Avskaffa statskyrkosystemen

av KJELL BLÜCKERT

– Om nordiska värden, statsindividualism och sega strukturer.

I den kontinuerligt pågående sociologiska studien World Value Survey studeras värderingar och deras förändringar i förhållande till det sociala och politiska livet i de flesta av världens länder. Som med alla studier av detta slag finns det en stor diskussion om begreppsdefinitioner, kulturella skillnader, validitet, reliabilitet etc. Men studien engagerar några av de mest framstående sociologerna i världen och förtjänar därför att tas på allvar.

De resultat som studien lägger fram presenteras ofta med x- och y-axlar, där den ena axeln exempelvis kan indikera spannet mellan traditionella/religiösa värden och sekulära/rationella värden och den andra axeln den glidande skalan mellan överlevnadsvärden och värden som rör individens frihet. Det visar sig undantagslöst att de nordiska länderna – särskilt de tre skandinaviska – ligger längst uppe till höger i alla diagram. Dessa länder präglas av ett sekulärt, icke-religiöst, demokratiskt, individua­listiskt tänkande mer än några andra.

Det kan då tyckas mycket märkligt att det just i dessa länder förhåller sig så att man fortfarande har statskyrkor – eller som i Sveriges fall: en rest av en statskyrka. Som vi kan se av de fyra artiklar om de kyrkliga förhållandena i Danmark, Finland, Island och Norge som Signum publicerar i detta nummer, diskuteras och reformeras statskyrkorna men är alls inte på väg att avvecklas. I vissa fall snarare tvärtom. Borde inte dessa modernitetens banerförare som har en så sekulariserad, icke-traditionell och individualistisk befolkning snarare vara de som skulle stå på barrikaderna för att avskaffa en så förlegad institution som statskyrkan? I tre av dessa länder är statsskicket dessutom monarki och regenterna är förpliktade att vara medlemmar i respektive lutherska statskyrka.

Den katolska kyrkan – som på våra breddgrader sällan brukar anklagas för att vara icke-traditionell och individualistisk – har redan för femtio år sedan tagit definitivt farväl av statskyrkotänkandet. Den konstantinska eran är förbi. Det finns ingen återvändo. Våra samhällen präglas i dag av mångfald.

Vi nordbor kan känna igen oss i värderingsforskarnas beskrivning av de nordiska samhällena. Det finns emellertid en lång tradition av etatism i de nordiska länderna, som på ett paradoxalt sätt binder ihop och stöttar de värden som präglar det samtida folkhemmet. Inte för inte finns det en historisk och ideologisk parallell mellan begreppen folkhem och folkkyrka. De starka nordiska staterna har efter andra världskriget befordrat en mentalitet och en livsform som man numera kallar för statsindividualism – en sorts allians mellan staten och individen. Individen har för sin försörjning och personliga frihet sitt stöd i första hand av staten, inte av familjen eller andra organisationer i civilsamhället såsom kyrkor och samfund. Tidigare hänvisades det i vänsterdebatten till klass och solidaritet. Dessa kategorier har nu kommit i skymundan för individen och hens rättigheter. Vi har ett socialt kontrakt mellan individen och staten. Det skall enligt detta kontrakt idealt inte finnas några som helst förmedlande länkar mellan dessa två parter.

I Signum har vi ofta påpekat det märkliga faktum att många i Sverige använder ordet ”samhälle” när man menar ”staten”. När man säger att samhället måste göra det ena eller andra, menar man i själva verket stat och kommun. Ett utrop som Gudrun Schymans ”Död åt familjen” måste ses i ljuset av detta kontrakt. Hon var helt konsekvent och satte med sin provokativa formulering fingret exakt på den nya överideologin. Vi kan dock se ett nyvaknat intresse för civilsamhället och dess olika gemenskaper som blir en motkraft till statsindividualismen.

Att de nordiska kyrkorna inte blivit självständiga från staten är förstås en maktfråga. Få politiska partier har velat se en kraftfull konkurrent om att generera värderingar och välfärd. Det är lugnast om majoritetskyrkan är en del av den statliga sfären som producerar svenska/danska/norska/isländska/finska värderingar och är en del av det offentligt styrda servicesamhället. Det talas ju numera i teologiska och religionssociologiska termer om den tjänsteproducerande kyrkan, som med sina varor och tjänster skall gå kunderna till mötes och serva dem utifrån deras egna behov.

I en rapport angående en nordisk kulturkanal på tv från Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet pekar man på att det finns en gemensam värdegrund som bygger på ”jämlikhet, tillit, låg maktdistans, inklusivitet, flexibilitet, respekt för naturen, protestantisk arbetsetik och estetik”. Historikern Jonas Harvard talar i uppsatsen ”Det nya Norden – hårt eller mjukt?” om de skandinaviska länderna som ”normentreprenörer” som saluför en samhällsmodell med mjuka värden. Är det dessa värden som de nordiska protestantiska folkkyrkorna i första hand är till för att garantera? Är det därför som dessa kyrkor så följsamt accepterar olika (om-)svängningar i etiska frågor och omvandlar dem till ett kravlöst evangelium?

När forskarna beskriver den etablerade religionens tillbakagång, känner vi också igen oss. Det är inte bara så att folk här i Norden inte går i kyrkan, det är inte ett normalt socialt beteende att göra det. De offentliga institutionerna är mer eller mindre sekulära. Regelbundet som amen i kyrkan återkommer i Sverige dock frågan om skolavslutningar i kyrkorum, med präst, psalmsång och bön. Den mediala eliten förespråkar som vanligt strikt religiös neutralitet och kan på sin höjd tänka sig att skolavslutningen får äga rum i kyrkan om alla uttryck för religiositet bannlyses. Mot detta finns ett folkligt motstånd, som försvarar en protestantisk form av civilreligion. Religion skall finnas i en lagom dos och vara ett stöd för det som ofta får benämningen svenska värderingar.

Om de nordiska samhällena är exponenter för den mest utrerade formen av modernitet, kan man ändå konstatera att det finns gamla strukturer och symboler som är synnerligen sega – statskyrkan och monarkin. Man skulle kunna säga att de i stället för att avskaffas har tömts på innehåll. När det i portalparagrafen till Lagen om Svenska kyrkan står att hon skall vara en, öppen, rikstäckande och demokratisk folkkyrka, är risken stor att de värden hotas som ligger i att hon främst bör vara en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Statskyrkosystemet är inte en nödvändig förutsättning för sekulariseringen, men det tycks vara en kraftigt bidragande orsak.

Det är hög tid att avskaffa statskyrkorna och befria statscheferna från förpliktelsen till medlemskap i dessa.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KJELL BLÜCKERT

– Om nordiska värden, statsindividualism och sega strukturer.

I den kontinuerligt pågående sociologiska studien World Value Survey studeras värderingar och deras förändringar i förhållande till det sociala och politiska livet i de flesta av världens länder. Som med alla studier av detta slag finns det en stor diskussion om begreppsdefinitioner, kulturella skillnader, validitet, reliabilitet etc. Men studien engagerar några av de mest framstående sociologerna i världen och förtjänar därför att tas på allvar.

De resultat som studien lägger fram presenteras ofta med x- och y-axlar, där den ena axeln exempelvis kan indikera spannet mellan traditionella/religiösa värden och sekulära/rationella värden och den andra axeln den glidande skalan mellan överlevnadsvärden och värden som rör individens frihet. Det visar sig undantagslöst att de nordiska länderna – särskilt de tre skandinaviska – ligger längst uppe till höger i alla diagram. Dessa länder präglas av ett sekulärt, icke-religiöst, demokratiskt, individua­listiskt tänkande mer än några andra.

Det kan då tyckas mycket märkligt att det just i dessa länder förhåller sig så att man fortfarande har statskyrkor – eller som i Sveriges fall: en rest av en statskyrka. Som vi kan se av de fyra artiklar om de kyrkliga förhållandena i Danmark, Finland, Island och Norge som Signum publicerar i detta nummer, diskuteras och reformeras statskyrkorna men är alls inte på väg att avvecklas. I vissa fall snarare tvärtom. Borde inte dessa modernitetens banerförare som har en så sekulariserad, icke-traditionell och individualistisk befolkning snarare vara de som skulle stå på barrikaderna för att avskaffa en så förlegad institution som statskyrkan? I tre av dessa länder är statsskicket dessutom monarki och regenterna är förpliktade att vara medlemmar i respektive lutherska statskyrka.

Den katolska kyrkan – som på våra breddgrader sällan brukar anklagas för att vara icke-traditionell och individualistisk – har redan för femtio år sedan tagit definitivt farväl av statskyrkotänkandet. Den konstantinska eran är förbi. Det finns ingen återvändo. Våra samhällen präglas i dag av mångfald.

Vi nordbor kan känna igen oss i värderingsforskarnas beskrivning av de nordiska samhällena. Det finns emellertid en lång tradition av etatism i de nordiska länderna, som på ett paradoxalt sätt binder ihop och stöttar de värden som präglar det samtida folkhemmet. Inte för inte finns det en historisk och ideologisk parallell mellan begreppen folkhem och folkkyrka. De starka nordiska staterna har efter andra världskriget befordrat en mentalitet och en livsform som man numera kallar för statsindividualism – en sorts allians mellan staten och individen. Individen har för sin försörjning och personliga frihet sitt stöd i första hand av staten, inte av familjen eller andra organisationer i civilsamhället såsom kyrkor och samfund. Tidigare hänvisades det i vänsterdebatten till klass och solidaritet. Dessa kategorier har nu kommit i skymundan för individen och hens rättigheter. Vi har ett socialt kontrakt mellan individen och staten. Det skall enligt detta kontrakt idealt inte finnas några som helst förmedlande länkar mellan dessa två parter.

I Signum har vi ofta påpekat det märkliga faktum att många i Sverige använder ordet ”samhälle” när man menar ”staten”. När man säger att samhället måste göra det ena eller andra, menar man i själva verket stat och kommun. Ett utrop som Gudrun Schymans ”Död åt familjen” måste ses i ljuset av detta kontrakt. Hon var helt konsekvent och satte med sin provokativa formulering fingret exakt på den nya överideologin. Vi kan dock se ett nyvaknat intresse för civilsamhället och dess olika gemenskaper som blir en motkraft till statsindividualismen.

Att de nordiska kyrkorna inte blivit självständiga från staten är förstås en maktfråga. Få politiska partier har velat se en kraftfull konkurrent om att generera värderingar och välfärd. Det är lugnast om majoritetskyrkan är en del av den statliga sfären som producerar svenska/danska/norska/isländska/finska värderingar och är en del av det offentligt styrda servicesamhället. Det talas ju numera i teologiska och religionssociologiska termer om den tjänsteproducerande kyrkan, som med sina varor och tjänster skall gå kunderna till mötes och serva dem utifrån deras egna behov.

I en rapport angående en nordisk kulturkanal på tv från Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet pekar man på att det finns en gemensam värdegrund som bygger på ”jämlikhet, tillit, låg maktdistans, inklusivitet, flexibilitet, respekt för naturen, protestantisk arbetsetik och estetik”. Historikern Jonas Harvard talar i uppsatsen ”Det nya Norden – hårt eller mjukt?” om de skandinaviska länderna som ”normentreprenörer” som saluför en samhällsmodell med mjuka värden. Är det dessa värden som de nordiska protestantiska folkkyrkorna i första hand är till för att garantera? Är det därför som dessa kyrkor så följsamt accepterar olika (om-)svängningar i etiska frågor och omvandlar dem till ett kravlöst evangelium?

När forskarna beskriver den etablerade religionens tillbakagång, känner vi också igen oss. Det är inte bara så att folk här i Norden inte går i kyrkan, det är inte ett normalt socialt beteende att göra det. De offentliga institutionerna är mer eller mindre sekulära. Regelbundet som amen i kyrkan återkommer i Sverige dock frågan om skolavslutningar i kyrkorum, med präst, psalmsång och bön. Den mediala eliten förespråkar som vanligt strikt religiös neutralitet och kan på sin höjd tänka sig att skolavslutningen får äga rum i kyrkan om alla uttryck för religiositet bannlyses. Mot detta finns ett folkligt motstånd, som försvarar en protestantisk form av civilreligion. Religion skall finnas i en lagom dos och vara ett stöd för det som ofta får benämningen svenska värderingar.

Om de nordiska samhällena är exponenter för den mest utrerade formen av modernitet, kan man ändå konstatera att det finns gamla strukturer och symboler som är synnerligen sega – statskyrkan och monarkin. Man skulle kunna säga att de i stället för att avskaffas har tömts på innehåll. När det i portalparagrafen till Lagen om Svenska kyrkan står att hon skall vara en, öppen, rikstäckande och demokratisk folkkyrka, är risken stor att de värden hotas som ligger i att hon främst bör vara en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Statskyrkosystemet är inte en nödvändig förutsättning för sekulariseringen, men det tycks vara en kraftigt bidragande orsak.

Det är hög tid att avskaffa statskyrkorna och befria statscheferna från förpliktelsen till medlemskap i dessa.