Arbete och människans värde

SUNDBERG, KJELL

Den katolska kyrkans övertygelse att människans arbete är överordnat kapitalet bekräftas i det moderna arbetslivet.

”Människans arbete utgör en nyckel, och troligen den viktigaste nyckeln, till hela den sociala frågan.” I den korta meningen fångar påven Johannes Paulus II kärnan i den moderna katolska sociallära/socialfilosofi som utvecklats under mer än ett århundrade. Det kan finnas skäl att lyfta fram denna röst i dagens svenska diskussion om arbetsmarknadsproblemen, med hög långtidsarbetslöshet, problem med stress, utbrändhet och sjukskrivningar, diskussionerna om orimliga löner, bonusar och andra chefsförmåner.

Redan den första socialencyklikan Rerum novarum, 1891, var föranledd av förhållanden och problem på arbetsmarknaden. Den mest brännande frågan då var arbetarklassens utsatthet i det framväxande industrisamhället. Encyklikan är ett kraftfullt försvar för de hårt exploaterade arbetarnas rättigheter, inte minst deras rätt att organisera sig fackligt och deras moraliska rätt att strejka för mänskligare villkor. Socialläran ger varken då eller nu några direkta svar på hur de konkreta problemen ska lösas, men den erbjuder etiska riktlinjer för berörda parter när de ska försöka finna lösningar.

Vem är du – egentligen?

Ställer man den frågan i en annan kultur än vår får man oftast veta: I am a Christian. I am a Muslim. Hos oss, där den transcendenta dimensionen i stort sett försvunnit i det allmänna medvetandet, får man istället veta vad personen arbetar med eller har för yrke. Vår identitet är starkt knuten till arbetet, vilket i hög grad också påverkar hela människosynen. Det är det vi gör som räknas, inte det vi är. Även om man kan vara kritisk till denna människosyn och dess effekter vet vi att arbetet är av största vikt i det sociala livet och för individen, enligt påven ”nyckeln till hela den sociala frågan”.

Den katolska kyrkans syn på arbetet grundar sig på hennes syn på människan som person och hennes värdighet. Denna personprincip handlar om att människan har en absolut integritet och värdighet, från konceptionen till den naturliga döden. Människan ska vara centrum för all verksamhet i samhället. Personprincipen talar också om människan som gemenskapsvarelse. Hon får sin identitet i relation till andra människor, även till dem som gått före henne och till dem som kommer efter och som hon lämnar sitt livsverk och sina erfarenheter vidare till.

Tre handlingsprinciper

Med personprincipen som grund fastlägger socialläran tre principer för allt politiskt och socialt handlande: delaktighets-, subsidiaritets- och solidaritetsprincipen. Delaktighetsprincipen handlar inte i första hand om att delaktighet i det sociala livet är en mänsklig rättighet, att få bli delaktig i samhällets goda. Snarare uttrycker den en plikt: det personliga ansvaret att samarbeta med andra i de sammanhang där vi är satta. Det handlar om plikten att använda sin förmåga och sin kapacitet för att bygga upp den mänskliga gemenskapen, att göra sin del för att vi ska överleva och utveckla skapelsen på bästa sätt.

Subsidiaritets- och solidaritetsprinciperna är starkt kopplade till varandra. Det är alltid en fråga om en balans mellan de två. Subsidiariteten handlar om att beslut och arbete ska utföras på lägsta möjliga nivå för att skapa största möjliga delaktighet och engagemang. Samtidigt kräver solidariteten att samhället ska erbjuda vissa tjänster och nyttigheter som styrs centralt för att de ska vara tillgängliga för alla (vatten/el/specialistsjukvård/universitet etc.), i synnerhet för de svaga i samhället. Troskongregationen har gett en bra definition av den komplementära karaktären hos dessa båda principer: ”I kraft av solidaritetsprincipen måste människan tillsammans med sina medmänniskor bidra till samhällets väl på alla plan. Därav följer att kyrkans sociallära står i motsats till alla former av social och politisk individualism. I kraft av subsidiaritetsprincipen får varken staten eller någon samhällsfunktion ersätta individens eller mellanliggande gruppers initiativ och ansvar på de områden där de kan verka, inte heller spoliera det utrymme som är nödvändigt för deras frihet. Därav följer att kyrkans sociallära står i motsats till alla former av kollektivism”.

”Arbetet är nyckeln till den sociala frågan”

Med dessa principer som grund har den katolska kyrkan successivt vidgat sitt tänkande kring arbetets roll och värde. Det var arbetarnas usla sociala förhållanden i arbetslivet som var utgångspunkten för kyrkans reflektion kring samhällsfrågorna i stort i modern tid. Socialläran/filosofin har sedan dess utvecklats i takt med den ekonomiska och sociala utvecklingen. Men fortfarande, mer än hundra år efter sin tillkomst, är den första socialencyklikan ett revolutionärt dokument för den stora majoriteten av världens arbetare – i Asien, i Afrika och i Latinamerika. Trakasserier av och mord på strejkledare och fackföreningsfolk är fortfarande alldagliga företeelser i dessa delar av vår värld. Och fortfarande exploateras stora skaror av arbetstagare även i den så kallade utvecklade världen. Vi behöver bara se på situationen för våra egna så kallade irreguljära invandrare.

Även i de följande socialencyklikorna har arbetet en central roll. Quadragesimo anno (utgiven 1931 till 40-årsminnet av Rerum novarum) varnar till exempel för att det kapitalistiska systemet kan utgöra ett hot mot produktion och arbete om de så kallade finansiella investeringarna tillåts breda ut sig. Vi ser det i dag när miljarderna flyger runt jordklotet bara för att berika kapitalägarna, inte för att skapa arbete och andra nyttigheter till gagn för det allmänna bästa. Mater et magistra (1961) ifrågasätter moralen i att tjäna pengar på arbeten som inte gagnar det allmänna bästa. Där förs tankar fram om en lönesättning utifrån arbetets sociala nytta, en princip som snabbt skulle bidra till att jämna ut löneklyftan mellan vårdbiträden och ”finansvalpar”.

Den stora encyklikan om arbetet, Laborem exercens(1981, Människans arbete), är en grundlig social, filosofisk och andlig genomgång av arbetets natur och betydelse. Det är där som Johannes Paulus myntar tesen: ”Människans arbete utgör en nyckel, och troligen den viktigaste nyckeln, till hela den sociala frågan.” Arbetet är inte bara ett slit för brödfödan utan en kallelse att utveckla kunskap, omsorg och teknologi. Genom arbetet ger människan innehåll och mening åt sin jordiska existens. Arbetet skiljer henne från alla andra skapade varelser. Arbetet är inte bara till för att garantera överlevnad, det har också en andlig dimension.

Arbetet och personprincipen

I encyklikan knyter påven arbetet mycket nära till personprincipen: ”Sålunda framstår arbetet som ett särskilt kännetecken för människan och mänskligheten, kännetecknet för en person i samverkan med andra personer – och detta kännetecken betingar människans inre art, ja utgör i viss mening hennes natur.” Genom arbetet utvecklar människan sina relationer här och nu, men hon står också i relation till samhällets historia och framtid genom arbetet. Den teknik och kunskap hon använder sig av är frukten av människors arbete i tidigare generationer. Och hennes eget arbete bygger något för kommande generationer; hon har egna erfarenheter att förmedla till nästa släkte. En människas arbete överskrider alltså den enskilda individens tid och rum. Ett synsätt som står i bjärt kontrast till modernismens och biologismens tes om den själviska genen och om självförverkligandet som arbetets och livets mening.

”Målet för arbetet är alltid människan själv” sägs det vidare i encyklikan. Arbetets värdighet ligger alltså hos dess subjekt, hos människan som utför det. Värdet ligger i att hon gör något som gagnar andras överlevnad och växt, inte bara sin egen. Olika arbeten kan därmed ha olika objektivt värde. Hur de avlönas är, som sagt, en fråga som bedöms utifrån andra kriterier. Men sett utifrån mänsklig synpunkt och mänsklig utveckling kan det oavlönade arbetet många gånger ha ett objektivt högre värde än det högt avlönade.

Genom att hävda att människan är arbetets subjekt ger kyrkan samhället en norm för hur man ska uppfatta arbetet. Det är framför allt genom arbetet som människan har möjlighet att förverkliga sig själv. Arbete är då definierat som alla de verksamheter som hon utför för att själv överleva och växa och för att tjäna andra. Vi ser inte mycket av synen på människan som arbetets subjekt under historiens gång. Oftast har hon uppfattats och behandlats som objekt, som ett produktionsredskap som säljer sin arbetskraft som vilken vara som helst, eller som ”humankapital”. Ett sådant synsätt kränker människans värdighet, menar encyklikan. Människan är alltid, oavsett vilket arbete hon utför, en person som handlar utifrån sitt förnuft och som är inriktad på att förverkliga sig själv. Hennes kallelse är att lägga jorden under sig och därmed också utveckla den teknik och de hjälpmedel hon behöver för detta.

Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes(Kyrkan i världen av idag, 1965) konstaterar: ”Genom sin verksamhet … gör människan också sig själv mer fullkomlig. Hon lär sig mycket, hon utvecklar sina gåvor, hon går ut ur och ut över sig själv … Likaså har allt vad människan gör för att uppnå en större rättvisa, ett bredare broderskap, en mänskligare ordning i de sociala förhållandena mera värde än de tekniska framstegen. Ty dessa framsteg kan ge den materiella grundvalen för människans utveckling, men de förmår ingalunda att enbart i sig förverkliga dem.” En sanning väl värd att begrunda när många i dag reflekterar över det materiella välståndets uppenbara oförmåga att skapa tillfredsställelse, lycka, glädje och harmoni.

Att arbeta är att vara delaktig

Genom sitt arbete blir människan också delaktig i samhällets beslutsprocesser och i själva samhällsbyggandet. ”Samhället är ett storslaget historiskt och socialt resultat av generationers arbete” säger påven i Laborem exercens. Det är genom arbetet som vi påverkar, förändrar och berikar samhället och ytterst hela mänskligheten.

Visst kan det vara svårt att känna delaktighet i ett företags produktion, och ännu svårare i ett samhällsbygge när man står i det dagliga slitet, framför allt om inställningen är att: ”arbeta gör man för att tjäna pengar för sin överlevnad och en god fritid”. Tyvärr har både fackföreningar och företag varit påverkade av den inställningen vilket gjort att anställda ofta setts enbart som ”medel” i produktionen och inte som personer med förnuft, känslor och initiativförmåga. Resultatet av det synsättet kan vi avläsa i utbrändhet och sjukskrivningar. För att motverka sådana effekter förespråkar kyrkan en aktiv delaktighet för all personal, utan att direkt konkretisera hur det ska gå till. Det viktiga är att alla kan känna sig medansvariga i produktionen och kan påverka arbetsprocessen. Några av de metoder som kyrkan föreslagit i olika dokument är att utveckla olika typer av medbestämmande, låta de anställda få del i vinsten, se till att monotona arbetsmoment undviks och istället skapa små arbetslag som gör en produkt från början till slut. Målet är hela tiden att bättre ta vara på varje människa som en skapande person. Många av de konkreta initiativ som tagits i den riktningen, inte minst på den svenska arbetsmarknaden, synes tyvärr vara på väg ut i det alltmer uppdrivna tempot på dagens arbetsmarknad.

Arbete och kapital

I spänningsfältet mellan arbete och kapital hävdar socialläran arbetets överhöghet över kapitalet. Produktionsmedlen är alltid ”medel” för arbetet och därmed sekundära. Men de är samtidigt en frukt av arbetet, människan har skapat dem för att bättre kunna utföra sitt arbete eller för att kunna utvinna och förädla naturtillgångarna. Naturtillgångarna, som en kapitaltillgång, finns där som en gåva till människan som hon är kallad att lägga under sig genom sitt arbete och att förvalta med ansvar. Dessa tillgångar är en del av det allmänna bästa och tillhör hela mänskligheten, alltså även kommande generationer. Men för att de ska tjäna mänskligheten måste människan satsa sin kunskap, sin erfarenhet och sin förmåga på att bearbeta dem.

Det betyder också att det inte går att skilja arbete och kapital åt. Det finns en spänning mellan dem, men inte en reell motsättning. Utan kapital, i form av råvaror eller produktionsmedel blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att utföra ett arbete. Johannes Paulus ser det som ”ekonomismens misstag” när arbetet betraktas uteslutande med tanke på ekonomiska mål. Det är lätt att gå i materialismens fälla och ge tingen mer värde än människan och hennes arbete.

Kyrkan hävdar rätten till privat egendom. Det är då viktigt att notera att man definierar den rätten annorlunda än till exempel den renodlade liberalismen eller kapitalismen gör. Laborem exercenssäger: ”Den kristna traditionen har aldrig hävdat denna rätt som absolut och oföränderlig, utan tvärtom alltid uppfattat den i dess vidare sammanhang med allas gemensamma rätt att utnyttja hela skapelsens tillgångar: rätten till personlig egendom är underordnad rätten till gemensamt bruk, ty tillgångarna är bestämda för alla.”

Kyrkan utesluter inte socialisering av produktionsmedel om man på så vis bättre gagnar arbetet och bättre tar till vara det gemensamma bruket av tillgångarna. Men en socialisering får inte resultera i monopol på styrning och förvaltning av produktionsmedlen. I så fall åsidosätts subsidiaritetsprincipen. Det är inte fel att skaffa sig kapital, men kapitalet är underordnat det allmänna bästa. Det betyder att kapitalägaren inte ohämmat får använda sina pengar för egen personlig njutning; de ska i första hand tillbaka till produktionen/arbetslivet och användas för investeringar, som garanterar de anställdas framtida arbete eller skapar nya arbeten.

Arbetslöshet

Kyrkans syn på arbete innebär att arbete i princip är en mänsklig rättighet som samhället i största möjliga utsträckning ska garantera. Men verkligheten har sina brister, bland annat i form av arbetslöshet. Om nu arbetet är nyckeln till den sociala frågan är arbetslösheten det största socialt onda som kan drabba en människa. Den hotar individens och familjens försörjning, river sönder den sociala gemenskap som arbetsliv och arbetskamrater ger och hotar att snabbt bryta ner självkänsla, värdighet och livsmod hos den som drabbas.

Hur ska man då hantera arbetslösheten? Debatten handlar ofta om politikens förmåga att rädda fabriker eller verksamheter från att minska arbetsstyrkan eller att läggas ner helt. Men det kan aldrig vara ett mål i sig att bevara alla gamla jobb. I så fall skulle vi fortfarande leva på jägarstadiet eller möjligen vara bönder. Ekonomiska och teknologiska framsteg är en naturlig följd av den mänskliga verksamhet som skapar nya arbeten och nya och många gånger effektivare arbetsmetoder. I vår typ av ekonomi försvinner (eller byts ut) 10 % av alla arbeten per år (c:a 400 000 per år). Men i stort sett lika många nya jobb skapas, men ofta i andra yrken och sektorer, och ofta på andra orter än där de arbeten som försvann. Därför är det, enligt encyklikan, en plikt för varje samhälle att efter förmåga ge stöd till dem som drabbas av förändringarna och blir arbetslösa genom att erbjuda utbildningar eller olika former av ekonomiskt och socialt stöd för att göra det möjligt för dem att komma tillbaka till nya områden och nya yrken.

Arbetsmarknaden är heller inget nollsummespel där man löser arbetslösheten genom att dela på jobben. Varken tillgången på arbete eller arbetskraft är på förhand given. Det är ett passivt och destruktivt synsätt. Nya arbeten skapas hela tiden genom människans kreativitet, fantasi och initiativkraft. Det är samhällets uppgift att på olika sätt stödja och stimulera denna verksamhet till gagn för nutida och framtida generationer.

Mänsklig kunskap som kapital och produktionsmedel

Den katolska kyrkans övertygelse att människans arbete är överordnat kapitalet bekräftas på ett påtagligt sätt i det moderna arbetslivet. Den s.k. trånga sektorn i ekonomi och arbetsliv har skiftat från tid till annan. I bondesamhället var det främst tillgången på jord som begränsade möjligheterna till expansion. Industrin kräver naturtillgångar och kapital för sitt fortbestånd. Men i det informations- och kunskapssamhälle som nu växer fram är det människan och hennes kunskap och kompetens som är den helt avgörande resursen. I dagens högteknologiska företag är själva arbetsprocessen och arbetsresultatet helt beroende av de enskilda medarbetarnas individuella kompetens och av deras vittförgrenade nätverk av relationer, internt och externt. Anpassningsförmåga, samarbetsförmåga och social kompetens har ersatt kroppsstyrka och uthållighet som nödvändiga egenskaper. De moderna företagens väl och ve vilar inte på kapitalet utan helt på de anställdas kunskaper och kompetens. Försvinner de hjälper inga pengar i världen. Företaget går omkull. Det här gäller i vårt arbetsliv. Men det är viktigt att komma ihåg att det stora flertalet arbetande i världen inte har någon kontakt med de här arbetsprocesserna i dag, inte heller i morgon. Men för alla gäller samma tes: ”Människans arbete utgör en nyckel, och troligen den viktigaste nyckeln, till hela den sociala frågan.”

Publicerad 2004 i nummer 4