Att skapa i fattigdom – om Hans Anderssons konst i ESSÄ

av CHRISTINE ZYKA
Man kan skildra fattigdom på olika sätt, med olika språk. Man kan förstå den teoretiskt och försöka objektifiera den i sin vadhet. Man kan sätta namn på den och även illusterara den. Men man kan också förstå den praktiskt och försöka skapa i fattigdom, genom att bara öppna sig för det oväntade och låta sin inspiration styras och ledas. I ett sådant skapande träder konstnären tillbaka för att inte fylla sig och omvärlden av illusioner och egna fantasifoster. Det sker i väntan, helt anspråkslöst och utan någon som helst appropriering. Det fattiga skapandet ger plats åt det anonyma.

Hans Anderssons verk i nr 1/2017 av tidskriften ESSÄ ger uttryck för denna skapade fattigdom både till sin form och materia. Dess abstrakta statiska former möter mig först, såväl de geometriska formerna som de mångfaldigt linjära dragen. Men samtidigt slås jag av något materiellt levande, något träaktigt, ådrigt och organiskt levande. I ett av verken finns spår av vibration; något rött framträder och bryter mot de annars stillsamma och nedtonade färgerna (s. 57). Blöder någon? Jag anar ett röstlöst rop i den fördolda tystnaden. I denna icke-figurativa verkets skepnad framträder något naket, utblottat, sårat, som överskrider en enkel blick av världen. Den begränsade rymd, som tavlan låter sig ramas in i, renar med sin stillhet. Men ännu mer stilla är den rymd som begränsar själva tavlan.

Det anspråkslösa röda ljuset lyser mot mig och fångar min uppmärksamhet, men talar aldrig om varför det håller mig kvar. Därför leds jag samtidigt bortom tavlan. Såsom allt vackert, förenas detta ringa ljus med det goda i att vilja förmedla sig som något som verkligen berör.

Christine Zyka 2017-11-16
Lektor i filosofi och studierektor vid Newmaninstitutet i Uppsala och författare till avhandlingen L’art et le Beau. Simone Weil et l’esthétique (2013)

Mer information om tidskriften ESSÄ finns på dess hemsida här

Konstnären Hans Anderssons hemsida finns här