Avdammad eller ny ed

BENGT SÄFSTEN

Vissa saker förgås inte. Den så kallade läkareden avskaffades i Sverige redan på 1870-talet efter en diskussion som tycks märkligt bekant. Eden används fortfarande i många andra länder. Under högtidliga former avslutas ofta läkarutbildningen där med att man ”svär eden”. Vissa undantag förekommer i Sverige under högtidliga – eller ännu värre skämtsamma – former, men allmänhetens bild tycks präglad av förhoppningen att en ed ingår även i svenska läkares åtaganden.

Här har man valt att reglera yrket och medicinsk forskning med lagstiftning, och genom att ansluta sig till många olika etiska deklarationer och riktlinjer. Helsingforsdeklarationen torde vara den mest kända. I de fallen sker ständiga revisioner. Många yrken har liknande styrande dokument.

Diskussionen i den svenska sjukvården har under de senast åren kommit att kretsa kring ekonomisk styrning enligt New Public Management (NPM). Detta styrmedel har också haft effekter på prioriteringar och till och med på rollen som läkare – man har pekat på att riskerna dominerar och särskilt att det individuella ansvaret för varje patient skyms. Det tycks vara NPM som främst motiverat behovet av en ed.

I en aktuell diskussion har medlemmar motionerat till Läkarförbundet om ett återinförande av en ed i de medicinska fakulteternas regi. Läkarförbundet har rekommenderat att motionen skulle avslås, men förbundets fullmäktige har senare fattat beslutet att bifalla motionen. Styrelsen har vid sin bedömning visserligen bekräftat problemen med dagens ekonomiska styrsystem (NPM), men i övrigt hänvisat till bindande lagregler. Diskussionen tycks angelägen, men berör både patienter och alla inom vården. Och därmed människovärdet.

För att förstå vad detta handlar om bör man granska innehållet i den mest kända av alla eder, nämligen Hippokrates. Den har varit banbrytande. Då kan man lättare förstå att ett återinförande innebär oerhörda problem och tangerar det laddade.

Just den här eden är särskilt problematisk. Ursprungligen inleds den med att själva ”svärjandet” inleds med att åkalla de dåtida grekiska gudarna Apollon, Panakeia, Asklepios och Hygiea, personligheter som i ett sekulärt samhälle känns mycket avlägsna. Den tangerar också frågor om livets början och slut som står i strid med gällande rättsuppfattning.

Det är allmänt känt att det är oerhört komplicerat att enas kring etiska dokument och här blir det särskilt tydligt. Vidare krävs en ständig uppdatering och ett respektfullt samtal för att enas om olika formuleringar. Situationer som var aktuella för tvåtusen år sedan känns dock oerhört avlägsna, även om människovärdet är detsamma.

Man ska först fråga sig om ytterligare en ”ed” behövs för att påminna om det individuella ansvaret, om omtanke och respekt för patienten. Det närmar sig ett missbruk om olika eder används för att ge konstgjord glans till en examenshögtid, men inte mer. Eller om en ed reduceras till ett utanpåverk. Eden blir då en gisslan.

Diskussionen om vårdens styrning fortgår, oavsett ed eller ej. Den diskussionen är viktig. Men risken är stor att ett återinförande av en ”ed” utmynnar i ännu ett urvattnat dokument som dammas av när det ser bra ut, men i praktiken reduceras till en luftig maräng. Som skymmer sikten och inte höjer medvetenheten.

Jag vill också mena att det är viktigt för självkänslan att förstå vilken gudom en ed riktas till. Det gäller alla.

Bengt Säfsten 2014-05-26