Beethoven var ”religiös med närmast missionariskt syfte”

Årets musikaliske jubilar, Ludwig van Beethoven (1770–1827) var, trots inflytandet från upplysningstidens idéer, ”religiös med närmast missionariskt syfte”. Enligt en intervju i Kathpress med ordföranden i den österrikiska kyrkomusikkommissionen, professor Franz Karl Prassl, framgår av den store klassiske kompositörens brev, att han betraktade sin Missa Solemnis i D-dur som sitt mest lyckade verk. Huvudsyftet med detta hans ”Magnum Opus” var ”att hos såväl sångarna som åhörarna uppväcka religiösa känslor”, skrev han 1824 till en vän.

Den i Graz verksamme professorn i gregorianik och kyrkomusikvetenskap fastslår att Beethoven hade en åstundan att ådagalägga sina religiösa känslor i sin sakralmusik. Överskriften till Missa Solemnis lyder: ”Från hjärtat – må det åter gå till hjärtat.” Det mellan 1819 och 1823 skapade verket som var ”avsett för liturgin, inte för konsertsalen!” hade föregåtts av Beethovens omfattande forskning i teologi, liturgik och kyrkomusikens historia, från dess ursprung i gregorianiken, via Palestrina fram till Bach och Händel. ”Arrogant” må den sedan sitt tjugoandra levnadsår i Wien verksamme tonsättaren ha varit, men redan i sin första mässa, i C-dur (1807), hävdade han att han ”behandlat mässtexten som den endast föga tidigare hade behandlats”, menar Prassl.

Enligt kyrkomusikexperten var Beethovens kyrkomusik ”för det mesta inte längre inpressad i gängse formala schemata”, men ändå fanns det kompositioner som öppnat nya vägar, som Joseph Haydns sex sena symfoniska mässor. Denne blev Beethovens lärare i komposition, sedan han flyttat från Bonn till Wien. Den av furst Nikolaus II von Esterházy beställda mässan i C-dur uppvisar omisskännliga klanger från läromästarens ”Paukenmesse”.

För såväl Beethoven som Schubert var deras mässor ”personliga bekännelser, ett uttryck för deras tro och personliga religiositet”, understryker Prassl. I samband med dem fullbordas en omvandling mot subjektivitet i det religiösa uttrycket. I motsats till Mozart, vars mässor på kyrkligt uppdrag oftast var att betrakta som ”intelligenta metervaror”, var Beethoven som kompositör angelägen ”att ställa sig i liturgins tjänst”. Hans spiritualitet framkommer inte bara i de ärligt syftande kyrkomusikaliska verken, utan även i det så kallade Heiligenstadt-testamentet (1802) eller i den hymnartade passagen i sista satsen i nionde symfonin Ode an die Freude, som musikaliskt hyllar ”den över stjärnorna tronande skaparguden”.

Kyrkomusikkommissionen, som har sitt säte i Salzburg består, förutom av ordföranden Karl Franz Prassl, av de ledande kyrkomusikreferenterna i de tio stiften i Österrike, samt hjälpbiskopen Anton Leichtfried i St. Pölten. Kommissionen fungerar som biskopskonferensens rådgivande organ i kyrkomusikaliska frågor och är ansvarig för olika publikationer, bland annat psalmboken ”Gotteslob”.

Biografiskt om Beethoven

Det enda som kan fastställas om Beethovens start i livet är hans dopdatum den 17 december 1770. Han var förmodligen född dagen innan, men ändå blir hans dopdag, då han upptogs i katolska kyrkan, utgångspunkten för firandet av hans 250-årsdag. Beethoven var ett musikaliskt underbarn, vars begåvning av hans stränge fader tidigt uppmärksammades och ledde till hans utbildning. Redan sjuårig uppträdde han offentligt som pianist, som tolvåring blev han medlem i hovkapellet och blev ställföreträdare för hovkapellmästaren vid orgeln. Ideologiskt blev han influerad av upplysningstidens tankegods, som rådde vid hovet hos kurfursten Maximilian Franz, som i likhet med Joseph II var son till kejsarinnan Maria Theresia och dessutom var såväl ärkebiskop av Köln som furstbiskop av Münster.

1786/87 vistades Beethoven i Wien för första gången, på uppdrag av kurfursten, där han avsågs bli elev till Mozart. Något möte med det knappt 15 år äldre geniet är emellertid inte bestyrkt. Vid Beethovens andra studievistelse i Wien 1792, som blev längre och till sist slutgiltig, tog han fram till 1794 undervisning i komposition av Joseph Haydn. Senare undervisades han av bland andra Antonio Salieri. Adliga gynnare gjorde det möjligt för honom att åtnjuta en oavhängig konstnärlig existens.

Beethovens växande framgångar som pianist och kompositör överskuggades av ett svårt avbräck. Omkring 1798 visade sig de första tecknen på den hörselnedsättning som kom att leda till nästan fullkomlig dövhet. Sjukdomen störtade Beethoven ned i en svår personlig kris, som tidvis fick honom att överväga självmord. Ett vittnesbörd om denna livskris finns i det först efter hans död 1827 funna så kallade Heiligenstadt-testamentet från 1802. I det förklarar Beethoven att han genom sjukdomen ”tidigt måste avsöndra mig och tillbringa mitt liv i ensamhet”.

Trots detta avbräck följde ytterligare 25 produktiva år, under vilka Beethoven skapade sina mest betydande verk. I Wien var han ingen kyrkobesökare, men hade kontakt med präster. Den sedan sitt trettionde levnadsår hälsomässigt drabbade kompositören avled den 26 mars 1827 i Wien i en ålder av 56 år. Kort före sin död mottog han de döendes sakrament och anhöll uttryckligen om att få en katolsk begravning. Den ägde rum på kyrkogården i Währing i utkanten av Wien i närvaro av en stor skara. Franz Grillparzer höll gravtalet och en av fackelbärarna var Franz Schubert. Sedan 1888 vilar Beethovens kvarlevor på hedersplats på Wiens centralkyrkogård.

Kathpress 2020-12-12