Arvet efter Benedictus XVI: Varken svart eller vitt

Under de senaste veckorna har jag tillbringat så mycket tid med att tala med journalister om arvet efter Benedictus XVI, att jag inte haft en chans att skriva ned mina reflektioner. Så snart en reporter frågar mig om Benedictus, erkänner jag först att jag haft en del med honom att göra. En av de första åtgärderna han vidtog sedan han blivit prefekt för Troskongregationen var att informera Jesuitordens generalsuperior att jag borde borde bytas ut som redaktör för vår tidskrift America, varför jag inte just kan påstå att jag är en opartisk betraktare. Kanske det är ett annat skäl till att jag inte kunnat hålla min deadline. Det var en smärtsam period av mitt liv, varför jag måste varna journalister (och läsare) för att min egen erfarenhet riskerar göra min artikel partisk.

Vid valet av ny påve ligger det frestande nära till hands att se vederbörande som antingen svart eller vit, dålig eller bra. Men så enkelt är det inte, allra minst när det gäller människor.

Det finns mycket man kan berömma påven Benedictus för. Om inte för annat kommer han att bli ihågkommen i århundraden för att han hade modet att avgå när han kände att det var för kyrkans bästa. En sådan ödmjukhet och ett sådant mod i förlitan på den Helige Ande är det inte lätt att hålla fast vid när alla i ens omgivning försöker intala en att man är omistlig.

Som prefekt för Troskongregationen var kardinal Ratzinger den förste ämbetsbäraren i Vatikanen som på allvar tog itu med pedofilkrisen. Han var inte fullkomlig, men han lyssnade på de amerikanska biskoparna och fick bilden klart för sig före alla andra, inklusive Johannes Paulus II. Han införde nolltolerans när det gällde sexuellt missbruk av barn och avsatte hundratals präster, som gjort sig skyldiga till det.

Det var också Benedictus som initierade en reform av Vatikanens finanser, vilket nu under efterträdaren Franciskus börjar bära frukt. Det var Benedictus som till slut sade: ”Nu räcker det!” och krävde att Vatikanen skulle anpassa sig till de normer som satts av Moneyval, den europeiska myndighet som har att bekämpa penningtvätt. Ända fram till Benedictus pontifikat hade Vatikanen alltid påstått sig vara ett unikum, som inte fick bedömas av utomstående. Nu granskas Vatikanens finanser periodiskt av Moneyval, som offentliggör sina rapporter så att alla kan ta del av dem. Alla senare reformer i den vägen har kommit till stånd tack vare Benedikts initiativ.

Tyvärr fokuserade medierna så mycket på vad han hade att säga om abort, homosexualitet och kondomer att det han sagt i många andra frågor helt ignorerades. Människor har glömt att han, liksom Johannes Paulus, var motståndare till båda Gulfkrigen och att de båda til syvende og sidst visade sig vara klokare än alla politiska ”experter” i Washington.

Som tysk professor var han van att föreläsa för studenter, som skrev ned vad han sagt, lade det på minnet och kunde redogöra för det i sina tentamina. Vid tyska universitet är det inte brukligt att studenter utmanar och ifrågasätter sina lärare och hans syn på kyrkans läroämbete var en återspegling av hans bakgrund. Som prefekt för Troskongregationen handlade han som en tysk professor. De som ifrågasatte något eller inte gav de rätta svaren blev underkända och avsatta. Han såg till att teologer som ifrågasatte något eller hade avvikande åsikter avlägsnades från sina lärarbefattningar. Resultatet var katastrofalt för kyrkans intellektuella liv och Benedictus försök att kontrollera teologerna misslyckades.

Att försöka förklara det kristna budskapet för 2000-talets människor kommer att kräva samma slags kreativitet som Augustinus eller Thomas av Aquino visade. Vi kan inte bara rätt och slätt citera dem, utan bör imitera dem. Augustinus anammade det bästa instrument som stod honom till buds, nyplatonismens terminologi, för att förklara den kristna läran för sin tids människor. Thomas använde den nyupptäckte Aristoteles som underlag för att utlägga läran för sin generation. Teologerna måste göra sammalunda i dag. Glöm inte att ärkebiskopen av Paris lät bränna Thomas av Aquinos böcker!

Att rätt och slätt bara karakterisera Benedictus XVI som ”konservativ” är ett sätt undvika en noggrann analys av en komplex personlighet. Han gav och fortsätter att ge kyrkan mycket. För detta måste han hedras och respekteras, samtidigt som man måste vara klarsynt när det gäller hans tillkortakommanden.

Thomas Reese, jesuitpater, National Catholic Reporter 2014-02-21
Originaltexten i sin helhet här