Att utbilda ungdomar i rättvisa och fred

– Påvens fredsbudskap.

Den första världsböndagen för fred firades den 1 januari 1968 då Paulus VI uppmuntrade alla människor av god vilja att varje år fira ”fredsdagen” på detta datum med bland annat följande ord: ”Det är vår önskan att detta upprepas i början av varje år som ett hopp och löfte om att freden med dess rättfärdiga och välgörande harmoni ska vara förhärskande i det som kommer att ske. Vi tror att detta tolkar de strävanden efter att bevara freden i världen, som görs av folk, regeringar och internationella organisationer, liksom av de religiösa institutioner som är så inriktade på att främja freden, av de kulturella, politiska och sociala rörelser som har freden som sitt ideal; av de unga som är klarsynta när det gäller den mänskliga civilisationens nya vägar för en fredlig utveckling; av de visa som i dag ser hur nödvändig freden är men att den också är hotad. Att viga årets första dag för freden är därför inte något som är exklusivt för de religiösa och i vårt fall för katolikerna.”

Alltsedan 1968 har påvarna låtit publicera ett fredsbudskap till den 1 januari över en rad olika teman. De har skiftat till både längd och innehåll. Paulus VI:s budskap var korta och kärnfulla, medan Johannes Paulus II med tiden skrev allt längre och när vi är framme vid Benedictus XVI så har budskapen antagit karaktären av läroskrifter. Årets tema, ”Att utbilda unga människor i rättvisa och fred”, har redan behandlats en gång tidigare av Johannes Paulus II 1985, ”Fred och unga människor vandrar framåt tillsammans” och två gånger tog han upp utbildning och fred, dels i sitt första fredsbudskap 1979 som hade rubriken ”För att nå fred, utbilda i fred”, dels 2004 ”Att undervisa i fred: en ständigt aktuell förpliktelse”.

Benedictus XVI anger inte varför han har valt temat ”Att utbilda unga männi­skor i rättvisa och fred”, men vi kan ana en koppling till världsungdomsdagarna i Madrid i augusti 2011. Även om den nuvarande påven inte har samma karisma i kontakten med unga männi­skor som hans föregångare, så står det helt klart att han påverkats av ungdomarnas hängivenhet.

Anslaget i årets fredsbudskap är hoppfullt även om det vilar en skugga över helheten. Dubbelheten kommer till uttryck redan i inledningen. Benedictus talar om en ”tilltagande frustration över den kris som hotar både samhället, arbetsmarknaden och ekonomin” och att vi är höljda i ett dunkel. Samtidigt är han övertygad om att ”det är de unga, som med sin entusiasm och idealism kan ge världen nytt hopp” (§ 1).

Budskapet riktas främst till aktörer inom utbildning och undervisning, men också inom det religiösa, sociala, politiska, ekonomiska och kulturella livet och inom medierna. Påven fastslår att det är en grundläggande plikt för samhället att lyssna på och uppskatta unga människor. Vidare säger han att kyrkan ser på de unga ”med hopp och tillförsikt och uppmuntrar dem att söka sanningen, försvara det gemensamma bästa, vara öppna för världen omkring dem och att ärligt se ’det nya’ (Jes 42:9; 48:6)” (§ 1).
Om vi förväntar oss konkreta redskap för att undervisa i fred och rättvisa i en klassrumssituation så blir vi besvikna. Däremot beskriver påven ett förhållningssätt som bör finnas hos utbildaren som person liksom den attityd som bör vara rådande i samhället för att främja fred och rättvisa. I budskapets andra paragraf riktar sig Benedictus till utbildare i vid bemärkelse med en för honom ganska typisk inledning: ”Utbildning är livets intressantaste och svåraste äventyr!” Här talar den gamle universitetsprofessorn men också själavårdaren.

Benedictus menar att vi behöver ”äkta vittnen”, det vill säga förebilder för livet självt, och inte bara några som lär ut regler och fakta. Han skriver att vittnen ”har ett vidare perspektiv än andra, därför att deras liv är så mycket mer mångsidigt” (§ 2). Den som tar på sig uppgiften att undervisa måste själv leva det som han eller hon lär ut till andra. Givetvis är familjen den första och viktigaste platsen där vi lär oss fred och rättvisa eftersom den är samhällets grundläggande gemenskap. Budskapet lyfter också fram de hot som familjen är utsatt för i dagens värld, inte minst de arbetsvillkor som föräldrar är underkastade. Ofta omöjliggör yrkesarbete en kvalitativ närvaro med barnen för att dela livsresan tillsammans. Det må vara sant, men perspektivet är här något inskränkt. Historiskt sett har de allra flesta människor varit tvungna att arbeta långa dagar i alla tider för att bara kunna överleva och troligen har föräldrar i den rikare delen av världen fler möjligheter att vara tillsammans med sina barn i dag än de någonsin haft!

Budskapet ger ett intressant perspektiv på utbildningsinstitutionerna. De bör vara ”öppna för det transcendenta och för mötet med de andra; en plats för dialog, sammanhållning och uppmärksamt lyssnande …” (§ 2). Dialog och sammanhållning kan vi säkert hitta som ledmotiv i de flesta läroplaner och policyprogram, men att uttala en öppenhet för det transcendenta är nog mindre vanligt. Ändå vet vi att de frågorna är något som alla människor delar oavsett vilken religiös tradition man tillhör, och även de som inte tillhör någon alls torde ställa frågor om liv och död.

Påven kommer så in mer direkt på utbildning i sanning, frihet, rättvisa och fred utifrån kyrkofadern Augustinus fråga ”Vad önskar människan mer innerligt än sanningen?”. Det är utbildningssystemets plikt att hålla denna fråga levande om samhället ska uppvisa ett mänskligt ansikte (§ 3). Om vi ska kunna ställa frågan om vem människan är och fördjupa den från generation till generation måste vi värna om humaniora i vid bemärkelse. Påven säger inte det rakt ut i dokumentet, men det blir en naturlig slutsats. Sanningen omtalas som något som ”förmår förklara livets mening”. Det kan inte nog understrykas att vi i dag behöver redskap som hjälper oss att skapa mening med våra liv. Alla religiösa traditioner besitter sådana redskap, men de verkar alltför ofta hållas dolda och Benedictus följer inte upp dessa mycket intressanta rader i sitt budskap.
När påven kommer in på vad äkta frihet är ställer han det mot relativismen. Mot relativismen sätter han vårt beroende av våra medmänniskor och ytterst av Gud. Vi är relationella varelser och frihet kan aldrig tolkas som ”jagets envälde” (§ 3). Benedictus fastslår att ”rätt använda friheten är således centralt för främjandet av rättvisa och fred, som kräver att vi respekterar oss själva och andra, innefattande alla dem vars livsväg radikalt avviker från vår egen”.

Avsnitten om att undervisa i rättvisa (§ 4) respektive fred (§ 5) är de kortaste och innehåller inget nytt, vilket är lite förvånande med tanke på budskapets tema. Påven fastslår att vi måste undvika att hamna i en avtalsmässig syn på rättvisan utan i stället placera rättvisan inom ”solidaritetens och kärlekens horisont” och aldrig lösgöra rättvisebegreppet från dess transcendenta rötter (§ 4).

Budskapets avslutning har rubriken ”Att lyfta blicken mot Gud” (§ 6). Det är först här, liksom i början, som påven direkt riktar sig till unga människor. Här säger Benedictus något som är värt stor uppmärksamhet nämligen att de unga ska se på sig själva som förebilder och att de kan inspirera vuxna i kampen mot orättvisor och korruption. Vi vet att entusiasm och hängivenhet smittar, också över generationsgränserna, och det är just det som både politiska och ekonomiska verksamhetsfält behöver i dag. Påvens apostrofering av de unga är oerhört viktig därför att den ger oss alla hopp. ”Kära unga människor, ni är en värdefull gåva till samhället. Ge inte efter för modlöshet inför svårigheter och hänge er inte till falska lösningar som ofta framstår som den enklaste vägen att lösa problem. Var inte rädda för att engagera er, att arbeta hårt och att göra uppoffringar, att välja vägar som kräver trofasthet och uthållighet, ödmjukhet och hängivenhet. Ha tillit till er ungdomlighet och dess djupa längtan efter lycka, sanning, skönhet och äkta kärlek! Lev fullt ut denna ungdomstid som är så rik och full av entusiasm.”