Argus

Av B. D. Assarsson

I sin recension av Skovgaard-Petersens också av Credo omnämnda bok Bibeln gjennem tusind Aar skriver professor Eidem i Lund: »Arbetet inledes med ett livfullt, kanske något väl lyriskt skrivet kapitel om munkarna som bibelavskrivare. Jag har läst denna utförliga skildring med glädje. Ty det händer blott alltför ofta, att bibelns vänner tanklöst glömma bort den stora tacksamhetsskuld vari vi alla faktiskt stå till klostren iför deras avskrivareverksamhet och deras vårdnad om bibeln. När jag tänker på dessa gamla fäder och bröder, följer jag gärna förf:s maning: Vi takker Gud for dem» (Kristendomen och vår tid 1931 s. 169–170).

Sista numret av tidskriften Religion och kultur innehåller en polemik mot ärkebiskop Söderblom, skriven av den intressanta publikationens utgivare professor Em. Linderholm. Vi underskriva varje ord av L:s kritik av ärkebiskop Söderbloms försök att revidera den interkonfessionella ordboken och att systematiskt begagna ordet katolik i en ny mening. »Uttrycket katolsk är kortord för det fullständigare romersk-katolsk och har som sådant länge burskap i internationellt och vanligt svenskt språkbruk. Alla människor hos oss mena med katolsk, katolicerande och katolik en och samma sak.» (Religion och kultur 1931 s. 79).

Däremot kunna vi mindre följa L:s tankegång, då han vill göra troligt, att den tridentinska reformationen var av enbart etisk natur och icke heller i ringare grad religiös. Vad skall man då säga om den helige Ignatius av Loyola, som i sina andliga övningar uppställde Gud som centrum för allt och tog till valspråk: Allt till Guds ära? Vad skall man säga om den h. Theresa, den h. Johannes av korset, som offrade allt skapat för att finna Skaparen, som levde och andades för Gud med en värme och styrka, som icke har motstycken bland protestanterna. Samma brist på förståelse visar L. gentemot den ritualistiska rörelsen i hans egen kyrka, som han avfärdar som »magisk sakramentalism», »formalistisk ritualism», »dosologi» etc. Tror då L. att dessa yttre manifestationer icke äro förbundna med andakt, religiositet, gudshängivenhet? I dessa frågor visar ärkebiskop Söderblom en helt annan omdömesförmåga, då han framhåller nattvardens »karaktär av mysterium och tillbedjan» (s. 77), som den ritualistiska rörelsen vill understryka.

Man frågar sig, hur det är möjligt, att en kyrkohistoriker av facket kan göra sig skyldig till så ytligt bedömande. Ty det kan icke vara minsta tvivel underkastat, att den genomhederlige L. själv tror vad han skriver. Gåtans lösning finna vi nog däri, att L. lärt känna fromhetslivet blott i pietistiska och modernistiska kretsar. Detta kan komma honom att skriva, att han hellre skulle vilja bli pingstvän än ritualist, ty den katolicerande riktningen i svenska statskyrkan förefaller honom ej som en väckelse till liv utan som »en sömn till döds och motsatsen till ett Andens verk» (s. 80) Man får det intrycket, att L. icke personligen känner några ritualister och att hans kunskaper om deras verksamhet mest äro uppbyggda på skvaller. Ett ständigt bekymmer för honom utgör domprost Brilioth i Lund. Han blir i brev underrättad om Lundateologernas besök »i S:t Petri kyrka hos prosten Lysander i Malmö. Denne visar då sina härligheter i skrudväg och i fråga om altarkärl, bl. a. olika dosor för consecranda-oblater och consecrata-oblater, talar om hur detta inbäres och hanteras, om den kyrkliga mässklädedräkten, som alltid bör bäras inom helgedomen.» (s. 81). I sanning hårresande interiörer.

L. skriver om den nuvarande påven att han »är med rätta ansedd såsom en högst förnämlig och fläckfri personlighet» (s. 83). Utgivaren av Religion och kultur är säkert en man av mindre vanlig resning. Men i katolska och ritualistiska världen är han otillräckligt orienterad.
I samma nummer av professor Linderholms tidning skriver Dr. Jon Alfred Mjøen om sina ärftlighetsundersökningar. Han riktar sig häri med skärpa mot den nu graserande nationella självmordsepidemien av nymalthusiansk karaktär. »Det er av avgjørende betydning for familien, slekten, racen, at de beste menn og kvinner har et talrikt avkom. Norden gjorde sin innsats i historien på grunnlag av den store barneflokk innen vikingeslektene.» (Religion och kultur 1931, s. 102). Och han fortsätter med följande ord i kursiv: »Det tragiske er, at disse byggende, bærende, skapende slekter her i Norden i de siste slektledd, under inflytelse av frihetstrang, luksusbegaer og sterke individualistiske krav i forbindelse med øket ansvarsfølelse ( för detta sista ord sätta vi ett stort frågetecken) gjennemfører den tomme vugges politikk, hvis følger i sin tid bragte Hellas, Rom og andre kulturer till fall.»

En amerikansk vän till Credo, jesuitpatern La Farge, har haft godheten att sända oss nyheter om en man av den gamla nordmannastammen, som i likhet med Lindberg, Johan Eriksson m. fl. därute i den nya världen gjort det nordiska namnet heder. Hans namn var Knute K. Rockne och han var uppburen över hela unionen som fotbollsspelare och ungdomsledare. Född i Voss i Norge kom han vid fem års ålder till Amerika. Efter skolgång i Chicago kom han till det bekanta Notre Dame University, där han studerade och senare docerade kemi. Men fotbollssporten lade mer och mer beslag på hans intresse. Han blev icke blott »ovedersägligen den störste tränaren i den amerikanska fotbollens historia». Han höll också föreläsningar över sport, talade därom i radio och skapade ljudfilmer som visades i unionens alla biografer. Hans lärjungar avgudade honom. Också som karaktärsbyggare spelade han en stor roll. Den 31 mars detta år omkom han vid en flygolycka i Kansas. Vid sin bortgång var han blott 43 år gammal. Hans änka fick mottaga kondoleanstelegram från president Hoover och konungen av Norge. Över hela unionen sörjde man hans bortgång.

Man kunde fråga, varför fader La Farge och Credo kunna ha ett sådant intresse för denne man. Vi ha ännu icke omtalat, att han år 1925 övergick till katolska kyrkan. Också konversionshistorier bli lätt stereotypa. I detta nummer kan vår tidskrift teckna tvenne mindre vanliga konvertitsgestalter – en typisk son av Östern, tecknad av pater Nakha, och här en typ från den modernaste västern. »Det bästa jag någonsin lärt i mitt liv», sade Rockne, »är att man måste arbeta för att nå ett mål. En massa människor tyckas tro, att det är någon slags trolleri att skapa ett framgångsrikt fotbollslag. Det är icke något sådant som erfordras utan en hel del arbete». Sin första kommunion mottog han tillsammans med sitt lag blott några timmar innan en större fotbollsmatch skulle gå av stapeln. Då en vän vid ett tillfälle frågade honom varför han blivit katolik, svarade han: »Ser du, all den brådska och strid som vi hålla på med är ett uttryck för vårt innersta: jag som söker få tag på något bättre. Jag ser saken så, att vi alla äro här på jorden för att finna, var och en på sitt sätt, den bästa vägen till vårt sista mål. Jag tror att jag har funnit min väg, och jag skall också gå den till slut.»

Intressesmotsättning är kanske den bästa rubrik som man kan sätta över den aldrig tystnande presspolemiken mot katolska kyrkan i Sverige. Det är den svenska statskyrkan som ser sin högergräns hotad. Hela senare hälften av 1800-talet var en enda serie av förluster för denna kyrka. Dess vänstergräns blev uppriven, tillbakaflyttad. Betydande befolkningsgrupper fjärmades från statskyrkligt inflytande. Nu fruktar man tydligen liknande förluster i högertrakterna. Och därför måste katolicismen utmålas i avskräckande form. Därav den innerliga ömheten om Jakobikyrkan i det avlägsna Riga, medlidandet med de förut ganska obeaktade protestanterna i Polen, glorifierandet av rent kriminella handlingar, indignationen över »samvetstvånget» i de blandade äktenskapen. Man kan åhöra alla dessa utgjutelser med ett förståelsefullt småleende. Huvudsaken är den att statskyrkan anser sina intressen hotade.

Man måste betänka, att statskyrkans prästerskap under århundraden haft ensamrätt till hela befolkningens religiösa fostran. Det är icke så lätt att sätta sig in i de ändrade förhållanden som nu inträtt. För någon tid sedan läste man i tidningarna, att en kyrkoherde i Småland privatim hållit jordfästning över en död, som redan fått frikyrklig begravning. Själv har jag i regel angenäma erfarenheter av det statskyrkliga prästerskapet. Men det har på min församlings område förekommit, att den lutherske kyrkoherden på platsen visat sig upprörd över att familjer där båda föräldrarna äro katoliker icke velat »konfirmera» sina barn hos honom. Ävenledes har en statskyrklig präst nyligen nekat att giva katolska barn i sin församling skollov en gång i månaden för att kunna vara med om gudstjänsten och religionsundervisningen i Ängelholm. I min barndom fingo judiska skolgossar fritt från statsskolan varje lördag. Är icke detta ett märkligt steg tillbaka? Man kunde förundra sig över att statskyrkan tycks vara mera rädd för den katolska kyrkans fåtaliga representanter än för de frikyrkliga sekternas många talesmän. Kanske kommer detta därav, att dessa senare intellektuellt och kulturellt stå på en lägre genomsnittsnivå. I varje fall är det tydligt att den svenska statskyrkan ser sina intressen hotade.

I denna belysning bör man se det under vintern så mycket diskuterade fallet Mens i Malmö. Svensk Kyrkotidning (1931, s. 82) framhåller i en med erkännansvärd moderation skriven artikel om denna affär: »Evangeliska kristna misskänna icke den kristliga fromhet som blommar även på den katolska kyrkans mark. Något annat är »den romerska kyrkopolitik», som anses hota. Eller med andra ord: »statskyrkans intressen äro hotade». Om icke så ansetts vara fallet är hela denna tragikomiska tidningspolemik obegriplig. Hur skulle annars en familj kunna tillåta att dess intimiteter framdragas i pressen för att diskuteras av en sensationslysten allmänhet? Hur skulle annars ledande statskyrkomän vilja framträda och yttra sig i en sak som ännu icke var utredd? Hur skulle annars förnäma och ansedda tidningar plötsligen vilja använda sig av den amerikanska sensationspressens metoder och utslunga grovt lögnaktiga påståenden, som sedan icke tillbakatagas? Mycket som synes dunkelt och obegripligt förklaras av intresseskampen. Statskyrkan ser sina intressen hotade.

Men ingen kan leva blott för sina intressen. Det skulle göra livet alltför torrt och torftigt. Vi behöva också idéer att strida för. Det är endast den oskickliga och primitiva polemiken som stirrar sig blind på motståndarens intresseskamp och frånkänner honom varje idé och ideal. Det är tydligt, att även uppriktig indignation utlöstes av tidningarnas framställning av fallet Mens. För den världsligt sinnade är detta livet med dess lycka och framgång allt, Gud och hans rike intet. För den andligt sinnade är Gud och himlen huvudsaken, jordelivets lycka av underordnad betydelse. Den världsligt sinnade anser det som höjden av lycka för en ung flicka att bliva förlovad och gift, medan klosterlivet förefaller honom som en kall och tom fängelsetillvaro. Protestantismen är i flera avseenden en kompromissföreteelse. Också på detta område stå flera av dess representanter mera på den världsliga ståndpunkten än på den andliga. Därför kunna socialistiska tidningar i detta sammanhang uttala sin sympati för »vår gamla hederliga statskyrka ». (För en statskyrklig som håller på den apostoliska trosbekännelsen torde ett dylikt beröm smaka beskare än stora böcker, fyllda av klander och kritik.) Ja, det verkar nästan som om den moderna opinionen förlåter, ja, försvarar alla andra försyndelser, mordförsök, lögnaktigt förtal, äktenskapsbrott, barnamord. Blott ett brott tycks vara oförlåtligt: att försaka världen och blott leva för Gud och sin odödliga själ.