Barnäktenskap visar den liberala toleransens paradox

av THOMAS IDERGARD
År 2016 fanns i Sverige 132 kända fall av barnäktenskap enligt Migrationsverket men i samma uppskattning bedöms mörkertalet vara stort (se exempelvis här). I verkligheten kan det alltså röra sig om flera hundra flickor under 18 som lever här som gifta. Riksdagen ser just nu över den svenska lagstiftningen. Att ingå barnäktenskap är förbjudet i Sverige men staten har tidigare erkänt sådana äktenskap som ingåtts utomlands. Just nu bereds förslag för att ändra på det (se här). Med de senare årens ökade migration från länder i till exempel Mellanöstern där barnäktenskap är legalt, har frågan blivit aktuell. Eftersom det handlar om en för västerländsk kultur främmande religiös och kulturell praxis, har debatten blottat den paradoxala, ja rent av förvirrade, tolerans som genomsyrar det sekularistiska och liberala offentliga tänkesättet i Sverige.

Det blev inte minst tydligt i attityden som genomsyrade Socialstyrelsens och Migrationsverkets just före påsk så omdiskuterade, och sedermera stoppade, informationsbroschyr ”till dig som är gift med ett barn” (se till exempel här). Nu ska man inte se konspirationer överallt. Det är ofta lätt att underskatta effekten av vanlig mänsklig inkompetens. Men jag tar den för ett ögonblick på allvar genom att fråga mig om inte olycksfallet i arbetet ändå står för något.

Tonen i rubrik, bilder, inte minst, och vissa formuleringar andades en blandning av byråkratisk uppfostringsiver och en vidsträckt liberal tolerans, i stil med: ”en del har som sin individuella livsstil att vara gifta med barn, men här informerar vi om att det blir svårt och opraktiskt att leva just det valet i Sverige, oavsett vad man själv vill.”

Det som vårt rådande offentliga sekularistiskt-liberala tänkande brukar ha svårast för när det gäller religiös tro och religiöst grundad kulturell praktik är sanningsanspråken. Oavsett hur ett sanningsanspråk motiveras och försvaras, vilket förstås är väsentligt, motsäger egentligen varje tanke på att det finns en objektiv sanning om människans person och handlingar, oberoende av enskilda människors åsikter och viljeyttringar, den vägledande etiska normen att alla får göra vad de vill så länge de inte direkt skadar någon annan (jag skriver ”direkt” även om det inte sägs, eftersom det är den konkreta innebörden; flera för andra indirekt skadliga beteenden brukar accepteras som moraliskt legitima av liberaler). Tanken på att det finns välgrundade värden, byggda på en sann beskrivning av den mänskliga naturen, avfärdas som ”dömande”. Detta trots att den personliga frihet som uttrycker sig i individuella val inte kan existera utan upprätthållandet av vissa välgrundade värden byggda på bestämda försanthållanden om människan och hennes gemenskap. Till exempel, som bland annat filosofen Charles Taylor har visat, skyldigheter som inte kan väljas bort.

I normeringen av allas rätt att i stort sett alltid kunna göra vad de vill blir ”mångfalden” av olika livsstilar det naturliga kvittot på samhällets godhet (i alla fall så länge mångfalden inte består av sådant som öppet motsäger makthavares ideologi; i fråga om exempelvis religiösa friskolor har mångfalden blivit ett problem – här finns en paradox i sig). Toleransen inför allas individuella val i form av aktivt gillande blir ett viktigt värde. Och så uppstår den stora paradoxen att vissa religiöst präglade kulturella fenomen nu helt plötsligt omfamnas, trots att de egentligen bygger på sanningsanspråk i uppenbar konflikt med det som grundlägger liberalismen och den sekulära, demokratiska staten.

Vi vet att det i flera muslimska länder ses som moraliskt rätt att inte ha någon nedre åldersgräns för äktenskap. De flesta sekularistiska liberaler försvarar förstås inte en sådan ordning principiellt. Men problemet uppstår när människor med bakgrund och inrättade liv i sådana länder kommer till vårt liberalt präglade samhälle. Då blir deras liv i enlighet med bristfälligt grundade värderingar plötsligt en del av valfrihetens mångfald, som ingen ideologi på förhand har avvisat. Det vill säga något som man nu antingen måste tolerera eller i alla fall bemöta med ett tolerant tonfall. Som nu senast i fallet med den kontroversiella broschyrens tonfall och bilder.

För att få rätsida på ordnandet av olika värden mot varandra, det vill säga förstå vilka som är primära, behövs nog mindre av fluffprat om ”tolerans” och ”öppenhet” utan referenser till vad som kan tolereras och vad man bör vara öppen för – och en förnyad förståelse för de antropologiska och etiska antaganden som grundlägger hela vår samhällsmodell och dess liberalism. Nämligen det europeiska arv som utgörs av den unika kombinationen av judisk-kristen uppenbarelse och grekisk filosofi. Därtill behövs en förnyad insikt om hur dessa värden kan stärkas och även ibland försvaras mot till exempel vissa individuella val, en ospecificerad värdemångfald och ett omfamnande också av sådant som hotar deras fortbestånd.

Thomas Idergard 2018-04-17