Argus

Av Rutger Salomon

1.
De i Kungl. Maj:ts s. k. bönedagsplakat ingående »maningsorden» författas ju – alltsedan den socialistiske adjunkten Olof Olssons ecklesiastikministertid – av d:r Nathan Söderblom. Det är alltid med ett visst intresse man tager del av hans utläggning och förkunnelse, hans egenartade åskådning och hans högstpersonliga framställningssätt. Även de maningsord som åtfölja det nyligen utkomna bönedagsplakatet vittna oförtydbart om sin upphovsman.

»Statskyrkan firar 1930 två stora minnen»: Ansgars och augsburgska bekännelsens. Det synes vara en egendomlig sammanställning – så är det förvisso ock – men d:r Söderblom sätter sig det dristiga målet före att sammanbinda dessa båda ytterligheter; och det sker med anlitande av en god del av den formuleringsfärdighet som han besitter.

D:r Söderblom ägnar först den hel. Ansgar sin varma hyllning, prisar hans ädla egenskaper, hans självförsakelse och hans offervilja. Vi katoliker kunna givetvis ej annat än tacksamt erkänna sanningen av dessa d:r Söderbloms ord.

Men bryggan från Ansgarsminnet över till minnet av den augsburgska bekännelsens antagande inger betänkligheter, den är icke hållbar. Det är ju ej heller möjligt att slå en sådan bro. Även här gäller att öst och väst aldrig kunna mötas.

För d:r Söderblom ter sig sambandet så här: »Tid efter annan har världssinnet tagit överhand inom kyrkan. Hennes mäktiga ockrade på de enfaldigas känslor, men räknade själva knappast på allvar med Guds dom och Guds frälsning. Känslan för Guds verklighet och närvaro försvagades. Men i sextonde seklet väcktes kristenheten genom Guds heliga ord till ny besinning och nytt allvar. Frälsaren hade utlovat Andens undervisning. Förvisso förnimmes vissheten om den Osynlige och Andens levande kraft i den bekännelse som vid midsommar 1930 fyller fyrahundra år. De evangeliska ständerna uppläste och framlämnade den vid riksdagen i Augsburg dagen efter midsommardagen 1530. Gentemot fördunkling (!) av Guds sanning skrives där: »—».

Den kyrka Ansgar tillhörde hade – anser d:r Söderblom – förvärldsligats. Det är för honom grunden till den augsburgska bekännelsens antagande. Bortsett från premissens faktiska underlag, brister motiveringen även rent logiskt. Ty om lärans höghet icke motsvaras av levernets, så är det sannerligen icke läran men väl levernet som bör ändras.

Att »Frälsaren hade utlovat Andens undervisning» är riktigt. Men åt vem var löftet givet? Ej åt den enskilde kristne, åt individen. Och Frälsaren hade förvisso sin djupa mening med att icke så göra. »Men huru än tider och uppfattningar förändras» säger d:r Söderblom. Just sådana konsekvenser ville vår gudomlige Frälsare i sin oändliga vishet och kärlek förskona sina bekännare från. Anden kan icke motsäga sig själv, men uppfattningarna om vad Anden uppenbarat kunna det, ja måste det. Där är roten till den söndring, som utgör protestantismens ofrånkomliga särmärke och dess ständigt öppna sår.

Det synes mig ock vara ett högeligen oriktigt och förmätet påstående att det var »genom Guds heliga ord» och »Andens undervisning» som det sextonde seklets revolution mot Kristi kyrka utfördes. Nej, Gud lät det ske; Hans vägar äro oss fördolda.

2.
Svenska Dagbladet innehöll söndagen den 22 december 1929 en storslagen prenumerationsinbjudan. Tidningen slog sig för sitt bröst och lovordade sig själv för den »allsidiga och vederhäftiga belysning» den ägnade religiösa och kulturella frågor. (Ordet häftig vore riktigare karaktäristik än vederhäftig.) Samtidigt återgåvos uttalanden om tidningen från flere mer eller mindre bekanta personer. Domkyrkokomministern Lars Vollmer i Lund prisade bladet framförallt för dess »behjärtade och frimodiga sätt att trogen sin länge bedrivna kulturgärning i Sverige bringa till allmänhetens fulla kännedom den romerska kyrkans egenartade propagandametoder under sin verksamhet här i landet». Andra rosade tidningen för dess »saklighet, värdighet, hovsamhet» och dess »fina takt och goda ton».

Är det månne Svenska Dagbladets talrika hetsartiklar mot vår Kyrka – särskilt under december 1929 –som kvalificera tidningen för dessa sköna namn: – frimodig, saklig, värdig, hovsam – vilka klinga så sällsamt, nej skorra, i öronen? Ty man torde lyckligtvis få söka efter maken till en journalistik, präglad av större okunnighet, lömskhet och hätskhet än den som under de sista veckorna av anno 1929 producerats i »kulturbladets» spalter.

Om sådant kan förekomma i den »kristendomsvänliga» pressen, vad kan man ej då vänta av den s. k. kristendomsfientliga? Jag är svensk katolik, konvertit. Men det må förlåtas mig att inför denna råa smutskastning jag känner allt varmare för min Kyrka och allt mindre för mitt land.

3.
I en skånsk aftontidning redogjordes helt nyligen för de svårigheter Hälsingborgs hospital har att finna ett lämpligt namn. S:ta Maria sjukhus kan anstalten icke kallas, förklarades det, ty så heter det allmänna sjukhuset där. Och S:t Clemens’ namn duger ej heller, »ty det har redan annekterats av Hälsingborgs katolska församling».
Även den ideella äganderätten har tydligen sina problem!

4.
Tacksamt vitsordas den förståelse för och den kännedom om vår Kyrka som den spirituelle författaren Carl G. Laurin städse ådagalagt i sitt författarskap. I hans stora Konsthistoria, jubileumsupplagan, del 1, sid. 161, förekommer emellertid följande sats: »På grund av sin fromhet beatificerades Fra Angelico efter sin död av påven, undslapp därigenom vidare skärseld, och namnet Beato bifogades hans andra hedersnamn: Angelico».

Det förbluffar att i en sådan gedigen och härlig bok som den nämnda se en dylik svår lapsus lysa en till mötes i stora typer.