Bakom Da Vinci-koden

PER BESKOW

Dan Brown: Da Vinci-koden, översatt av Ola Klingberg. Bonniers 2003. 502 s.

Dan Browns Da Vinci-koden är en bok av ett slag som vi inte brukar recensera i Signum. Som det heter på bokomslaget är detta en spänningsroman. Den är fylld av mord, vilda biljakter och skumma intriger, och det litterära värdet är obefintligt. Personteckningen (om man får säga så) består enbart av klichéer, och beskrivningen av romanens olika miljöer som London och Paris visar att författaren inte är särskilt väl orienterad. Från ett toalettfönster på Louvren kan man på en gång se Eiffeltornet, Triumfbågen och Saint-Sulpice! Boken handlar till stor del om hemliga chiffermeddelanden som måste lösas efter hand. Somliga av dem är barnsligt enkla, och läsaren kan lätt hinna före bokens huvudpersoner med att tyda dem. Det ger förstås en känsla av att vara intelligent. Intrigen leder inte någonstans. Att läsa romanen är som att ta sig fram i en labyrint där ingen utgång finns.

Det märkliga är att denna rätt enkla och ofullkomliga thriller har blivit en så strålande succé. Den har sålts i sex miljoner exemplar och har blivit översatt till 40 språk. En film produceras nu av Ron Howard och tros få lika stor framgång som Mel Gibsons Jesusfilm. Och det som drar är inte berättelsen som sådan utan alla de påståenden i den som säger sig vara historiska fakta. Och det är inte småsaker.

Intrigen är en kamp mellan gott och ont. Det onda representeras av den katolska kyrkan och framför allt av Opus Dei. Den nye påven vill köpa ut Opus Dei från personalprelaturen så att det kan etablera sig som ett separat samfund. Dess särskilda hantlangare är den jättelike albinon Silas, som smyger omkring i munkkåpa (!) och skjuter på allt som rör sig. En svensk läsare kan osökt komma att tänka på pater Hieronymus i Fältskärns berättelser, fastän patern bara hade tillgång till en dolk, dold i sitt krucifix.

Mycket kan tillåtas i en roman, men Brown gör anspråk på en sanningsenlighet som han inte har täckning för. I bokens början heter det: ”Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten.” Detta är förvisso inte sant. Att Leonardo da Vinci dolde hemliga meddelanden i sina konstverk är ett minst sagt diskutabelt påstående. Men framför allt är framställningen av den kristna historien så grovt osaklig att det trotsar all beskrivning.

Den katolska kyrkan – eller Vatikanen som den absurt nog ofta kallas – sägs i sin existerande form vara en uppfinning av kejsar Konstantin på 300-talet för att skaffa honom mera makt. Ingen trodde på Jesu gudomlighet, heter det, men kejsaren tvingade igenom läran på kyrkomötet i Nicaea, där den röstades igenom med en knapp majoritet. Förut hade de kristna iakttagit den judiska sabbaten, men Konstantin flyttade den till söndagen. Av de 80 olika evangelierna som cirkulerade vid den här tiden lät Konstantin förstöra alla utom de fyra vi känner som passade hans intressen. Den katolska mässan utformades som ett hopkok av hedniska ceremonier. Och framför allt undertryckte man kunskapen om att Jesus och Maria Magdalena hade varit gifta – eller åtminstone att de hade haft barn tillsammans. Kyrkan har sedan sökt systematiskt mörda dem som velat lägga fram den verkliga sanningen.

Denna obeskrivliga rappakalja är en oförskämdhet mot all kristen tro men också mot all historisk forskning. Det värsta är att den har lagts fram på ett sätt som ger den en obestridlig slagkraft. Påståendena har, åtminstone för stunden, ett starkare genomslag i det allmänna medvetandet än all patristisk forskning under det senaste århundradet. Det finns hos många en förväntan eller en rädsla för att den kristna tron skall bli slutligt vederlagd. Varje bok av detta slag påverkar därför en stor grupp människor, särskilt i vår tid då religionskunskapen är så svag hos många.

Det goda representeras av den franska Prieuré de Sion (Priory of Sion), en hemlig orden som bevarar kunskapen om hur ”blodslinjen” från Jesus överfördes till de merovingiska kungarna under äldre medeltid, och som ännu i dag lever kvar i det tysta. Det är om detta som bokens jakt efter de många chiffermeddelandena handlar. Den heliga Graal, som förekommer i så många medeltida berättelser och brukar anses vara kalken som Jesus brukade vid den första nattvarden, sägs här i själva verket vara ett täcknamn för ”blodslinjen”.

Varifrån har nu Brown fått allt detta? I stort sett kommer det från ett enda håll, nämligen från boken The Holy Blood and the Holy Grail av författarteamet Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln (1982) och dess uppföljare The Messianic Legacy (1986). Trots att böckerna blev en stor succé i den anglosaxiska världen översattes de aldrig till svenska. Däremot översattes en missvisande bok av samma författare om Dödahavsrullarna (1993). Brown har sedan förbättrat historien genom att blanda in en del radikalfeminism, gudinnetro och fruktbarhetskult.

Som källor till alla påståenden kommer man med dunkla hänvisningar till handskrifter i Bibliothèque nationale i Paris och till den mystiska Prieuré de Sion. Att vederlägga detta fordrar en del energi, men det finns några som har ägnat sig åt det. Webbsökare skall särskilt titta efter namnen Paul Smith och Robert Richardson. De är inte ense i vissa detaljer men däremot i sin bedömning av detta bedrägeri i dess helhet.

Alltsammans började med en excentrisk fransman, Pierre Plantard (1920–2000). Han var son till en slaktare men närde sedan barndomen drömmar om att han var av kunglig börd. Redan som tonåring drogs han in i kretsar som förenade rojalism med antisemitism och esoteriska spekulationer. Frimureriet avvisade man i dessa kretsar, eftersom det ansågs judiskt, men det var möjligt att arrangera ett motfrimureri, där judar var uteslutna. En organisation i denna anda var Alpha Galates, där Plantard blev medlem. Under kriget hade den komprometterande förbindelser med Vichyregeringen och upplöstes efter krigsslutet.

År 1956 bildade Plantard den första Prieuré de Sion. Namnet tog han från en medeltida ordensbildning, men ingenting tyder på att han på något vis ville återuppliva den. Hans Prieuré var ett slags sällskapsorden, och namnet syftade snarast på Mont Sion nära Genève där han bodde. Den upplöstes redan följande år.

I slutet av 1950-talet kom Plantard i kontakt med Noël Corbu, som var arvinge efter den katolske prästen Bérenger Saunière i Rennes-le-Château i Sydfrankrike. Prästen och platsen spelar en stor roll i mytbildningen, och Brown alluderar på den då han kallar en av bokens huvudpersoner för Jacques Saunière. Prästen hade skaffat sig en större förmögenhet än man väntade sig av en lantlig kyrkoherde, och sanningen torde vara att han samlade den genom att läsa betalda mässor i kommersiell skala. Det låter osannolikt för en nutida katolik men förekom i 1880-talets Frankrike, och prästen blev också avstängd från sitt ämbete. Alltnog spred sig allt vildare rykten om hur han hade blivit så förmögen.

Tillsammans med Corbu skapade Plantard myten om en fantastisk skatt som skulle finnas dold på platsen. Så småningom utkristalliserades tanken att ”skatten” bestod av pergamentshandskrifter som visade att merovingerna härstammade från Jesus och Maria Magdalena. Vatikanen sägs vidare ha betalat Saunière enorma summor för att han skulle hålla tyst om saken. Dokumenten skall han ha hittat i en ihålig visigotisk pelare i sin kyrka. Pelaren finns numera på ett museum. Den är inte visigotisk och är inte ihålig.

1967 var det dags för Plantard att starta Prieuré de Sion på nytt, och denna gång med ett större program. På oklara grunder ansåg sig Plantard härstamma från merovingerna och därmed från Jesus, och sällskapets syfte var att insätta honom på Frankrikes tron. Han fick här nyttig hjälp av en kreativ mytoman vid namn Philippe de Chérisey, som förklarade att Prieuré de Sion hade existerat i obruten följd sedan senmedeltiden. Dessutom gjorde han upp en grandios lista över dess tänkta stormästare, där man bland annat finner Leonardo da Vinci, Isaac Newton, Victor Hugo, Claude Debussy och Jean Cocteau, därför att de Chérisey var intresserad av surrealismen. Listan finns för övrigt medtagen i Da Vinci-koden med respektive årtal angivna. Tillsammans med Plantard skrev de Chérisey ordens ”hemliga dokument”, som deponerades i Bibliothèque nationale, så att man kunde använda detta som argument för deras äkthet. Han bifogade också två pergamentblad med egenhändig text, men när handskriftsforskare avslöjade förfalskningen förklarade Plantard att de bara var kopior – originalen fanns någon annanstans.

Dessa stollerier hade väl fått passera i tysthet om inte författarteamet Baigent, Leigh och Lincoln hade förstått att detta var något att tjäna pengar på. Med sina böcker och en del tv-program har de gjort sin version av historien känd över den anglosaxiska världen. I Frankrike, där man känner bakgrunden bättre, har succén inte blivit så stor.

Plantard drog sig tillbaka 1984 men gjorde 1989 ett sista försök att blåsa liv i Prieuré de Sion. Han tog nu avstånd från Chériseys historieskrivning och förklarade att orden hade grundats i Rennes-le-Château år 1681. Detta gjorde dock inte saken bättre. I samband med en rättegång gjorde polisen en husundersökning hos Plantard och fann alla papper som avslöjade hans roll som fransk tronpretendent. Han fick en skarp tillrättavisning och drog sig tillbaka för gott. I ett tv-program (på kanalen Discovery) försökte Henry Lincoln en sista gång intervjua Plantard, men denne vägrade att öppna dörren mer än på glänt och gav bara undvikande svar genom dörrspringan. Därmed kan Prieuré de Sion avföras som en existerande organisation.

När jag för tjugofem år sedan skrev Fynd och fusk i bibelns värld (1979) cirkulerade det en mängd falska bibelböcker, som författarna påstod sig ha hittat på olika platser och där de försökte visa att Jesus var en helt annan än vi finner i våra evangelier, till exempel vegetarian eller indisk vishetslärare. Den genren var relativt lätt att avslöja och har sedan dess så gott som upphört. Betydligt mera raffinerat är att som här göra halvkvädna antydningar om hemliga sällskap och påstådda traditioner, och inte minst att helt skriva om historien i förvissning om att den vanlige läsaren inte har tillräckliga kunskaper för att avslöja bedrägeriet.

Saken är dock mera intressant än så. Tanken är inte obekant att det finns en avvikande tradition om Jesus som har bevarats av ett hemligt sällskap genom tiderna. Det är den innersta hemligheten i den svenska frimurarorden men meddelas först i tionde graden, varför de flesta medlemmarna är okunniga om den. Enligt denna historia bevarades läran först av en grupp syriska kristna och övertogs senare av Tempelherreorden. Efter ordens upplösning fördes den med tiden vidare till frimurarorden. Vad denna lära gick ut på får man däremot inte veta, och åtskilliga har försökt sig på att fylla den luckan med varierande stoff. Ett exempel på detta är Esséerbrevet, en 1800-talsförfalskning som har väckt intresse i frimurarkretsar och som jag har ett kapitel om i Fynd och fusk. Själva strukturen i detta tankemönster, om också inte innehållet, har Plantard eller de Chérisey säkert övertagit från frimureriet.

En vänlig bokförläggare, som dock refuserade Fynd och fusk, sade till mig – med viss ironi – att det hade varit mycket mera säljbart om jag hade skrivit en egen förfalskning. Detta är helt säkert riktigt. Plantards bedrägerier gör nu sitt segertåg över världen, me-dan de som sitter inne med fakta har svårt att göra sin röst hörd. Världen vill bedras, och det är pengarna som styr. Som bekant måste Libris förlag nyligen dra in en bok om Astrid Lindgren, eftersom den innehöll en del faktafel. Vilket förlag skulle kunna tänka sig att dra in en succébok som Da Vinci-koden med dess härva av lögner?

Publicerad 2004 i nummer 5