicera och att arbeta i grupp, förmågan att hantera och förstå sin egen situation, beredskap att ständigt möta förändringar.

Ett mycket större ansvar för individernas kompetensutveckling måste i framtiden tas av arbetsgivarna. Produktionsprocesser och arbetskrav är radikalt förändrade efter bara 10–15 år. Då finns fortfarande 80 % av den ursprungliga arbetskraften kvar på arbetsmarknaden. Det blir då en omöjlig politik om en arbetsgivare tar in personal som passar för den teknologi man har vid en viss tidpunkt och sedan, när man behöver en annan kompetens, tillåts slänga ut den och kräva nya människor med en fräsch och annorlunda kompetens …

Vilka ambitiösa program man än lyckas ena sig kring så är alla bedömare överens om att det kommer att ta en närmast oacceptabelt lång tid att komma tillbaka till anständiga arbetslöshetsnivåer. Både EU:s och Sveriges politiska program utgår från att inte ens mycket ambitiösa insatser förmår att åstadkomma mer än en halvering av arbetslösheten fram till sekelskiftet. Det bekräftar vad som varit känt länge, att det går lätt att släppa upp arbetslöshetsnivåerna, men att det är ett hårt och tidsödande arbete att få ner dem igen.

Det program som presenteras i vitboken för att skapa 15 miljoner nya arbeten inom EU före sekelskiftet är inte direkt överförbart till svenska förhållanden, eftersom många av de möjliga tillväxtområdena redan i dag är förhållandevis väl tillgodosedda i Sverige. Det gäller insatser inom social service: hemvård för äldre och handikappade, tillsyn av barn i förskole- och skolåldern före och efter skoldagen, personlig assistens till ungdomar med svårigheter. Ett annat område som nämns är tjänster inom fritidsoch kulturområdet. En tredje sektor är vad man kallar livsförbättrande tjänster: stöd till närbutiker på landsbygden, renovering av nedslitna områden i städer och stadskärnor, utveckling av allmänna transporter och lokaltrafik. Ett fjärde område är miljöskydd: underhåll av naturområden, sophantering/återvinning, vattenrening och sanering av förgiftade områden, energibesparande åtgärder.

Det finns också en principiell skillnad mellan Sverige och EU i synen på arbetsmarknadspolitikens roll. Det har fått stora konsekvenser i den praktiska utformningen av politiken, inte minst när det gäller avvägningen mellan aktiva och passiva insatser för de arbetslösa. I EU-systemet är arbetsmarknadsfrågorna en del, och en viktig del, av socialpolitiken, något som också gäller för Sverige. Men i Sverige har arbetsmarknadspolitiken sedan 60-talet dessutom varit en vital del av den ekonomiska politiken, där människors arbete ses som nationell tillgång som skapar resurser för samhället, en tillgång som det är slöseri att inte ta tillvara. Vill man uttrycka sig drastiskt kan man säga att arbetsmarknadspolitiken inte är till för att ge de arbetslösa bröd, utan arbete. Därmed kan de också få tillbaka den självrespekt och mänskliga värdighet som det är så lätt att förlora vid lång arbetslöshet och som inga kontantbidrag kan återge.

I den praktiska politiken har detta fatt till följd att man i Sverige försökt återföra de arbetslösa till arbetsmarknaden så snabbt som möjligt. Det har skett genom aktiva insatser i form av utbildningar för nya jobb eller genom tillfällig sysselsättning i beredskapsarbeten o dyl. På så sätt kan de arbetslösa behålla kontakten med arbetslivet och förbli aktiva under arbetslöshetsperioden och därmed redo att ta ett arbete. Genom denna politik har traditionellt mer än två tredjedelar av pengarna till den svenska arbetsmarknadspolitiken gått till aktiva insatser och bara en tredjedel till kontantersättning (förtidspensioner av arbetsmarknadsskäl och A-kassa).

De totala kostnaderna för den svenska arbetsmarknadspolitiken, mätt i andel av BNP, har inte varit högre än i flertalet EU-länder som satsat merparten av sina pengar på ”socialbidrag” i form av kontantstöd. Men konsekvenserna av den förda politiken är påtagliga. Långtidsarbetslösheten är, som nämnts, mångdubbelt högre i EU än i Sverige, vilket starkt försvårar för de arbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Förtidspensioneringar av arbetsmarknadsskäl, i kombination med låg pensionsålder, har lett till att bara 10 % av personer mellan 60 och 65 år finns på arbetsmarknaden inom EU, jämfört med över 50 % i Sverige.

Denna kunskap har fått till följd att EU nu rekommenderar en radikal omläggning av hela arbetsmarknadspolitiken i linje med den svenska: en kraftig utbyggnad av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och en överföring av resurser från kontantstöd till andra insatser. ”Fortsätter vi med nuvarande politik når vi snart vägs ände. Vi måste lägga om kursen”, deklarerade Padraig Flynn i Stockholm.

För Sveriges del krävs fortsatta kraftfulla insatser och ett konstruktivt nytänkande. Om det ska bli
möjligt att få ner den höga arbetslösheten. Arbetsmarknadspolitiken kan inte ensam bära ansvaret för en bruttoarbetslöshet kring 15 %. Andra politiska områden, inte minst utbildningspolitiken, måste engageras starkare. Om vi inte lyckas i denna strävan kommer arbetslösheten, liksom i övriga Europa, att snabbt bli ett ännu allvarligare hot mot hela välfärden. Vi vet i dag att Sverige under det senaste decenniet släpat efter när det gäller utbyggnaden av den högre utbildningen i förhållande till EU, USA och Japan. På sikt är detta ett hot mot våra arbeten och vår välfärd. Intresset för högre utbildning är det definitivt inget fel på. Långt ifrån alla sökande till våra högskolor kan antas.

Ett annat viktigt område att uppmärksamma är nyföretagandet. Sverige har under flera decennier förlitat sig på sin mycket framgångsrika storindustri. Men där skapas inga fler jobb. Merparten av den offentliga sektorn kommer heller inte att expandera, snarare tvärtom. Vi har i Sverige en stark tradition att vara anställda, från brukssamhällenas tid till den offentliga sektorns expansion under 70- och 80-talen. Småföretagande och egenföretagande har kommit i bakgrunden, både i utbildningssystemet (vem fick lära sig något i skolan om att driva ett eget företag?) och i den arbetsmarknadspolitiska debatten. I Sverige är i dag bara drygt 6 % av arbetskraften egenföretagare jämfört med det dubbla inom EU. Till en del förklaras det av jordbruksstrukturen, men bara till en del. Det är därför viktigt att med olika medel satsa på ny- och egenföretagande. Det är där de nya jobben skapas, även de framtida anställningarna.

Den nuvarande sysselsättningskrisen i Europa kan bara lösas med gemensamma ansträngningar. Möjligheterna att föra en nationell ekonomisk politik är i dag mycket begränsade. Med kapitalets fria rörlighet och en alltmer multinationell arbetsmarknad måste länderna gemensamt angripa välfärdsfrågorna: arbete, arbetsinnehåll, arbetsorganisation och arbetsmiljö; frågor om rent vatten, ren luft och miljöförstöring; frågorna om solidaritet med arbetslösa, flyktingar, östländer och u-länder. En viktig komponent i arbetet med hela den sociala dimensionen av samhällslivet är en effektiv och rationell arbetsmarknadspolitik.

Publicerad 1994 i nummer 4