Ärkebiskop Di Noia: Utsikterna för katolsk religionsteologi

Förhållandet mellan dialog och förkunnelse respektive Jesu Kristus som unik frälsare, dessa var huvudämnena i den inledande föreläsningen under den internationella konferensen om religionsteologi (International Conference on Theology of Religions. Theology of Religions – Roman Catholic Perspectives) som arrangeras av Newmaninstitutet i Uppsala nu under detta veckoslut, den 6–8 oktober.

Ärkebiskop Joseph Augustine DiNoia höll föredraget med titeln ”Utsikterna för katolsk religionsteologi – Observationer av några utvecklingslinjer på senare tid i det katolska läroämbetet” (”The Prospects for Catholic Theology of Religions: Observations on Some Recent Developments in Catholic Magisterium”). Ärkebiskop DiNoia tillhör Dominikanorden och har sedan 2002 varit sekreterare i Troskongregationen i Vatikanen. Bland hans publikationer märks The Diversity of Religions: A Christian Perspective (1992).

I den första delen av sitt föredrag tog DiNoia upp förhållandet mellan inter-religiös dialog å ena sidan och uppdraget att förkunna tron å den andra. Utgångspunkten var de dekret från Andra Vatikankonciliet (1962–1965) som behandlar dessa ämnen, huvudsakligen Nostra aetate. DiNoia menar att konciliet ställde behovet av dialog och uppdraget att förkunna mot varandra, utan att erbjuda en lösning för hur de båda kan samexistera. Är det möjligt att både föra en respektfull dialog och samtidigt förkunna sin egen trosövertygelse? Har vi inte här ett spänningsförhållande?

Påven Johannes Paulus II:s encyklika Redemptoris missio från 1991 gav verktyg för hur förhållandet kunde hanteras. DiNoias tolkning av encyklikan på denna punkt är att dialog ingår som en del i missionen, förkunnelsen. Det vill säga förkunnelsen är överordnad i förhållande till den i och för sig nödvändiga inter-religiösa dialogen. Detta innebär i ljuset av hela kyrkans långa historia en markering såtillvida att respektfull dialog är en väsentlig del i missionen.

DiNoia anlade dessutom ett trinitariskt perspektiv på frågeställningen och hävdade att inter-religiös dialog motiveras av att den helige Ande är aktiv och närvarande även utanför den kristna kyrkan. Inspirerad av den brittiske teologen John Millbank diskuterade DiNoia även skillnaden mellan världsreligionerna och mindre, inhemska (eng. indigenous) religioner.

I den andra delen av sitt föredrag argumenterade ärkebiskop DiNoia för att Jesus Kristus har en unik ställning som frälsare av alla folk. Detta med utgångspunkt i dokumentet Dominus Iesus från 2000, författat av Joseph Ratzinger (sedermera påven Benedictus XVI). DiNoia medgav att synen på Jesu Kristi enastående och avgörande roll för hela mänskligheten kunde uppfattas som arrogant, eftersom andra trosövertygelser därmed skulle vara av lägre värde. DiNoia hävdar trots detta att påståendet att Jesus Kristus är unik frälsare just inte behöver innebära en nedvärdering av andra religioner i jämförelse med den kristna. Den metod som DiNoia använder för att försvara denna position är att så att säga betrakta det hela ur Guds perspektiv. Det är Gud som söker oss människor och vill göra oss del av sin gudomliga natur. Gud tar initiativet. Vi människor söker visserligen Gud, men i form av ett svar, en respons på Guds inbjudan.

Frågan om frälsningen genom Jesus Kristus dök sedan upp i den efterföljande frågestunden, där DiNoia, sammanfattningsvis, argumenterade för att Jesus Kristus är viktig för alla människor. DiNoia gav samtidigt prov på en balans mellan förkunnelse och inter-religiös dialog när han sade att buddhismen är en mycket intressant religion som kristna kan lära sig mycket av. Han hävdade bestämt att man i första hand bör intressera sig för vad den buddhistiska läran säger. Huruvida buddhister kan anses vara frälsta eller inte är för DiNoia inte den avgörande frågan, i alla fall inte den första och enda han ställer.

Fredrik Heiding 2017-10-06