Även icketroende borde välkomna Jesus och julen

ULF JONSSON  Under de senaste veckorna har vi sett en strid ström av artiklar och debattinlägg kring julen och hur man bör ­– eller inte bör – fira den. Nu ger sig också Maria Schottenius på DN Kultur in i debatten med en krönika om barnet som symbol för människors framtidstro.  Med hänvisning till C G Jung menar hon att julens firande av Jesu födelse är ett uttryck för något som är gemensamt för människor i alla tider och kulturer: ”Vi vill tro på barnet, det vill säga på framtiden. Och nu väntar vi på barnet.”

Jag tror att det ligger en hel del i det som Schottenius säger. Julens budskap om Jesu födelse träffar mitt i prick, eftersom det knyter an till någonting mycket allmänmänskligt: vårt behov av hopp inför framtiden. Och hur skulle man kunna uttrycka framtidshopp på ett mera innerligt och träffande sätt än genom berättelsen om ett nyfött barn? Så har ju också firandet av den kristna julen blivit en global framgångshistoria under seklernas lopp.

I sin krönika i DN påminner Schottenius om att de första kristna, som själva var judar, tolkade Jesu födelse med hjälp av texter ur Gamla testamentet. Och inte bara det. Rätt snart började de kristna tolka evangeliernas texter om Jesu födelse också i ljuset av idéer hämtade från icke-judiska texter, exempelvis den romerske poeten Vergilius text om jungfrun som föder ett barn. Det är i sig ingenting konstigt med att de tidiga kristna umgicks med evangeliernas berättelser på det sättet. Inte heller innebar det att man gav upp övertygelsen om att evangelierna byggde på historiska händelser. Däremot ledde denna utveckling fram till en av de stora teologiska striderna i kyrkan på 200- och 300-talen.

Somliga tidiga kristna teologer hade en mycket skeptisk hållning till den rådande hellenistiska kulturen och ansåg att kristendomen borde formuleras i motsats till denna. De ville inte ha någonting att göra med ”hedningarnas” sätt att leva och tänka. Andra teologer förespråkade däremot en öppnare attityd och menade att man borde knyta an till omgivningens idéer och uttryckssätt. Man förespråkade med andra ord att kristendomen borde genomgå det som vi i dag kallar en inkulturationsprocess. I synnerhet var det filosofiska strömningar som platonism och stoicism som man gärna använde som anknytningspunkter.

Det inkulturationsvänliga synsättet blev så småningom det helt dominerade inom kyrkan, med tänkare som Justinus Martyren och Klemens av Alexandria som spjutspetsar. Genom detta vägval blev kristendomen kapabel att integrera ett brett spektrum av tankegods och traditioner från omvärlden. Om man så vill kan man beskriva denna utveckling i negativt laddade termer och tala om att kyrkan blev synkretistisk och kidnappade idéer från andra. Men man kan lika gärna beskriva saken positivt som ett tecken på en öppen och kulturvänlig hållning från kyrkans sida. I vart fall är fenomenet på inget sätt unikt. Alla använder vi oss dagligdags av uppfinningar och idéer som vi hämtat från andra sammanhang än våra egna.

Precis som andra texter har evangeliernas berättelser om Jesu födelse i Betlehem kommit till under vissa bestämda historiska, kulturella förutsättningar. Försöker man bortse från sådana förutsättningar som judendom och Romarrike blir evangeliernas berättelser snart obegripliga och intetsägande. Men under århundradenas lopp har berättelserna om Jesu födelse dessutom relaterats till ett oöverskådligt antal nya idéer och berättelser från olika håll. Stjärntydarna i Matteusevangeliet har blivit tre kungar och försetts med varsitt namn. Evangelierna säger inget om när Jesus föddes, men på 300-talet började man i Rom att fira Jesu födelse den 25 december, den dag då romarna firade Natalis Invicti, den obesegrades solens födelsedag. Och änglarnas budskap till herdarna i Lukasevangeliet har inspirerat Vivaldi, Bach och ett otal andra kompositörer till vacker julmusik.

Om den tidiga kyrkan hade valt att gå en annan väg och försökt att formulera den kristna tron i ett radikalt avståndstagande från den omgivande kulturen hade historien tagit en annan vändning. Kyrkan hade förmodligen blivit ett kulturellt randfenomen, en sekt vars budskap framstått som helt obegripligt och irrelevant för alla som inte redan tillhörde de invigdas skara. Somliga grupper i den tidiga kristenheten gick faktiskt den vägen och dog ut ganska snart. Men den breda fåran av kristenheten valde inkulturationslinjen. Man valde att uttrycka den kristna tron på nya sätt och att relatera tron till de berättelser som man fann i den omgivande kulturen. Därmed blev kristendomen en vinnare på den senantika kulturella scenen.

En av frukterna av denna historiska utveckling är det kristna julfirandet som vunnit popularitet världen över. Där förenas element från många olika traditioner. Men mitt genom alla omvandlingar är det ändå Jesu födelse som har utgjort det sammanhållande elementet under seklernas gång. Berättelserna om Jesu födelse har gett upphov till en rik och mångfassetterad palett av uttrycksformer. Somligt har sitt ursprung i Bibelns berättelser, men mycket har sitt ursprung på annat håll. Man behöver bara jämföra Caravaggios och Rembrandts framställningar av herdarnas tillbedjan för att inse att julen kan ha många ansikten.

I dag reser en god vän till mig ner till det Heliga landet för att vara med om den katolska midnattsmässan i födelsekyrkan i Betlehem. Inte för att vi vet om Jesus faktiskt föddes precis på platsen där födelsekyrkan ligger, och ännu mindre för att det skulle ha ägt rum den 25 december. Det är oviktigt i sammanhanget. Men i centrum står fortfarande Jesus själv. Inget annat ansikte står i centrum för julfirandet på samma sätt som Jesu ansikte. För hundratals miljoner människor världen över är Jesu ansikte uttrycket för Guds närvaro i världen. Ett ansikte som ger livet hopp och mening på ett sätt som går utöver det som vi människor själva kan skapa. Även för den som inte själv är troende borde det vara möjligt att se något av det värde som ligger i firandet av en sådan tradition.

Ulf Jonsson 2012-12-24

Texten publicerades ursprungligen på Newsmill

Denna artikel kommenteras av Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, i en bloggkrönika som man hittar på denna länk:  Ulla Gudmundson: Funderingar apropå en julbetraktelse