Avskedspredikan av nuntien ärkebiskop Emil Paul Tscherrig

Nuntien, dvs påvens diplomatiska sändebud till de nordiska länderna, ärkebiskop Emil Paul Tscherrig, avtackades i Stockholm, tisdagen den 7 februari, i samband med en mässa i S:t Eriks katolska domkyrka. Efter att ha varit stationerad i Stockholm i drygt fyra år flyttar han nu till Buenos Aires, för att tillträda sitt nya uppdrag som nuntie i Argentina. Här följer den predikan som ärkebiskop Tscherrig höll.

PREDIKAN AV ÄRKEBISKOP EMIL PUAL TSCHERRIG

7 FEBRUARI S:T ERIKS KATOLSKA DOMKYRKA

Käre broder Biskop Anders, kära präster och diakoner, kära systrar, kära bröder och systrar i Kristus,

När mitt flyg landade på Arlanda för fyra år sedan var jag – med Paulus ord – rädd och full av ängslan. Framför mig låg det okända, en värld som var helt annorlunda än den jag hade upplevt i Sydkorea och Mongolien. Naturligtvis kan man förbereda sig inför ett nytt uppdrag genom att studera värdlandets geografi, dess historia, kultur och kanske även språket, men i slutändan kan ingen av dessa saker skapa en inre trygghet och sinnesfrid. Och liksom jag gjort många gånger tidigare frågade jag mig själv även nu: Vad är det som väntar mig under mitt nya uppdrag, och framför allt, kommer jag att kunna fullgöra det uppdrag jag fått? Vi Apostoliska Nuntier kan inte välja våra destinationer eller vraka bland länder. Vi bara sänds helt enkelt. Och vart man än åker har man alltid samma uppgift: Att dela den helige Faderns uppdrag att tjäna och styrka våra bröder och systrar i deras tro. Jag tänker nu på den tro som kommit från Jesus Kristus och som har nått oss genom Apostlarna och som vi bekänner oss till i den heliga Katolska Kyrkan. Eftersom det bara finns en Herre för alla, finns det också bara en tro, och i och med den hörs Kristi kall genom århundraden: Att vi ska alla bli ett! Att vi alla kan enas kring den synliga trons och enhetens klippa som Kristus har instiftat i Petrus och hans efterträdare! Kallelsen till enhet är inte bara en ekumenisk angelägenhet, utan först och främst en inbjudan till alla katoliker att enas kring sin biskop som representerar Kristus bland dem. Att de alla oavsett nationalitet, ursprung, kultur och språk kan tala samma trons, hoppets och kärlekens språk.

Kära bröder och systrar, de senaste fyra åren har jag gjort ett blygsamt försök att verka som ett tecken på hopp och uppmuntran. Eftersom jag har stått i tjänst i fem olika länder har jag inte haft tid att förverkliga alla planer. Men jag har alltid varit medveten om att jag tjänar de Nordiska länders kyrkor som en representant för den helige Fadern, vars uppdrag är att vara en synlig kärna för enhet och gemenskap i hela kyrkan. Därför har det varit viktigt för mig att inbjuda människor att samlas och skapa kontakter mellan individer och grupper. Jag har försökt bygga broar och upptäcka gemensamma intressen i syfte att främja vår sak, att bringa samman resurser och personer så att man kan uppnå större effektivitet och andlig vinning. Under den här resan har jag mött många hängivna och välutbildade katoliker, likaså många troende som längtar efter mer kunskap om sin tro. Det har varit en prioritet att uppmuntra dessa personers samarbete för allas väl och deras delaktighet i att bygga upp lokala gemenskaper.

Det är sannerligen vår kyrkas stora utmaning att göra Kristus och hans frälsande kraft känd för våra samtida. Nya samarbetssätt och metoder i vår kyrka och mellan alla kristna är därför av stor vikt. Endast genom att använda alla våra resurser kommer vi att kunna möta vår tids många utmaningar. Sådana satsningar krävs särskilt inom utbildningsområdet. Och i det syftet har Guds försyn gett oss Newmaninstitutet i Uppsala, som har blivit det första katolska universitetet i norra Europa sedan reformationen. Vad som var otänkbart bara för några år sedan har blivit verklighet. Det är nu upp till oss att stödja vårt universitet och att göra det bästa av denna skatt. Låt oss använda den väl, inte bara till att utbilda våra blivande präster men för alla som – liksom aposteln Paulus skrev – vill vara beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp (se t.ex. 1 Pet 3:15). Vi har nu bättre möjligheter än någonsin att visa att vi inte bara är ett invandrarsamfund, utan att vi också kan ge vårt bidrag till samhället genom att öppna vårt kulturarv för alla som letar efter sin tros rötter och historia.

En annan viktig händelse var den Nordiska familjekongressen, som för första gången hölls i Jönköping i maj tjugohundratio. Den var ett upprop för att respektera det mänskliga livets okränkbarhet och att organisera det pastorala arbetet så att det bättre kan gagna våra familjer. Mycket återstår att göra. Men även här behöver vi resursstarka människor som kan undervisa om den kristna familjens och äktenskapets skönhet. Vi behöver få se exempel på äkta par och familjer som kan visa att det kristna äktenskapet och familjen inte bara är möjliga alternativ, men också en källa till glädje och välsignelse.

Bröder och systrar, det skulle ta för lång tid att nämna alla de andra tecken på hopp och uppmuntran som jag har fått bevittna. Låt mig bara tala om för er att mitt hjärta är fullt av tacksamhet mot Herren och mot er alla, eftersom jag fått ta emot så mycket mer, än jag någonsin själv hade kunnat ge. Er tro har gett mig mod och styrka, för oavsett de många svårigheter ni möter i ert dagliga liv fortsätter ni att vittna om er tro i era familjer, på arbetsplatser och i samhället. Jag känner mig också nära den smärta och det lidande som många av er har fått uppleva innan ni ens nådde fram till detta lands trygga hamn. Våra liv är för korta för att förstå vår egen historia, men jag är säker på att Herren har en plan för er alla och att han ska göra stora saker med er om ni förblir trogna er kristna tro och tradition.

Det är verkligen min djupa övertygelse att de små katolska lokalkyrkorna i norra Europa är kallade att göra en alldeles särskild insats för förnyelsen av vår tro på vår kontinent. Att leva i den mest sekulariserade delen av världen kan därför vara det tillfälle som har givits oss för att skapa något nytt, med Herrens hjälp. Aldrig förr har katoliker i vår region, som kommer från så många delar av världen och tillhör så många olika riter och traditioner, haft möjlighet att lägga en grund till en ny början. Det är en tid av nåd, en inbjudan att förnya vårt åtagande i kyrkan, att stärka barmhärtighetens band och våra gemenskapsband så att vi kan vara värdiga vittnen om Kristi närvaro ibland oss.

I de många möten jag haft med medlemmar av andra kyrkor och kristna samfund har jag alltid känt mig tröstad av uppriktigheten i deras tro och deras iver att vittna om Kristus i vårt samhälle. Jag tar med mig dessa bröders och systrars kärlek för Kristus som en särskild gåva som Herren har låtit mig upptäcka. Det är mitt hopp att sökandet efter enheten kan fortsätta. Men det finns också ett behov av mer bön, för utan den leder inte våra ansträngningar till någon framgång. Låt oss därför fortsätta att bönfalla Herren att han ska sända sin Ande för att förnya jordens ansikte!

Några av er har säkert lagt märke till att jag ibland nämner mina erfarenheter från andra länder. Hädanefter, kommer jag också att tala om er, kära bröder och systrar, eftersom ni har nu blivit en del av mitt liv och min familj.

Käre biskop Anders, till dig vill jag rikta ett alldeles särskilt tack. Du har varit en förebild för mig som biskop och vän. Jag beundrar din hängivenhet för ditt folk och ibland undrar jag hur du orkar bära den tunga arbetsbörda som har lagts på dina axlar. Men det är just här som en av dina bästa kvalitéer framträder som starkast: Du är en man av Gud, en person som har sina rötter i Andens värld och som får sin styrka och inspiration från den som har sagt: Jag ska vara med er till tidens slut! Jag tackar dig för ditt vittnesbörd och för det modiga ledarskap som du har visat, särskilt i svåra och utmanande situationer. Eftersom du också är ordförande för den Nordiska biskopskonferensen, ber jag dig att ödmjukt hälsa från mig till biskopskonferensens övriga medlemmar och att framföra min djupa tacksamhet till de nordiska biskoparna för deras vänskap och samverkan. Jag ska omhulda minnet av vårt samarbete, och förblir förenad med er i bön och i att tjäna Guds folk.

Låt Herren vår Gud välsigna er, bevara er alltid och omsluta er i sin kärlek. Och medan vi fortsätter vår vandring i den här världen, låt oss aldrig glömma att vårt slutmål är gemenskapen med Gud. Det är därför vi är kristna och prisar och tackar Herren Vår Frälsare, nu och i evighet. Amen.