Att väga rättigheter

av ERIK ÅKERLUND

– Om mänskliga rättigheter och behovet av naturrätt.

Kan man väga olika rättigheter mot varandra? Frågan kan först verka konstig. Det tycks ju ligga i en rättighet att den bör respekteras, att den är universellt giltig och okränkbar. Men rättigheter kommer ständigt i konflikt med varandra. När det exempelvis gäller barnuppfostran så har föräldrarna rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sina övertygelser, men barn har även rättigheter gentemot föräldrar vad gäller tanke- och religionsfrihet. Så även om man inte tycker om att verkligheten ser ut som den gör, så måste man ändå förhålla sig till den, och väga olika rättigheter mot varandra.

Ett problem med att göra det i dagens samhälle är att själva det ursprungliga ramverket för rättigheter har fallit bort.

Individuella eller subjektiva rättigheter – som i ”jag har rätt att göra x”, eller ”det är min rättighet att y” – växte fram under den västerländska medeltiden. Rötterna finns i antiken, där dock den typen av rättigheter endast var kopplade till de privilegierade i egenskap av att ha en viss samhällsposition eller position i familjen (exempelvis till att vara en familjefader, pater familias). Under medeltiden började sådana rättigheter knytas till den enskilde, bara i egenskap av att vara en människa. Det kopplades till människans konstitution som utrustad med fri vilja och med en förmåga att göra egna, fria val. Ursprunget ligger i den kanoniska rätten under 1100-talet. Det handlade där bland annat om rätten till egendom och om kravet på att ett äktenskap ska ingås med båda parternas frivilliga samtycke för att vara giltigt. (Se exempelvis Brian Tierneys The Idea of Natural Rights. Studies on Natural Rights, Natural Law, and Church Law 1150–1625 från 1997.)

När denna uppfattning om individuella rättigheter växte fram var den dock nära kopplad till en annan betydelse av ”rätt” (på latin ius), nämligen av att någonting står rätt till eller att det är rättvist (på latin iustus). Man kan här tala om ”objektiv” rätt, eftersom det rör sig om ett rätt sakernas tillstånd.

De subjektiva rättigheterna – rättigheter som någon hade eller besatt – stod alltså i nära samband med det objektivt rätta – ett rätt sakernas tillstånd och ett rättvist samhälle. Om man tar egendomar som exempel kunde man vara överens om att det fanns individuell äganderätt (en subjektiv rättighet), men också att det fanns gränser när det gäller hur mycket en person får samla på sig i relation till andra människors behov och samhällets goda (det objektivt rätta).

I dag tycks rättigheternas relation till ett rätt sakernas tillstånd och ett gott samhälle ha fallit bort. Man kan därför inte längre diskutera ratio­nellt om vilka rättigheter som ska få företräde, och hur olika rättigheter ska viktas mot varandra. Lite krasst kan man säga att den som skriker högst får igenom sin rättighet. Och det förfelar ju, i någon mening, hela syftet med att hänvisa till naturgivna rättigheter.

Ett av skälen till att det numera är svårt att väga olika mänskliga rättigheter mot varandra är att de alltför mycket kopplas till individualism och en atomär människosyn. Lena Andersson har nyligen levererat ett välargumenterat försvar för mänskliga rättigheter i boken Om falsk och äkta liberalism. Hon vill där grunda mänskliga rättigheter i en metafysik och en världsbild där männi­skan har vissa väsentliga egenskaper, i kraft av vilka hon har sådana rättigheter, som i den medeltida traditionen. Andersson betonar starkt människans självägande som grund för alla rättigheter, och hon fokuserar just den enskilda individen i ett försvar för ”klassisk” liberalism.

Vad man dock saknar i ett sådant försvar är människan som gemenskapsvarelse, som person i relation med andra personer. Allt en människa gör påverkar också andra människor. Ingen är sig selv nok. Inte bara den enskilda människan utan även mänskligheten i stort kan, med kyrkofäderna, ses som en avbild av Gud, med inbördes relationer mellan personer. Att också betrakta hela mänskligheten, familjen och andra gemenskaper som helheter i sig – helheter av helheter, alltså – ger ett perspektiv för att få ihop subjektiva rättigheter och objektiv rätt, även om det inte ”spottar ut” ett färdigt svar på frågan om hur rättigheter ska vägas i varje enskilt fall.

För att titta på ett specifikt fall kan vi återvända till exemplet med religionsfrihet och barn. Man kan läsa i FN:s konvention om politiska och medborgerliga rättigheter (artikel 18): ”Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrar och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.”

I deklarationen om barns rättigheter (artikel 14) kan man å andra sidan läsa: ”Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”

Som dessa meningar står är det inte helt lätt att få ihop dem. Man måste, helt enkelt, börja resonera om vad som är ett rätt ”sakernas tillstånd” när det gäller barnuppfostran och relationen mellan barn och föräldrar. Därvid måste man också beakta att familjen ”är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd” (FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 16), alltså beakta familjen som en egen enhet. Då uppkommer också frågan om vad som är ett rätt sakernas tillstånd för en familj. Man måste dock även ta hänsyn till att olika barn har olika behov i olika åldrar, att undervisning och bildning måste anpassas till de olika stadierna i barnets utveckling samt att målet med varje uppfostran och utbildning är att barnet till slut ska kunna stå på egna ben och fatta beslut grundade i dem själva, som delar av mänskliga gemenskaper och politiska sammanslutningar, just på grundval av den uppfostran och utbildning de fått. Vad tankefrihet, religionsfrihet och samvetsfrihet betyder för barn är helt olika om man talar om en femåring eller om en femtonåring. Det är helt naturligt att mer tyngd läggs vid föräldrarnas rättigheter i relation till barnet när barnet är fem än när det är femton, och att rättigheter i allt högre utsträckning i praktiken viktas genom samtal och ”förhandlingar” i familjen ju äldre barnet är.

För en seriös tillämpning av mänskliga rättigheter – som ju inte egentligen grundar sig i vad politiska beslutsfattare undertecknat utan i människans natur – behövs alltså resonemang om vad som är gott för människan, och vad som utgör ett gott samhälle och goda gemenskaper för människan att leva i.

Ur ett sådant perspektiv – av människan som relationell och av mänskligheten som en helhet – blir inte vägandet av rättigheter någonting konstigt, utan tvärtom mycket följdriktigt. Individernas rättigheter måste ses och förstås i relation till varandra, precis som de människor som bär dem.

 

Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.