Aretha Franklin visar oss vem människan är

av JOHN SJÖGREN
Hur ofta händer det att man går på bio och kommer att tänka på Augustinus? Inte särskilt ofta, vågar jag gissa. Men när jag ser konsertfilmen Amazing grace, som skildrar två unika konserter med Aretha Franklin och som just nu går på svenska biografer, går mina tankar genast till två av kyrkofadern Augustinus (d. 430) mest berömda formuleringar. Men först lite bakgrund:

1972, när Aretha Franklin befinner sig på toppen av sin karriär och redan krönts som soulens drottning, väljer hon att återvända till den musik hon växte upp med, den musik ur vilken soulgenren som helhet sprungit: gospeln. Två konsertkvällar i en liten baptistförsamling i Los Angeles spelas in och blir till det klassiska albumet Amazing grace. Med finns också ett filmteam, med Sydney Pollack som styrman. Men på grund av tekniska problem blir filmen aldrig färdiggjord och således aldrig visad. Förrän nu, 47 år senare, då den äntligen färdigställts och nu alltså gått upp på bio.

Aretha Franklin. Foto: Nonstopentertainment.

Det är en enastående upplevelse att inte bara få lyssna till, utan också se, dessa legendariska inspelningar. Aretha Franklin sjunger med en inlevelse och en själ som tycks flöda fram ur varje por i hennes kropp. Här är kropp och ande i sanning ett. I de helt makalösa framförandena av låtarna Amazing grace och Never grow old är det mycket som samlas. Inte bara personlig erfarenhet och genuin gudslängtan, utan också generationers kamp och frihetssträvan. Så mycket av kraften i den afroamerikanska gospeln kommer ju ur erfarenheten av slaveri och förtryck.

Men i Aretha Franklins intensiva och hänryckta sång visar sig också en hel antropologi. Och det är här jag börjar tänka på Augustinus. I ett välkänt uttryck beskrev Augustinus synden som att vara incurvatus in se, inkrökt i sig själv. I inledningen av sina Bekännelser fångade han också i några ofta citerade rader hela den kristna människosynen: ”Gud, du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Augustinus av Hippo. Konstnär: Simone Martini. Wikimedia commons.

När Aretha Franklin sluter sina ögon, vänder sitt ansikte uppåt och låter hela sin varelses längtan ljuda genom hennes röst, då är hon motsatsen till det som Augustinus beskrev som den syndiga människan. Hon är allt annat än inkrökt i sig själv. Hon är total öppenhet. Och hon visar oss vad som är vår sanna kallelse, vad vi är skapade för: extas, att gå ut ur och utöver oss själva. På samma gång är hon den perfekta illustrationen av den augustinska antropologin. Hon är människan som törstar och ropar efter Gud, som helt enkelt är ämnad för kommunion med Herren. När Aretha Franklin sjunger ser vi vem människan är: en varelse skapad för gemenskap med Gud.

Med andra ord: den som har det minsta intresse för musik, eller för människan, bör se den här filmen.

John Sjögren 2019-08-27

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Trailer till filmen kan ses via länken här