Barn, utvalda och bortvalda

EJERFELDT, LENNART

Sannolikt kommer man i framtiden att som en av vår tids tekniska och medicinska utvecklings mest genomgripande konsekvenser se kontrollen av den mänskliga fruktsamheten. Vi står just nu inför en rad komplicerade val som nödvändiggjorts av dessa ”framsteg”.

Ett sådant består i att man både lärt sig utföra aborter på ett allt mer smärtfritt och billigt sätt, samtidigt som samma forskning om fostret också fört till ökade insikter om vilka faror som hotar den ofödda människan, och alltså vad som skulle krävas för att undanröja dessa.

Då uppstår krav på rättsligt skydd för fostret, men mot allt utom medicinskt avdagatagande på moderns begäran. I denna diskussion har man alltså redan uppgivit det som skulle vara grunden för den fria aborten; att fostret var en del av kvinnans kropp. Överväger man rättsliga sanktioner mot knarkande eller supande mödrar i fostrets intresse, är givetvis den angivna grunden för fria aborter redan förd åt sidan.

Men i omsorgen om fostret finns också en annan dimension. Fostret bör skyddas för skada, men mot den yttersta skadan, den provocerade aborten, finns inget skydd. Denna kombination inbjuder givetvis till att göra sig av med de på något sätt handikappade även om det endast är ”fel” kön. Här står läkare och politiska beslutsfattare med ett fruktansvärt kunnande, att välja vilka foster som skall få bli människor och vilka som skall väljas bort. Det som gör denna möjlighet till diagnos av de ofödda så konsekvensrik, är just den fria aborten. Nu måste man föra en ytterst besvärlig diskussion, om läkarens skyldighet att göra vissa undersökningar och plikt att meddela resultatet. Den enda möjligheten att undvika möjligheten till val och bortval, som ter sig moraliskt alltför halsbrytande, förefaller att vara att införa något slags medicinsk undantagslagstiftning på detta område. Hur övertygande en sådan lösning ter sig kan man givetvis diskutera.

Föräldrar eller donatorer?

Men detta är endast den ena aspekten på problemet. Den andra är att i samma takt som landvinningar har gjorts i prenatal diagnostik, har möjligheterna till skilda slag av artificiell insemination ökat. Homolog insemination, där makarna blir biologiska föräldrar, låt vara med medicinsk assistans, ter sig inte alltför extravagant, skapar inga nya legala problem och ställer inte barnet i något slags särklass. Däremot upplever vi just nu hur den heterologa inseminationen tvingar fram nya lagregler. Det kommer att bli en viss skillnad mellan att ge blod och att ge sperma. Frågan om den biologiska fadern skall inte kunna besvaras med hänvisning till en medicinsk behandling.

\\len redan visar sig nya, än mer komplicerade problem. Sperman kan frysas ned för oöverskådlig tid, och möjligheten finns uppenbarligen redan att barn kan födas, vars biologiska far länge varit avliden vid dess födelse. Spermadonator kan få en helt ny betydelse: gåvan far ej brukas förrän efter givarens död. Det finns möjlighet att befrukta ägg utanför livmodern och därefter åter föra in det för att utvecklas, hos den kvinna från vilken ägget togs, men uppenbarligen också hos någon annan. Här finns alltså möjligheten både att låta en annan kvinna utveckla ägget till fullgånget barn eller att låna ägg från en annan kvinna, befrukta det med makens säd, och själv föda fram barnet. Dessa kombinationer kompliceras ytterligare av möjligheten att frysa ned embryon.

Det är ju uppenbart att det är de enormt vidgade möjligheterna att manipulera fortplantningen, som i kombination med den fria aborten, skapar en rad nya problem. Den nya uppmärksamheten på barnens situation i dessa sammanhang är ett viktigt tecken på att många ser det djupt betänkliga i en medicinsk utveckling som endast delvis haft sin motsvarighet i en etisk diskussion.

Ett historiskt perspektiv

Här skall göras ett påpekande: Många framställer saken som om den nya prenatala diagnostiken skapat förut helt okända möjligheter att välja avkomma. Detta är endast delvis sant. Förflyttar vi oss ett årtusende eller mer tillbaka i tiden, fanns det i realiteten också full frihet att förfoga över avkommans liv. Då givetvis efter födelsen. Vi vet nu att det vanligaste sättet att driva familjeplanering i antiken, liksom bland våra nordiska förfäder, var att låta oönskade barn dö. Det gällde självfallet i stor utsträckning, precis i som dagens diskussion, missbildade barn, men det är också uppenbart att flickor i betydligt större utsträckning än gossar sattes ut att dö. Ser man endast ur denna ändamålssynpunkt är situationen inte ny. Att låta barnen dö först efter de kunnat okulärbesiktigas var givetvis ett betydligt billigare och delvis säkrare sätt än dagens fosterdiagnostik. En av revolutionerna som kristendomens seger förde med sig var just att barnadråp kriminaliserades. Detta har alldeles kommit bort i jämförelse med andra och mindre förändringar i familjemoralen.

Självfallet försvann inte endast med kristendomens seger och med en ny lagstiftning oönskade barn. Därför skapade kyrkan en institution av sällan insedd betydelse, hittebarnshuset. I vissa fall var det stora specialiserade institutioner, ofta med märkliga anordningar för att underlätta att anonymt lämna ett barn. I de flesta fall rörde det sig om en verksamhet som bedrevs i anslutning till kvinnliga kloster. Kyrkan har ofta framställts som mest intresserad av att straffa de mödrar som fött i lönn, men givetvis betraktades alltid ett barns liv som viktigare än moderns näpst. När de kvinnliga ordnarnas barmhärtighetsarbete försvann i de reformerade länderna, försvann också hittebarnshusen.

Under senare tid har det blivit så naturligt att uppfatta den katolska kyrkan som den ledande förespråkaren för familjens rättigheter i samhället, att man ofta helt glömt bort att ingen annan institution i världshistorien har en sådan erfarenhet av barnhem och kollektiv fostran, även om med århundradena adoption kom att bli en relativt vanligare lösning på hittebarnens och de föräldralösas framtid.

Hittebarnshusen och de kvinnliga ordnarnas verksamhet på detta område har ju varit ett av
slagnumren i de upphetsande fantasierna om liderliga nunnor. Fynden av barnskelett i anslutning till gamla kloster har tolkats på smaskigare sätt än som vittnesbörd om den ovannämnda, välbelagda verksamheten.

Hittebarn och adoptioner

Liksom under europeisk medeltid en stor del av de barn som lämnades till systrarna var i så dålig kondition att de inte överlevde, var förhållandet detsamma när med katolsk mission omvårdnad om hittebarn blev en viktig verksamhetsgren också i missionsländerna. Samma myter kring kloster och funna skelettdelar av barn som funnits också i västvärlden, fick sitt verkliga politiska genombrott i de stora skådeprocesserna i det kommunistiska Kina i början av 50-talet mot katolska ordnar och institutioner. Detta skeende är vetenskapligt väl dokumenterat i pater Schuttes bok om Die katholische China-mission im Spiegel der rotchinesischen Presse, 1957. (Att religionsförföljelse i det nya Kina endast förekom under kulturrevolutionen är också en ren myt.) Men missionen och hittebarnsomsorgen är inte endast en avlägsen exotism, utan något som lever vidare mitt ibland oss. Som bekant adopteras varje år något tusental barn från fattiga länder till Sverige. På senare tid har uppstått debatt om vissa inte endast kommersiella, utan enligt uppgift, rent avelsmässiga former, som denna marknad utvecklat. I ett tv-program i slutet av april, som tog sikte på förhållandena i Sri Lanka, ett av de viktigaste adoptionsländerna, kunde man höra en i Sverige bosatt singales tala om flydda tider, då det på Ceylon endast var religiösa institutioner, som drev barnhem, och i vissa fall placerade dessa hittebarn i adoptivhem.

Situationen kan sägas vara något paradoxal. Från att den kristna missionen gjort det till en uppgift i missionsländerna att ta hand om barn utan föräldrar eller rena hittebarn, har denna verksamhet rationaliserats till att förse barnlösa par i Sverige med adoptivbarn. Att något liknande inte längre finns i Europa, beror ju faktiskt inte i första hand på sociala förbättringar för ensamma mödrar, utan på de fria aborterna. Och ett av dessa märkliga oskrivna förbud mot vissa ämnen och tankar drabbar ju som bekant iden att på något sätt koppla samman kön av dem som vill göra sig av med sitt foster med kön av dem som vill ha ett adoptivbarn. Samtidigt som alla bekänner sig till målsättningen att reducera antalet aborter och många är bekymrade över den internationella handeln med adoptivbarn. I flera europeiska länder har man direkt kunnat konstatera uppkomsten av en svart adoptionsmarknad i direkt kronologiskt samband med den fria aborten, t.ex. Italien.

Kärlek utan barn, barn utan kärlek

Den fortgående frikopplingen av äktenskapet, kärleksakten och fortplantningen från varandra har skapat en rad bisarra problem, där t.ex. den möjlighet att välja bort barn som här i Norden försvann med kristendomens seger, har återställts genom modern forskning, låt vara att man vidmakthåller det förbud som fortfarande råder mot att avliva redan framfödda barn. Men samtidigt är just den debatten och det väntade lagförslaget ett av tecknen på att krafter finns, som försöker se vart utvecklingen är på väg. Att alla dessa svåra avgöranden uppfattas som moraliska problem blir allt tydligare. Men att hejda denna utveckling mot ett slags människoavel, som hela världen i avsky vände sig emot, när det för fyrtio år sedan stod klart vart sådana strävanden fört mänskligheten, förefaller vara ytterst svårt.

De tekniska och medicinska möjligheterna avgör givetvis inte helt vad som skall komma ut av tekniken. Kommer den offentliga ekonomin att bli den huvudfaktor, som väljer och väljer bort önskvärda foster? Redan diskuteras ju på fullt allvar att sätta en minimigräns i ålder och storlek för tidigt födda som bör räddas. Eller kommer den nya individualismen att göra det till en personlig rättighet att få eller ha barn, oberoende av familjeförhållanden? Såsom det redan är en rättighet att inte få barn. Om den totalt offentligt reglerade barnhanteringen eller den helt individualistiskt hedonistiska är den mest hotfulla, kan man tveka om

Barn = offentlig reglering eller hedonismens marknadskrafter?

I detta framtidsperspektiv av offentlig eller privat människoavel, (möjligheten av en sperma-svarta börs har ju redan framställts både av läkare och andra), har de flesta inblandade personer de bästa motiv. Ingen skugga skall givetvis falla över barnlösa familjer som till stora kostnader adopterar barn från Tredje världen, även om samma medel skulle hjälpa barnen bättre i deras ursprungsmiljö.

Någon annan väg än den mödosamma att återupprätta äktenskapets, familjens och den mänskliga fortplantningsaktens helgd och integritet är svår att se. Eljest förefaller alternativen vara en allt längre gående offentlig reglering av vilka som far födas och vilka som far föda, eller en marknad med barn, embryon och sperma som väsentligen styrs av utbud, efterfrågan och betalningsförmåga.

Just i detta framtidsperspektiv, som synes både mer hotande och mer överhängande än andra typer av övervakning eller anarki, borde ändå ett återupprättande av familjemoralen te sig som en väg, låt vara att den ställer krav både på ansvarstagande och uppoffringar.

Publicerad 1984 i nummer 5