Även Johannes Paulus II och Benedictus XVI var för en saligförklaring av Romero

I motsats till andra bedömningar ska även påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI varit mycket angelägna om saligförklaringen av ärkebiskop Oscar Romero. Det betonar ärkebiskop Vincenzo Paglia, postulator för Oscar Romeros saligförklaringsprocess och ledare för Påvliga rådet för familjen, i en intervju med den påvliga missionsorganisationen Missio Austria. Påven Johannes Paulus II ska ha blivit skakad när fick reda på att Romero blivit mördad, menar Paglia. Två år efter Romeros död ska påven ha sagt till Paglia: ”Romero tillhör oss, han hör till kyrkan.”

Problemet var ”att Romero inte bara hade vänner i El Salvador utan också många fiender. Han blev baktalad och den informationen nådde även Vatikanen.” Kort efter det att saligförklaringsprocessen hade öppnats på stiftsnivå 1997 ska några kardinaler från Latinamerika och Vatikanen ha blockerat processen. De krävde att fallet skulle läggas ned på grund av teologiska problem med Troskongregationen. Och på så sätt påbörjades en besvärlig resa.

Paglia: ”Påven Johannes Paulus var ändock hela tiden övertygad om Romeros helighet. Under sin resa till El Salvador 1983 bad han länge vid dennes grav. Och under det heliga året 2000 lät han till och med hans namn komma med i det liturgiska häftet för firandet av 1900-talets martyrer. Han påpekade att Romero saknades i listan över nya martyrer.”

Även Benedictus XVI ska i grunden ha varit en förespråkare för Romero, enligt Paglias bedömning: ”Han studerade fallet noga, eftersom han hade varit ordförande för Troskongregationen och var väl förtrogen med hans skrifter. Han var övertygad om att Romero inte var någon befrielseteolog i marxistisk mening.”

Han ansåg, menar Paglia, ”att fallet blockerades av opportunism och inte på grund av innehållet”. Påven sade till Paglia under en audiens den 20 december 2012: ”Nu har stunden kommit att driva fallet vidare.”

Kyrkan i El Salvador är dock fortfarande splittrad, menar Paglia. Men han är övertygad om ”att kyrkan i El Salvador åter kommer att enas genom denna saligförklaring. Många kommer åter att kunna tro på kyrkan.” Romero har under tiden blivit en världskändis. Anglikanerna lät ställa upp en staty av honom framför katedralen i Canterbury. Och Förenta nationerna utlyste den 24 mars som ”Den internationella dagen för sanning om svåra brott mot de mänskliga rättigheterna och offrens värdighet” till minne av hans martyrium.

Med påven Franciskus ska saligförklaringsprocessen inte bara ha gått snabbt utan även en fantastisk utveckling ägt rum, framhåller postulatorn: ”Fram till dess hade det stora flertalet i Vatikanen varit mot Romero. När vi sedan den 8 januari 2015 kunde lägga fram position, det avslutande dokumentet om fallet från Troskongregationen, blev beslutet om Romero enhälligt positivt. Allt var plötsligt annorlunda. Det blev möjligt att inom kort tid övervinna hinder, som dittills hade verkat oöverstigliga. Jag är övertygad om att det var ett gudomligt ingripande.” Den 19 mars kunde han för första gången tillsammans med alla biskoparna i El Salvador fira mässan vid den nye martyrens grav.

Romero ska inte i sträng bemärkelse ha blivit mördad ”av hat mot tron” utan snarare av hat mot Andra Vatikankonciliets kyrka, som offentligt står på den fattigas sida, förklarar Paglia vidare. Denna uppfattning av kyrkan hittar man redan i Gaudium et spes, och sedan i den latinamerikanska biskopskonferensens dokument från Medellín (1968) och Puebla (1979).

En uppfattning av en kyrka, som befinner sig på vandring och som tjänar de fattiga, var förhatlig bland de högerextrema partierna El Salvador. Paglia: ”Regimen mördade alla präster som ville leva så. Det var en kamp mot en kyrka, som ville vara nära det salvadoranska folket.” Sedan dess har kyrkan fått en större och djupare förståelse av martyriet.

Kathpress 2015-05-22