Arma vägg

Arma vägg, hur gör du för att inte kollapsa under all idioti? Så stod det på ett hus i antiken. Dagens motsvarighet till graffiti på husväggar och offentliga toaletter är sociala medier, tidningarnas kommentarfält och, för den delen, tv-programmet Debatt, där alla får gapa i mun på varandra utan att någon lyssnar på någon. Inte utan skäl har programmet i sina värsta stunder kallats flugpapper för fåntrattar och jämförts med apberget, den informella beteckningen på idrottens svans, hejaklacken som tar själva matchen som förevändning för verbal och fysisk aggression mot motståndarlaget, dess anhängare och mänskligheten i stort.

De sociala medierna fungerar i hög utsträckning som säkerhetsventil för allmän frustration. Det är kanske bra. Hur många gånger har man inte hört debatter eller påståenden i radio och tv och kokat av otillfredsställelse därför att man inte kan korrigera fel eller anmäla avvikande åsikt? Kommentarfältet är en underbar uppfinning. Självklart är det en fantastisk demokratisk potential som ligger i att alla, bokstavligt talat alla, numera kan framföra sina åsikter offentligt och utan censur. Priset vi får betala är att vi dränks i ord, inklusive den text du läser nu. Ofta blir det rent bluddrande, och man måste avge kraftiga rökpuffar för att någon alls ska märka att man existerar. Ibland vore det nog bättre för alla parter om bloggaren satte sig i bilen och vrålade så högt som möjligt, för att lätta det psykiska trycket.

Motsatsen till det allmänna gapandet heter samtal. I civiliserade sammanhang bör det vara möjligt att föra ett sådant, även om man har andra åsikter än den man talar med. Det är till och med en fördel, såvida samtalet ska bli något mer än kallprat, vilket är en fullt legitim aktivitet och en konst i sig. Men språket är nu en gång för alla det som skiljer oss från apberget. Man kan lära schimpanser att räkna ett begränsat antal bananer. Många av kroppsspråkets signaler är gemensamma med djuren. Men språket är vårt eget, ett ofattbart komplicerat teckensystem, som tillåter oss att tala om allt, också om det som skulle kunna finnas, det som en gång kommer att finnas, eller det som inte kan finnas.

Det händer i benådade ögonblick att man upprättar kommunikation med någon som har något att säga. Lycka är mötet med en som verkligen vill förstå, när man har något att komma med. Lyssnaren lockar fram det bästa ur talaren, och om denna påverkan är ömsesidig, då råder den högsta formen av civiliserat liv, om man får tro Platon. Får man intelligenta frågor, har man chansen till ytterligare preciseringar. Internet har revolutionerat kommunikationen såtillvida att vi kan hitta denna ideala samtalspartner varsomhelst i världen.

Samtalskulturen är kriterium på graden av civilisation. En höjdpunkt i genren nåddes i den platonska dialogen, där personerna får uppträda och representera motsatta värderingar för att i vänskap söka sanningen. En annan höjdpunkt var den medeltida skolastiken och dess disputationskultur. Man utgick från att alla fakta eller åsikter kan bedömas från minst två vinklar. Det är viktigt att man drar fram allt det som talar mot ens egen värdering, innan man slår fast hur det är.

Kravet att sanningssökandet förutsätter vänskap kan inte alltid uppfyllas. Profeten måste ha rätt att läsa lusen av despoten utan att de är eller någonsin kan bli vänner. Men gäller det att söka sanningen på ett mer filosofiskt plan, då duger det inte att försöka bevisa egen lärdom eller smarthet. Man måste utgå från att den andre också kan ha något vettigt att komma med, till och med om vederbörande tycker fel.

Den nödvändiga och ständiga kontrollfrågan måste vara: varför inte tvärtom?

Anders Piltz

 

Läs mer: DN 1, DN 2