Att ge sitt bästa – Vatikanens syn på idrott

av FREDRIK HEIDING

Vatikanens dikasterium för lekfolk, familjen och livet har sammanfattat den katolska kyrkans syn på idrott genom dokumentet Att ge sitt bästa. Dokument om det kristna perspektivet på idrott och den mänskliga personen. Det rör sig om en drygt 50 sidor lång text som offentliggjordes den 1 juni. Skrivelsen kommer tidsmässigt lägligt inför fotbolls-VM i Ryssland den 14 juni till 15 juli, en turnering som engagerar väldigt många människor i världen. VM-finalen kommer säkert att locka en miljard tv-tittare, om vi jämför med statistik från tidigare världsmästerskap. Det nyutkomna dokumentet gäller dock inte bara fotboll utan behandlar idrott i allmänhet.

Syftet med texten är trefaldigt. För det första menar man med stöd från dekretet Gaudium et spes från Andra Vatikankonciliet att all mänsklig aktivitet är relevant för kristna. Med andra ord begränsar sig inte katols­ka kyrkans intresseområde till medicinsk etik, familjeliv, trosundervisning, arbetsmarknadsfrågor och så vidare utan sträcker sig även ut till kulturen och idrotten. För det andra hänvisar man till påven Franciskus budskap om en helhetssyn på människan som här tillämpas på idrotten. Människan består av kropp, själ och ande och bör inom idrotten inte reduceras enbart till fysisk prestation. För det tredje vill dokumentet korrigera eventuella fördomsfulla uppfattningar om att kyrkan skulle ha en negativ syn på kroppen.

Att ge sitt bästa lutar sig i rätt stor utsträckning mot uttalanden av påven Johannes Paulus II, vars idrottsintresse är väl känt. Dokumentet hänvisar också till anföranden som påven Franciskus har hållit till idrottsförbund av olika slag. På senare år har det dessutom publicerats tidskriftsartiklar och böcker i ämnet, där jesuitpater Patrick Kellys bok Catholic Perspectives on Sports: From Medieval to Modern Times från 2012 kan nämnas. Kelly har visat att redan Thomas av Aquino på 1200-talet förknippade lek (latin: ludus) med olika dygder och renässanshumanister och jesuiter på 1500-talet insåg vikten av lek (spel, idrott) för elever och studenter som välbehövlig avkoppling från studierna.

Dikasteriet för lekfolk, familjen och livet hävdar att det finns diverse olika värden som idrotten kan uttrycka. Av dessa olika värden lyfts i början och i slutsatserna särskilt skönheten fram. Läsaren kan till exempel associera till konståkning, gymnastik eller till brasiliansk fotboll som just kallas jogo bonito (vackert spel). I skrivelsen heter det: ”Kyrkan har under historiens gång alltid stöttat och främjat skönheten inom konsten, musiken och andra områden av mänsklig aktivitet. Den yttersta anledningen är att skönheten är något som kommer från Gud, och varseblivningen av densamma har alla människor fått som en inneboende förmåga i egenskap av att vara älskade skapade varelser. Idrotten erbjuder oss möjligheten att själva delta i eller bevittna vackra moment. I denna bemärkelse har idrotten en potential att påminna oss om att skönheten är ett av många sätt att möta Gud.”

I skrivelsen uttrycks också att idrotten kan utgöra en plattform för evangelisation, en kanal genom vilken det kristna budskapet kan förkunnas. Man talar här om ”hedningarnas förgård”, ett begrepp som har sitt värde även om man måste komma ihåg att många idrottsutövare och åskådare själva redan är religiösa.

Ett kapitel – ”Meningen med idrott för människan” – går igenom olika värden som formar människan i idrottssammanhang. Man kan kalla det för karaktärsdaning. Hit hör kreativitet, disciplin, förmågan att hålla sig till regler men även att gagna friheten inom ramen för reglerna. Vidare kan idrotten gynna gemenskap, en kollektiv människosyn i motsats till en individualistisk. Dessutom behandlas dygden att offra sig, att uppleva glädje, mobilisera mod, uttrycka respekt och främja solidaritet.

Ett annat kapitel – ”Utmaningar i ljuset av evangeliet” – tar upp avarter och missförhållanden inom idrotten. Här behandlas överdrifter som att ta idrott på för stort (blodigt) allvar, att utsätta kroppen för extrem påfrestning liksom avarter som dopning och korruption. Huliganism, våld och hat förekommer som bekant också.

Visst finns det tuffa utslagningsmekanismer inom idrotten och sociologer kan utan svårigheter observera att anhängare främjar en kultur av ”vi och de”. Men dokumentet hävdar ändå med rätta att idrotten i sina bästa stunder inkluderar alla, det tydligaste exemplet är paralympics.

Det kanske mest intressanta budskapet i texten är förhållandet mellan idrott och livet i övrigt. I dokumentet återkommer det pedagogiska perspektivet, idrotten har en potential att utbilda för livet, något som påven Franciskus understryker i förordet. Dygder som behövs inom idrotten har man glädje av som medborgare i samhället generellt. För egen del kan jag instämma i detta; idrotten lär för livet. Men detta är egentligen en sidoeffekt, en positiv indirekt funktion. Idrott är i grunden en lek och måste som sådan ha ett inneboende värde. Jogo bonito är helt enkelt estetiskt tilltalande och glädjande i sig.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.