Assisi i väntan på påven Franciskus

På fredag är det den 4 oktober, den helige Franciskus dag, och staden Assisi förbereder sig för att ta emot biskopen av Rom, som är den förste påve som bär samma namn som Guds lille fattige. I artikeln ”Assisi – Francesco abita ancora qui (Assisi, Franciskus bor fortfarande här) i den italienska tidningen Avvenire, beskriver artikelförfattaren Paolo Viana den osynliga turismen i Assisi. Visst trängs det sex miljoner turister i den medeltida staden där helgonen Franciskus och Clara levde för åttahundra år sedan, men precis som på Franciskus tid finns det människor som är fattiga och det är en grupp som ökar i antal sedan krisen drabbat även landskapet omkring Spoleto. De trakter som Franciskus älskade så mycket.

De fattiga utgör den osynliga turismen som Viana talar om i sin artikel. De stannar inte för att extatiskt beundra Giottos målning av Franciskus som predikar för fåglarna, inte heller ser man dem längs den kilometerlånga vägen i rosa sten som går mellan Franciskus- och Clarabasilikan. Nej, de kommer och bultar på Sacro Conventos klosterport [se foto]. Det är inte guardianen som öppnar, informerar artikelförfattaren, utan broder Lazzaro vars uppgift är att välkomna de fattiga. Om någon hemlös behöver en dusch erbjuds han en klostercell. Franciskanerna har den senaste tiden anammat påvens inbjudan att öppna klostren för flyktingar, samtidigt som de framställer Assisi som bara hängiven det kommersiella och att staden inte bryr sig om de fattiga. Men broder Lazzaro är inte ensam av sitt slag. Den katolska biståndsorganisationen Caritas finns och från kommunen kan man få socialstöd och det finns en hel stad som inte har glömt den helige Franciskus budskap.

Men de fattiga kommer att vara med och hälsa på påven Franciskus som kommer på fredag, låter Viani oss veta. Då ska de samlas framför Clarabasilikan och vid det Serafiska institutet och på piazzan vid Franciskusbasilikan. De är inbjudna att äta lunch med Petri efterföljare. Därefter återvänder de till sin vardag, utan att synas i den offentliga statistiken och tidningarna, som enbart förknippar Assisi med t-skjortor som det står Franciskus på och relikförsäljning.

Assisi, fredens och trons stad – alla troendes stad – visar att det inte är ovanligt att möta udda personligheter försjunkna inför krucifixet i San Damiano för att hämta kraft från det. Assisi välkomnar alla och lever på den religiösa turismen. Dess kyrka tar emot dagens leprasjuka, det vill säga de som är arbetslösa eller lider av psykiska besvär och de lyckas hålla detta ”stadsmuseum” öppet tack vare de inkomster som systrarnas och brödernas souvenirförsäljning och mottagandet av pilgrimer inbringar. Varje dag vid middagstid öppnar kapucinernas provinsial ett mindre refektorium för dem som inte kan unna sig något annat än en brödbit från Sankt Franciskus. Russinbullarna som säljs i konditorierna för tjugo euro per kilo godtas, likaså ett rum i det medeltida klostret som tar emot pilgrimer och som aldrig stänger dörren för den som är i nöd.

Tjugotvå kloster och institut är involverade i arbetet med att ta emot pilgrimer. Det gör att de kan upprätthålla de strukturer som skapades för klosterutbildningen en gång i tiden, men som var nedläggningshotade på grund av de höga kostnaderna. Öppna dörrar förvisso, men med vissa regler. ”Vårt kloster är inget hotell”, preciserar syster Roberta. ”Vi tvingar aldrig Mässan på någon, men vi erbjuder en andlig vandring, även när vi tillsammans går på upptäcktsfärd bland Assisis konstskatter. En av våra systrar är auktoriserad turistguide.” Hon avslutar med att konstatera att de förvisso inte har någon nattportier, men att den som är fattig kan knacka på när som helst. Den som är hungrig går aldrig därifrån tomhänt, lovar syster Roberta.

Paolo Viana, Avvenire, 2013-09-30