Både Bibeln och recensioner behöver debatteras

I Svenska Dagbladet Kultur har Lars Ring i dag, söndag den 19 februari, en recension av Niklas Rådströms teaterpjäs ”Bibeln”. Huvudbudskapet i recensionen är att en debatt om religiösa texter är angelägen och att pjäsen stimulerar till en sådan. Det håller jag och säkert många andra troende med om. Men en sådan debatt behöver en grund att stå på. Enligt Platons och den medeltida skolastikens modeller måste man först reda ut begreppen. Låt mig göra det, mening för mening, i recensionens första och sista stycke.

Lars Ring skriver: Det går inte att komma undan Bibeln. Religiösa texter bildar ett fundament för hur vi lever våra liv och vad vi förstår som sanning.

Vilka är ”vi”?

Vi behöver hopp, en fallskärm inför hoppet från livet till döden.

Insinueras här att religiösa texter dämpar dödsångest och endast fyller den funktionen?

Vi längtar efter absoluta regelverk.

Gör ”vi”?

Vi vet att Bibeln är en konstruktion, sammansatt århundraden efter Jesu död för att legitimera den nya religionen kristendom.

1) Vad menas med ”konstruktion”? En text som inte har någon grund i den av hjärnan oberoende verkligheten? En del arkeologiska fynd, exempelvis, skulle ifrågasätta ett så generellt uttalande om Bibeln.

2) Vad läggs i ordet ”sammansatt”? Det är riktigt att de sammanlagt 77 (varav 11 apokryfiska) böckerna i Gamla och Nya testamentet inkluderades i den så kallade kanon på 300-talet efter Kristus. Men ordet ”sammansatt” här får det att låta som att alla böcker i Bibeln, inklusive Gamla testamentets böcker, skrevs efter Jesu död. Det stämmer inte.

3) Det är svårt att fastställa vilket eller vilka motiv en författare (i Bibelns fall muntliga och skriftliga traditioner med många författare) kan ha haft. Var finns belägg för påståendet att Bibeln skrevs (endast) för att legitimera kristendomen?

Vi vet att det nya prästerskapet kom att använda detta kompilat som maktinstrument.

Vilka präster avses? När och var levde de? Styrdes de (endast) av maktbegär? Hur vet ”vi” det?

Att kunna sin bibel är ändå att vara del av ett samtal om livet genom årtusenden.

Helt riktigt. Men inte bara ett samtal om livet utan även om det i Sverige så tabubelagda ämnet döden.

Världen är en scen, Gud dess regissör. Sant eller falskt?

Som troende och teolog svarar jag ”sant”! Med reservationen att Gud behöver skådespelare som samverkar.

[Slutet av recensionen]

Bibeln är en storslagen saga om en förbannad israelisk Gud som ångrar sig – eller om en kristendom som bestämmer sig för att avstå från honom.

1) Vad menas med genren ”saga”? Påhittad berättelse utan förankring i vare sig sunt förnuft, rimliga trosföreställningar eller historiska händelser? Om ”saga” har den betydelsen krävs en grundlig genomgång av litteraturkritik och textanalys med mera för att bemöta ett sådant uttalande. Dessutom menar exegeter (bibelforskare) att Bibelns olika böcker har olika genrer – inte en enda. Exempel på dessa är: lagtexter, myter [inte samma sak som saga], profetior, brev, dikter, hymner, teologiska utläggningar, skildringar av historiska händelser, visioner.

2) Kristendomen avstår inte från Israels Gud. Relationen mellan Gamla och Nya testamentet är lite mer komplicerad än så.

Göteborgs stadsteater ger oss anledning att tala utförligt om den Gud vilken skapat oss – eller som vi skapat åt oss.

Ja, vi behöver tala utförligt, gärna om skillnaden mellan projektioner och rimlig tro på en Gud som skulle existera även om människor slutade tänka på honom. Det är en spännande fråga, eftersom det inte är så lätt att bemöta argumentet om projektioner. Det är emellertid inte heller så lätt att formulera en övertygande teori som förklarar att skapelsen har skapat sig själv. Vi får som Platon gjorde, även här börja med begreppen: Vad menas med ”Gud”?

Det kan konstateras att en debatt om recensionstexter är lika angelägen som den om religiösa texter.

Fredrik Heiding