Bakgrundsinformation inför påvens besök i Sydkorea

Den sjätte asiatiska ungdomsdagen är den officiella anledningen för påvens resa till Sydkorea kommande onsdag (13 augusti). Med sina cirka 6 000 deltagare håller sig visserligen mötet inom en överskådlig ram – om man jämför det med Världsungdomsdagens miljonpublik, ur vilken den växte fram i början på 1990-talet.

Men påven Franciskus torde ha haft ytterligare skäl när han valde målet för den första påvliga resan i Fjärran östern på 25 år. Dit hör den politiska situationen i det delade landet, som dessutom ligger vid den geografiska mötespunkten för politiska block och kulturer. Säkert också en lokalkyrkas framgångsrika historia, som med sin dynamik och med sin framtoning går på tvärs mot tendensen i andra länder.

Den katolska kyrkan finns i Korea sedan 230 år. Under de första hundra åren var den utsatt för svåra förföljelser och fick omkring 10 000 martyrer. De kristna opponerade sig mot den förhärskande kulturen, avvisade anfäderskulten och kulten av Konfucius och gällde under Jaseondynastin som ”en farlig religion” och därmed som fiender till staten. Dessa martyrer kommer påven under sin resa att ära genom att saligförklara 124 av dem, martyrer från grundargenerationen till början av 1800-talet. Redan Johannes Paulus II hade vid sin första resa till Korea 1984 – då kyrkan där firade 200-årsjubileum – helgonförklarat 103 martyrer, som dock hörde hemma i en senare våg av förföljelser.

Genom att göra detta framhåller påven på samma gång det särskilda faktum, att kristendomen kom till Korea inte genom utländska missionärer. Den kom till landet genom lekmän, som kommit i kontakt med kristna i Peking. De tog med sig deras skrifter hem till Korea, studerade och granskade dem i sitt sökande efter sanningen. När 1794 den förste utländske prästen kom till Korea, fann han 4 000 troende där. Alltjämt spelar katolska lekmän en viktig roll i den sydkoreanska kyrkans liv.

Denna kyrka har särskilt efter Andra världskriget och Koreakriget (1950–53) upplevt en exempellös blomstring, där utländska missionärer knappast har spelat någon roll. Den koreanske kyrkohistorikern Tong-Ill Han talar i analogi till den koreanska ”tigerstatens” ekonomiska boom om ”de kristna kyrkornas asiatiska tiger”.

Under de senaste 60 åren fördubblades Sydkoreas befolkningstal, medan antalet katoliker fördubblades flera gånger om: från 500 000 till 5,3 miljoner – varav 41,5 procent män och 58,5 procent kvinnor. Samtidigt steg antalet präster från 200 till 4 600, ordensfolket från 400 till över 11 650. Sedan flera år tillbaka sänder Korea missionärer till utlandet. Inom befolkningen ökade antalet katoliker mellan åren 2000 och 2012 från 8,8 till 10,4 procent. Andelen kristna i Sydkorea uppgår till 30 procent, lika många som de religionslösa, och buddhisterna är 23 procent.

Årligen låter sig i Sydkorea över 100 000 vuxna döpas, särskilt i städerna och från de aktiva, ”moderna” skikten i samhället. Som grund anges det kristna budskapet om alla människors lika värde. Dessutom har kyrkan genom sin kritik och opposition under militärdiktaturens tid (1961–87) vunnit högt erkännande och stort förtroende i befolkningen. Dock stöter numera boomen också på gränser. Visserligen stiger fortfarande medlemsantalet, men dynamiken avmattas.

Inga tillförlitliga uppgifter finns om kyrkans läge i Nordkorea, där kyrkliga strukturer efter Koreakriget officiellt försvann och varje religionsutövning förföljs. Visserligen finns det i Pyongyang åter tre kyrkor, två protestantiska och en katolsk, men de är avsedda endast för utländska besökare. Nyligen framträdda en staten närstående förening av nordkoreanska katoliker, som själv anger sitt medlemsantal till 3 000. Enligt andra källor rör det sig om 800, alla personer som döptes före Koreakriget 1950. Seouls stift har inbjudit katoliker från Nordkorea till påvens mässa. Från ”nordkoreanskt håll” har det kommit ett återbud, enligt kyrkliga kretsar i Sydkorea.

Kathpress 2014-08-08