Ateister och religiöst troende möttes utan konfrontation

FREDRIK HEIDING

Ateister och religiöst troende är kapabla till att kommunicera med varandra under civiliserade och respektfulla former, och dessutom ha ett positivt utbyte av samtalet. Förhållandet mellan naturvetenskap och religion behöver inte präglas av en principiell konflikt, utan en dialog är också möjlig. Detsamma gäller förhållandet mellan teologi och olika humanvetenskaper såsom litteraturvetenskap och filosofi. Det var för mig den stora behållningen av panelsamtalet ”Världen med eller utan Gud?”, som arrangerades i går den 13 september på Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm, inom ramen för konferensen Hedningarnas förgård.

Panelen arbetade med tre övergripande frågor: 1) Vad innebär det att tro respektive att inte tro? 2) Finns det en värld som inte är materiell? 3) Vad är en människa? Ett tre timmar långt samtal går inte riktigt att sammanfatta innehållsmässigt, i synnerhet inte när så många olika infallsvinklar på en rad ämnen inom olika discipliner kom upp. Däremot kan man sammanfatta stämningen, atmosfären i den med omkring 200 åhörare fullsatta salen. Stämningen var verkligen god, eller uppbygglig för att nu använda ett litet ålderdomligt ord. Det goda debattklimatet berodde inte minst på moderatorn Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.

Syftet med det tvärvetenskapliga symposiet var inte nödvändigtvis att nå konsensus i frågorna, vilket Vatikanens kulturminister kardinal Gianfranco Ravasi påpekade både i sitt inledningsanförande och i sin avslutande kommentar. På en punkt var dock flera överens: att det finns gränser för naturvetenskapens kompetens. Naturvetenskapen kan inte förklara allt. Ulf Danielsson, professor i fysik, och Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, kom båda in på denna gräns. De menade att naturvetenskapen inte tillfullo kan beskriva och förklara en inre (eller subjektiv) värld av mening, drivkrafter, kärlek, övertygelser och annat. Författaren Ylva Eggehorn gick åt samma håll och talade om imponderabilia, från latinets ovägbar, alltså saker som är betydelsefulla men som inte går att väga och mäta.

Biskop Antje Jackelén, Svenska kyrkan, föredrog att inte se religion som något som täpper till en kunskapslucka, utan för henne fanns det olika kunskapskällor. Tron är i det sammanhanget en ”kunskapens resonanskropp”. Hon talade också om ett ”gränsmedvetet förnuft”, vilket passade bra denna eftermiddag då de inbjudna just hade kommit för att mötas vid gränserna. Biskop Jackelén kom också med ett för ateister eventuellt oväntat uttalande. Hon såg sig reformationens och upplysningens dotter. Det förra är inte oväntat, men att hon identifierar sig som arvtagare till upplysningstiden rimmar illa med fördomen att religiös tro per definition är oförnuftig och att den skulle sakna ett självkritiskt sinne. Just den fördomen yttrades inte under konferensen, men den är ju annars vanlig.

Det finns hopp om framtiden efter den här typen av möten på den offentliga arenan. Hedningarnas förgård fortsätter i dag på Fryshuset i Stockholm.

Fredrik Heiding 2012-09-14

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

FREDRIK HEIDING

Ateister och religiöst troende är kapabla till att kommunicera med varandra under civiliserade och respektfulla former, och dessutom ha ett positivt utbyte av samtalet. Förhållandet mellan naturvetenskap och religion behöver inte präglas av en principiell konflikt, utan en dialog är också möjlig. Detsamma gäller förhållandet mellan teologi och olika humanvetenskaper såsom litteraturvetenskap och filosofi. Det var för mig den stora behållningen av panelsamtalet ”Världen med eller utan Gud?”, som arrangerades i går den 13 september på Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm, inom ramen för konferensen Hedningarnas förgård.

Panelen arbetade med tre övergripande frågor: 1) Vad innebär det att tro respektive att inte tro? 2) Finns det en värld som inte är materiell? 3) Vad är en människa? Ett tre timmar långt samtal går inte riktigt att sammanfatta innehållsmässigt, i synnerhet inte när så många olika infallsvinklar på en rad ämnen inom olika discipliner kom upp. Däremot kan man sammanfatta stämningen, atmosfären i den med omkring 200 åhörare fullsatta salen. Stämningen var verkligen god, eller uppbygglig för att nu använda ett litet ålderdomligt ord. Det goda debattklimatet berodde inte minst på moderatorn Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.

Syftet med det tvärvetenskapliga symposiet var inte nödvändigtvis att nå konsensus i frågorna, vilket Vatikanens kulturminister kardinal Gianfranco Ravasi påpekade både i sitt inledningsanförande och i sin avslutande kommentar. På en punkt var dock flera överens: att det finns gränser för naturvetenskapens kompetens. Naturvetenskapen kan inte förklara allt. Ulf Danielsson, professor i fysik, och Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, kom båda in på denna gräns. De menade att naturvetenskapen inte tillfullo kan beskriva och förklara en inre (eller subjektiv) värld av mening, drivkrafter, kärlek, övertygelser och annat. Författaren Ylva Eggehorn gick åt samma håll och talade om imponderabilia, från latinets ovägbar, alltså saker som är betydelsefulla men som inte går att väga och mäta.

Biskop Antje Jackelén, Svenska kyrkan, föredrog att inte se religion som något som täpper till en kunskapslucka, utan för henne fanns det olika kunskapskällor. Tron är i det sammanhanget en ”kunskapens resonanskropp”. Hon talade också om ett ”gränsmedvetet förnuft”, vilket passade bra denna eftermiddag då de inbjudna just hade kommit för att mötas vid gränserna. Biskop Jackelén kom också med ett för ateister eventuellt oväntat uttalande. Hon såg sig reformationens och upplysningens dotter. Det förra är inte oväntat, men att hon identifierar sig som arvtagare till upplysningstiden rimmar illa med fördomen att religiös tro per definition är oförnuftig och att den skulle sakna ett självkritiskt sinne. Just den fördomen yttrades inte under konferensen, men den är ju annars vanlig.

Det finns hopp om framtiden efter den här typen av möten på den offentliga arenan. Hedningarnas förgård fortsätter i dag på Fryshuset i Stockholm.

Fredrik Heiding 2012-09-14