Att resa i Mellanamerika

ROOTH, LARS

Ett resestipendium från Svenska författarfonden möjliggjorde nyligen en tio veckors vistelse i Mellanamerika för Lars Rooth, jesuit och chef för Vatikanradions skandinaviska avdelning. Hans uppgift var att besöka en rad hjälpprojekt i Guatemala, Honduras, El Salvador, Nicaragua, Costa Rica och Panama. Den nära kontakten med lokalbefolkningen gjorde att han kom att ställas inför många av de strukturella problem som folket i dessa länder dagligen brottas med. Han beskriver här sina intryck.

När jag försöker sammanfatta mina intryck från drygt två månaders vistelse i Mellanamerika är det en sak som tränger sig på. Vi vet alla att det finns stora behov i dessa trakter, men vad är det som fattas mest: Politisk stabilitet? En rättvisare fördelning av mark och inkomster? Lättnad av skuldbördan? Okad produktion och bättre priser för exporten av råvaror? Slut på oroligheter, förtryck och brott mot mänskliga rättigheter? Bättre näring? Fler skolor och mer undervisningsmaterial?

Listan kunde bli mycket längre. Det finns så mycket som fattas och som hindrar möjligheten till utveckling. Men det som mest sätter stopp för utvecklingen är något som man mer sällan hör talas om. På konstspråket heter det infrastruktur. Översatt till verklighet betyder det brist på kommunikationer, av alla de slag. Vägar, bussar, bilar, telefon, post.

Vi européer är så bortskämda med allt detta att få tar det på allvar när vi klagar på hur lång tid det tar att få en telefon installerad, att postgången blir sämre ju mer frimärkena kostar. Att planerade motorvägar försenas eller att vi fick vänta så länge vid busshållplatsen.

I själva verket har vi ju ett rikt urval när vi vill ta kontakt med en person, firma eller myndighet. Vi kan förflytta oss snabbt, men ofta räcker det att slå en signal (eller sända ett fax) så är saken klar. Och telefon har vi ju alla.

I Mellanamerika är det annorlunda. Det finns bara en telefonkatalog för varje land och bara Guatemala har infört lokalprefix (helt i onödan). Så ett enkelt ärende kan ta lång tid. Ett exempel: Jag hade besökt ett projekt i östra delen av Guatemala och kom på sena eftermiddagen till Jalapa. Biskopen hälsade oss välkomna- jag hade ringt några dagar tidigare och anmält oss.

Han såg dock bekymrad ut när jag meddelade att vi dan därpå skulle åka till södra delen av stiftet för att besöka ett annat projekt. ”Då måste vi tala med padre Carlos, ledaren för Caritas”, sade han. – ”Men han vet nog om det, jag ringde till Caritas nyligen och lämnade besked.” ”Nja, dom har ledigt just nu”, sade biskopen. ”Och i morgon, måndag, är padre Carlos’ lediga dag, så vi måste nog åka dit i kväll.” Padre Carlos är kyrkoherde i Monjas, söder om Jalapa. Men han har inte telefon, och det har tydligen ingen annan där heller, trots att det är en stad på drygt 15 000 invånare. Biskopen hade varit ute på konfirmationsresa hela dagen. Och nu blev han tvungen att köra nästan en timme till för att tala med prästen i grannorten. (Där hade de underbar församlingsfest med kvällsmässa ute på plazan för sex till sju tusen personer, vilket var plåster på såren.)

När vi dagen därpå åkte med padre Carlos till en liten by söder om Jutiapa fick vi lämna vår pick-up i staden och fortsätta med hans ”four wheel drive,” och ändå fick han ofta krypa på ettan eller tvåan för att ta sig fram. Det är inte bara småvägar som ser ut så i Mellanamerika, utan alltför många huvudvägar, och en rad gator i städerna.

Inte undra på att det tar tid att komma fram. Man sitter 12 timmar i bussen från Guatemala City till Flores, huvudorten i den nordliga provinsen El Peten, en sträcka på knappt 60 mil. Har det regnat tar det 17 timmar eller mer.

Sitter i bussen, sade jag. Då skall man ha tur, för ofta klänger folk både utanpå och ovanpå, inklämda bland bagaget, trots att vägen är både gropig och krokig och backarna branta.

Själva bussen är vanligtvis gammal och skraltig, tar sig mödosamt fram och lämnar svarta rökmoln bakom sig.

Många har inte råd att åka buss, eller så finns det inte plats för dem. Så de vandrar kanske timtals längs vägen, ibland med tunga bördor. Åker man, som vi gjorde, i en pick-up får man se upp när man stannar till, för så många människor hoppar upp i utrymmet där bak att stötdämparna och motorn lider skada. De bankar i taket när de vill stiga av, men sen frågar de flesta vad det kostar – tydligen får de betala en liten slant i vanliga fall. Det kan ju vara ett lämpligt bidrag till den som har lyckan att äga ett fordon, för det behövs slit för att hålla dessa skrällen till bilar igång. En stor del av dem skulle beläggas med körförbud direkt på gatan i Sverige. Men bilkontroll har man tydligen inte och vad skulle den tjäna till, för det fattas reservdelar, sådant har man inte haft råd att importera på länge. I Honduras finns det inte särskilt många bilar, men cyklar har blivit statussymbol på senare tid.

Så finns det förstås hästar med stolta ryttare i vackra sadlar. Andra tar sig mödosamt fram med oxspann, eller så klövjar man sin åsna och lastar på tills den knappt kan stå.

Järnvägarna kan vi hoppa över, när det gäller transport. De få tåg som finns tar sig ytterst sävligt fram genom det bergiga landskapet och anlitas numera nästan bara för godstrafik.

Hur är det då med posten? Jag hade med mig en lång lista på vänner och bekanta som skulle få vykort från min resa. Men då måste man först köpa vykort. Jag lyckades hitta en del i Guatemala, men inga i Salvador eller Honduras, och i Managua, Nicaraguas huvudstad, fanns de bara på Hotel Intercontmental, som tog 14 dollar per stycket. Vill man ha ett frimärke måste man gå till posten. Det finns oftast bara en i stan. Och man får gå tillbaka dit för att posta det, för några brevlådor finns inte.

Den som räknar med att få post håller sig normalt med en postbox, och det är lika bra, för många gånger har man inga gatunamn. Svenska ambassaden i Managua har följande adress: Plaza de Espana, uno abajo, dos al lago, medio al lago. Ett kvarter nedåt från Plaza de Espana, så två kvarter mot sjön och ett halvt till. Som tur är har de flaggan uppe så att man hittar den sista biten.

Infrastruktur – den kan få en att tänka på det som finns under jorden. Med hjälp av internationella bidrag håller man i Managua på att lägga kablar för nya telefonlinjer. Men borgmästaren ansåg att telebolaget inte anhållit om tillstånd på rätt sätt att gräva upp gatan. I stället för att lösa tvisten genom förhandlingar skickade han ut kommunala arbetare som fyllde igen hålen innan ledningarna lagts. I San Jose, Costa Rica, skulle man få ett system för 60 000 nya telefoner. Men ett par europeiska storbolag har lyckats fördröja – och fördyra – installationen i hela två år genom att slåss i domstolar om vem av dem som har rätt till kontraktet.

Men det finns viktare saker i jorden än telefonledningar, nämligen vattenledningar och avlopp för dagvatten resp. kloakvatten. I de uppbyggda delarna av städerna finns oftast rinnande vatten i huset, men det måste filtreras med klor för att duga som dricksvatten. I utkanterna, eller i slumområden, som även finns mitt i en stad som Managua, bär kvinnor och barn hem vatten från en gemensam kran, som kan ligga rätt långt borta. Avlopp för dagvatten saknas ofta. Det kanske inte gör så mycket under den torra årstiden, men under regntiden svämmar gatorna över och det blir svårt att ta sig fram.

Bristen på ett ordentligt kloaksystem är betydligt värre. Managua är skräckexemplet: staden förstördes vid en stor jordbävning 1972 och har inte byggts upp sedan dess. Däremot har folk flyttat in i stora skaror och bor i skjul eller ytterst primitiva hus. WC är en lyx, och de flesta har bara en torrtoa, som de kanske delar med grannar. Inget avlopp eller någon tank som kan tömmas, utan det få skjunka in i jorden. Det gäller åtskilliga hundratusentals invånare i staden, som levt så i årtionden. ”Vi lever på en ekologisk krutdurk. Den förpestar marken och vattentäkten. Skulle kolera bryta ut på riktigt här blev det en verklig katastrof”, säger en socialarbetare. I mindre städer och byar är brist på hygien något helt normalt.

Apropos Managua läste jag där i tidningen att myndigheterna skulle skicka 1000 latriner till atlantkusten. Men mindre än tvåhundra har kommit dit, för det finns inga vägar till den delen av landet. Man kanske kunde fråga sig varför man inte tillverkade dem lokalt i stället, men då är vi inne på problemet med miskitoindianerna, som varken sandinisterna eller Violetta Chamorras regering tycks förstå sig på eller vilja ta på allvar.

När man läser om olika projekt som skall komma igång, ofta med understöd utifrån, rör det sig nästan alltid om mer avancerade saker som Olof Palme centrum i Managua. Infrastruktur låter kanske inte glamoröst nog. Men det är där man behöver börja, för utan den fungerar inte det mest elementära, och så rinner hjälpen ut i sanden- eller den redan förpestade marken.

Dessa grundproblem måste lösas innan man vågar hoppas på en förbättring. Utan en rimlig infrastruktur kan det knappast vara möjligt att åstadkomma en ekonomisk utveckling. Mellanamerikas länder och folk måste tillfriskna innan man kan börja ge dem den beska medicin som i dag anses lösa alla ekonomiska problem – den form av liberalism som lokalt har fått namnet ”ekonomisk darwinism” – survival of the fittest, den starkare får överleva.

Publicerad 1992 i nummer 3