Återträffen: Fullträff eller generalmiss?

Att döma av nyhetsomfånget har Anna Odells film Återträffen varit en stor händelse inom den svenska film- och kulturvärlden de senaste månaderna. Filmen har redan refererats och hyllats i åtskilliga medier, samt belönats med guldbagge. Anna själv har fått DN:s kulturpris. I filmens fokus står frågan om mobbing, en så för det mesta och de flesta outhärdlig företeelse att bli utsatt för. Anna Odell har onekligen valt en utlevande modell för sitt angrepp på mobbing.

För ca 20 år sedan lanserade Bengt Westerberg uttrycket ”de små stegens tyranni”, i en annan debatt om mobbning. Detta perspektiv tror jag är relevant som beskrivning av Återträffens budskap och också som ett memento för var och en av oss. Jag föreställer mig att många kan känna igen sig i Annas klasskamrater som förvånade sticker upp huvudena och säger sig inte känna igen sig i Annas beskrivning.

Ett annat känt uttryck som borde få oss till en eftersinnande tanke är Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet. I en del kulturer är just ”styrkan” som manifesteras i hämnd eller som ”hedersmord” upplevda indicier på rättrådighet och kraft.

Få i lovsångskören i massmedierna tycks ha haft några invändningar över huvud taget mot filmen Återträffen. Nu är vårt mannaminne kort, och troligen har en annan film med mobbinginslag fallit i glömska för många, Kjell Gredes film Hugo och Josefin. Kanske hade det varit klokt av en del recensenter att återknyta till denna mycket mångbottnade och nyanserade framställning av livet och mobbingen.

Några få mer ifrågasättande inslag kan dock återfinnas, exempelvis hos Andres Johansson i Aftonbladet, hos Daniel Sandström i Svenska Dagbladet och hos Tulsa Jansson i Dagens Nyheter. Framförallt Tulsa Jansson tar upp grundläggande moraliska frågor i anslutning till Återträffen. Jag instämmer med henne, att det är svårt att frigöra de moraliska knepigheterna från filmens skildring av mobbningen. Det kan förefalla som om Anna Odells intention enbart har varit, att som konstnär betrakta mobbningen som fenomen utan föreslå ett välgrundat etiskt förhållningssätt. Men i slutet av filmen förblir hon faktiskt inte bara ett offer för mobbningen, utan framstår själv som en aktiv mobbare. Här finns en fråga om ansvar som filmen glider förbi.

Anders Johansson påtalar mycket riktigt i sin kolumn i Aftonbladet – den mobbade blir gärna själv en mobbare! Mer eller mindre medveten om de psykologiska mekanismerna upprepas mönstren. Den mobbade kan också vara ovillig att ta sig ur våldets spiral. Ibland kan den kända plågan faktiskt upplevas som tryggare än en osäker befrielse från densamma.

Kristus ord om att vända den andra kinden till har snarast setts som irrelevant och ”löjligt”. Detta gäller förvisso både inom religiöst betingade som sekulärt dominerade samhällen. Nu är det kristna kravet i sammanhanget långt mer radikalt: Du skall försona dig med din syster eller broder! Om detta krav kan avläsas i Återträffen är jag ytterst osäker på. Ett perspektiv att minnas i sammanhanget ger oss dessvärre vår egen historia. Vare sig vi tillhör en kristen eller icke kristen krets synes vi alltför sällan ens sträva efter att försona oss! En slående motbild till detta gav Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika efter apartheids slut! En försoningskommission tillsattes.

Stig Morling, Falun, 2014-02-23

http://www.svd.se/kultur/film/atertraffen-en-lysande-fulltraff_8728006.svd

http://www.svd.se/kultur/bra-kultur-ar-ideologiskt-otrogen_8907950.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/tulsa-jansson-tveksam-moral-i-atertraffen/

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18118307.ab