Begravning eller eldbegängelse

Av Karin Antell

I Credo har för icke länge sedan ingått ett par beaktansvärda artiklar behandlande självmordsproblemet ävensom »rätten» att döda en annan på dennes begäran eller med dennes samtycke. Alla sanna katoliker äro väl ense om att den senare handlingen är brottslig och fullt jämförlig med mord och självmord. Härifrån ha mina tankar letts till en annan fråga, som synes mig högeligen aktuell – sträcka sig icke våra förpliktelser ända till den livlösa kroppen, äga vi rätt att förfara med våra döda på ett sätt som strider mot kristen känsla och pietet? Djupt medveten om min egen inkompetens, dristar jag mig att framlägga mina synpunkter endast och allenast i hopp om att möjligen kunna väcka intresse för ämnet, så att någon annan skribent upptager och vidare behandlar detsamma.

Likbränningen, eller eldbegängelsen, som det nuförtiden, mera poetiskt heter, har med förfärande hastighet vunnit insteg i våra nordiska länder de senaste åren och idén har sina anhängare inom skilda samhällsklasser och olika protestantiska religionssamfund. I Helsingfors har redan den tusende eldbegängelsen ägt rum. Det är »modernt». Det kan synas hemskt att använda ett sådant ord om dylika saker; men så förhåller det sig tyvärr i alltför många fall. Den nya hedendomen har även härvidlag gjort sig gällande, ty då världen blev kristen upphörde människorna att bränna sina döda. Bibeln, som protestanterna så styvt hålla på, eller rättare, hittills hållit på, omtalar ingenstädes detta bruk. Man vågar icke härvidlag trösta sig med att när någonting plötsligt blir modernt det i regeln icke varar länge, ty anhängarne av likbränningsidén ha i tidsandan en god bundsförvant för sin propaganda, och om redan i en snar framtid en eldbegängelse kommer att ställa sig billigare än en vanlig begravning, komma nog de breda lagren att vinnas för saken. Det heter att den avlidnes under livstiden uttryckta önskan att bli bränd tillsvidare är ett villkor för kremationens verkställande, men det har givits fall då man frågat sig huru allvarligt menad denna önskan i verkligheten varit. Så påverkad är opinionen redan att man i anledning av ett dödsfall får höra yttranden som: »Tänk, att hon inte ville bli bränd!» då det ju borde låta rakt tvärtom. Och dessutom bränner man ju barn såväl som fullvuxna!

Ha våra katoliker klart för sig att Kyrkan icke sanktionerar detta slags förfarande med våra döda, eller ha de även låtit sig påverka av den gängse opinionen? Jag vet att katoliker utan yttre nödvändighet ha bevistat jordfästningsakter i krematoriekapellet. Utan att vilja fälla någon dom över andra, har jag dock förvånats häröver, och detta är just en av de saker som jag anser borde klarläggas. Visst gives det ju tillfällen då det kan falla sig mycket svårt för en katolik att icke närvara vid t. ex. en nära, protestantisk anförvants jordfästning, men bör icke en katolik, om någon, visa sin principfasthet och sin hängivenhet för sin religion? Ty »noblesse oblige».

Man påstår att den tid nog kommer då kremationen blir påbjuden överallt »för hygienens skull». Kanhända. Människornas utrotningslystnad gentemot främmande nationer, årligen inträffande, väldiga naturkatastrofer samt födelsestatistiken, som ingenstädes torde väcka farhågor för vår planets överbefolkning, tyda emellertid på att jorden ännu har plats för sina döda. Men om vår arma jord, som efter mitt ringa förmenande börjar framte en del ålderdomstecken, orkar igenom ännu några årtusenden, skola nog den tidens alla äkta och sanna katoliker böja sig inför den helige faderns dekret med samma vördnad och lydnad som våra dagars. Vad framtida påvar komma att dekretera ha vi ingenting att befatta oss med; att lyda den nuvarande samt vår heliga katolska Kyrkas alla föreskrifter, bör vara vår enda strävan.

När man uttrycker sin avsky för kremationen får man ibland alldeles otroligt naiva svar. T. ex.: »Men man ser ju icke själva förbränningen!» och »Det utgör ju intet hinder för kroppens uppståndelse». Att kremationen skulle uppställa svårigheter för vår Herre har väl ingen föreställt sig. Och vi se nog varken det som försiggår i graven eller i eldugnen!

Det allra vanligaste försvaret för kremationen är att det är så ohyggligt att tänka på det som försiggår i graven att det är bättre att kroppen med detsamma tillintetgöres. Men om Herren Gud i sin allvishet bestämt att just detta långsamma förmultnande av vår kropp i gravens gömma skall ske med oss, kunna vi väl då önska det annorlunda? Förtjäna vi det ej för våra synders skull? Den Gud, som förordnat detta, är ju den fullkomliga Rättvisan liksom den fullkomliga Kärleken, och till Honom återgår vår själ i samma ögonblick den lämnar sin arma, förgängliga kropp, den kropp, som en dag skall uppstå igen. »Av jord har Du danat mig och till jord förvandlar Du mig igen; Jesus, min Frälsare, skall uppväcka mig på den yttersta dagen.» Huru utomordentligt vackra äro icke dessa ord! Och aldrig ha de lytt: »Av eld har Du danat mig» eller »av aska har Du danat mig» o. s. v. Elden, den sinnebildliga, är för själen, icke för den döda kroppen – skärseldens renande lågor, och om den bestämmer Herren allena.

Det är icke brist på förståelse för andras känslor som dikterar dessa rader, ty jag har själv kämpat mig igenom alla de fasor som tanken på död och förgängelse kan väcka. Men något förnuftigare blir man väl ändå med åren! Måste ens tanke då nödvändigt dröja vid dessa ting? Är ej själens öde så oändligt mycket viktigare, och huru föga beflita vi oss om att med vår insats betrygga dess eviga välfärd?

Helt nyligen läste jag under ett litet barns dödsannons – ett barn, som icke blev bränt – en liten vers, så älsklig och rörande att den i all sin obetydlighet är värd att citeras:

»Ljuvt slumra blomstrens knoppar
i nattens stund:
Ljuvt sova späda kroppar
i gravens lätta blund.
Skönt daggens droppar glittra,
glatt vårens lärkor slå.
Så stråla och så kvittra
i fridens hem de små.»

Den, som ej längre tror på kroppens uppståndelse och själens odödlighet, finner i dessa enkla rim endast sentimentalitet, den kristne däremot en trösterik evighetstanke.

Och det är väl främst bristen på tro hos nutidsmänniskan som förklarar hennes sympati för kremationen. Vad jag dock aldrig kan förstå är huru någon kan förmå sig att anförtro de jordiska kvarlevorna av sina egna, kanske den käraste man ägt i världen, åt lejda och vårdslösa arbetare, vilka efter förbränningen pietetslöst hopsamla askan. Är icke vår kropp »den Helige Andes tempel» och ett våldförande mot densamma ett brott? Tillkommer det människan att påskynda dess förvandling. I kremationen kan jag ej se annat än ett våldförande, och ett upprörande sådant, mot den livlösa kroppen.

För ett par år sedan inträffade i krematoriet i Helsingfors en uppskakande händelse, som fortfarande är ouppklarad – förefintligheten av benrester i brännugnen när den borde ha varit tom. Allmänheten upprördes för en tid, men snart var allting glömt igen!

Och vilka situationer, som kunna uppstå! För något år sedan avled en äldre, ogift herre och blev enligt sin önskan bränd i Helsingfors krematorium. Urnan med hans aska skulle därefter gravsättas på annan ort, men bland den lilla skaran anförvanter vilken skulle följa honom på den sista färden fanns ingen som hade lust att ta hand om lådan som innehöll hans askurna. Till sist åtog sig en ung flicka med starkare nerver än de övriga detta uppdrag och satt sedan under den ett par timmar långa järnvägsresan med lådan, som inrymde hennes farbroders kvarlevor, i sitt knä.

Man brukar framhålla att begravning eller eldbegängelse sist och slutligen kommer på ett ut, då askurnan ju ändå sänkes i jorden. Jag är nog av annan åsikt. Och dessutom har man helt enkelt varit tvungen att gravlägga askan, emedan det tills i år ej funnits något kolumbarium härstädes. Ty dit har man hela tiden strävat.

Att min lilla artikel är i hög grad ofullständig och bristfällig, då jag endast har kunnat behandla ämnet ur min känslas synvinkel, vet jag blott alltför väl, och därför vågar jag ännu en gång uttala den förhoppningen att snart få se frågan belyst i Credo på ett mera förståndsmässigt och sakkunnigt sätt.

Helsingfors i februari 1932.