Att omskära eller inte

BENGT SÄFSTEN

Synen inom den offentliga sjukvården på allt som ansetts motiverat av religiösa och rituella skäl, den är en ren krutdurk. Olika ställningstaganden har alltid ansetts ske på någons bekostnad, som övergrepp eller eftergift till olika särintressen, vilket vägs mot allmän respekt. Det må gälla stympande ingrepp som manlig [läs mer här och här] eller kvinnlig [här] omskärelse, diet- och kostföreskrifter, barngrupper som undantas vaccinationsskydd eller samvetsfrihet.

Det sker ständiga omprövningar där majoritetens hållning vägs mot minoritetens, men där beslut förväntas i samförstånd. Det kan även gälla livsmedelshantering och så kallad rituell slakt [läs mer här och här]. Det förekommer många ställningstaganden som inte kan stödjas ”vetenskapligt”, men där en eventuell diskriminering vägs in. I värsta fall kan öppet diskriminerande och/eller rasistisk tillmälen vädras. Det är inte alltid lätt att förutse eller ens förstå gjorda ställningstaganden.

Omskärelsen har mycket gamla traditioner och förekommer på egyptiska avbildningar från 2 300 f. Kr. Folkpartisten Bengt Westerberg, tidigare socialminister, skrev följande om omskärelse i tidskriften Sans: ”Men varför skära i småpojkars penisar och inte i vuxna mäns? Ingen vet, men en naturlig förklaring är att små gossebarn inte kunde protestera.” Andra har menat att det finns skäl att bevara den praxis som finns men under tidsenliga och betryggande former och under insyn, reglering och kontroll [läs mer här].

Omskärelse av pojkar regleras i svensk lag [här]. Återigen har manlig omskärelse av små pojkar ifrågasatts. Det svenska läkarförbundet tycks nu ha omvärderat sin tidigare kända negativa hållning [här och här]. Man har tidigare varit direkt avvisande. Förbundet utgår nu från principen om informerat samtycke, det vill säga att den som omskärs själv bör få ta ställning till om omskärelse ska göras. Förbundet anser att principen bör tillämpas även för denna operation, som primärt sker av religiösa och kulturella och inte av medicinska skäl.

Läkarförbundet förordar därför en symbolisk omskärelse och jämför detta med ett barndop – fördelen skulle vara att medicinska risker saknas vid en sådan irreversibel kirurgisk åtgärd. Detta stöds av bland andra Svenska barnläkarföreningen.

Men också den inställningen är problematisk och ingen lösning, man inför en helt ny rit som varken är sanktionerad hos de grupper det gäller eller har kulturell förankring. Judisk omskärelse (Berit mila) föreskrivs äga rum åtta dagar efter födelsen och är en över 3 000 år gammal tradition! Den religiösa anledningen till att omskärelse utförs inom judendomen är att det anses vara tecknet på förbundet som Gud slöt med Abraham. Pojkar får sina namn i samband med omskärelsen. Inom islam föreskrivs inte omskärelse (khitan) i Koranen men nämns flera gånger i haditherna. Det finns ingen föreskriven tidpunkt för genomförandet. Bland muslimska lärda går uppfattningarna isär om huruvida khitan är obligatoriskt eller bara en stark rekommendation. Liknelsen med kristna barndop är förföriskt enkel men uppenbart felaktig; den saknar teologisk grund.

Principen om informerat samtycke kan måhända skenbart skjuta över ansvaret, men det är lätt att förstå hur orimligt detta är när det gäller små barn. Principen ska brukas varligt och i rimliga sammanhang för att inte förlora sitt värde. Vem kan avgöra vad som är barnets bästa? Vem kan ta sig den rätten, vem bär ansvaret?

Det är också ofrånkomligt att sätta dessa diskussioner i relation till andra stympande ingrepp på fysiskt felfria kroppar [här], där så kallad könskorrigerande kirurgi (så kallade könsbyten) på vuxna utgör det tydligaste exemplet [här och här]. Där diskuteras just nu vid vilken ålder personen ska anses kompetent att inse vidden av situationen.

Var går gränsen mellan individens och gruppers önskningar och det gemensamma samhällets begränsade resurser? Hur sker tillsynen?

Bengt Säfsten 2014-03-14