Behöver civilsamhället religionerna?

Under eftermiddagen den 25 oktober samlades för fjärde gången representanter från kyrka och samhälle för att diskutera religionens roll i samhällsbygget. Det är studieförbundet Bilda som i samarbete med en rad andra kyrkliga och akademiska institutioner och tidningar (bland andra Newmaninstitutet, Sändaren, Centrum för forskning och samhälle, Uppsala universitet och Signum) arrangerat samtalen. Dessa har ägt rum under fyra tillfällen i oktober och dagens evenemang hade samlat Sofia Walan från Kristna fredsrörelsen, Lars Trägårdh, historiker och verksam vid Ersta Sköndal högskola, Kerstin Enlund, förbundsrektor för Studieförbundet Bilda och Charlotta Levay, lektor i företagsekonomi och som just nu sitter med i Framtidskommissionen samt är regelbunden skribent i Signum. Moderator var Anders Mellbourn, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter, och nu på Sändaren.

Under de gångna veckorna har frågan hur religionerna och samhället på olika sätt kan interagera och religionens roll i samhällsdebatten varit i fokus under paraplynamnet för evenemangen ”Religion – privat terapi eller samhällsaktör?”
Civilsamhället och dess relation till kyrkliga institutioner och dess förhållande till varandra var under 1990-talet mycket omdiskuterat och nyligen skrev Göran Greider på Newsmill om att det är ”farligt” om kyrkan skall ta över det som välfärdssektorn bör sköta. Denna fråga togs upp i inledningsanförandet av Bengt Almstedt från Bilda.

Vad skall då kyrkan eller andra religiösa samfund ta för plats i civilsamhället undrar jag i inledningen av eftermiddagen. Skall de överhuvudtaget vara en medaktör på marknaden eller bli vid sin läst och vandra fromt till kyrkan om söndagarna och vid särskilda högtider? Jag kan hålla med Greider om att kyrkan inte skall ta över civilsamhällets ansvar, men kyrkan skall och bör vara en drivande kraft för det mänskliga livets värdighet, en värdighet som inte går att pressa in i politiken och i lagens trånga paragrafer. Greider menar dock att religiös inblandning cementerar könsroller och att den demokratiska genomlysningen av verksamheten blir svagare. Han avslutar med att utfärda en ”varning för kyrkan”. Kunde dagens samtal reda ut detta?

Så, vad har kyrkan då för roll i det offentliga? Och deltar kyrkan i samhällsbygget på samma villkor som andra aktörer?

Lars Trägårdh började skriva om civilsamhället på 90-talet och då kopplat till frigörelsen från statsmakten och dess apparater. Då fun­gerade kyrkan, inte minst i Polen som en stark kraft, vilken i hög grad hjälpte till att störta diktaturen i landet. Lars Trägårdh fokuserade i sitt inledande anförande frågan om vi kan hantera att leva tillsammans med männi­skor som inte delar vår åsikt. I Sverige finns det försök att skapa ett slags gemensam värdegrund och det postnationella Sverige har en självbild av att vara väldigt öppet. I viss mån stämmer det enligt forskningen, men samtidigt anser 80 procent att invandrare har en skyldighet att anpassa sig till svenska värderingar, enligt samma forskning. Vad ger detta för bild av Sverige?

Sverigedemokraterna har nu seglat upp som Sveriges tredje största parti. Detta tycks bekräfta idén om svensken som en kluven individualist, vi vill vara öppna och toleranta, men när ”den andre” kommer skall han eller hon bli som vi.
Lars Trägårdh menade även att svenskar tycks vara undflyende mot total öppenhet såsom den i praktiken återfinns i USA. Vi tenderar att vara mer individuella men omfamnar idén med mångfald. Vilka frågor kan vi samlas runt och vad skiljer oss åt? Ofta blir det moralpanik kring frågor om religiösa friskolor men samförstånd kring mer ytliga frågor. Viljan till tolerans finns, men i skarpa lägen blir det svårare och svenskar visar sig vara mindre toleranta än självbilden låter påskina.

Kerstin Enlund fokuserade i sitt anförande folkbildningens verklighet, där frågor om pluralism och förhållandet mellan folkbildning och statsmakt ständigt är närvarande. Folkbildningen som sådan är inte något som bara kyrkor sysslar med, på den arenan återfinns även fackförbunden och andra idéburna organisationer. Kerstin Enlund frågade om religionen överhuvudtaget tar plats i den offentliga debatten? Hon nämnde bland annat tidskriften Axess som nyligen gjorde ett temanummer om religion och samhälle som ett forum där dessa frågor tas upp utanför kyrkan eller samfunden. Kerstin Enlund ser i religionen ett korrektiv, en motvikt mot samhällets ram där folkbildningen spelar en viktig roll i att berätta om vad det innebär att leva i en mångreligiös värld och i ett mångreligiöst samhälle.

Charlotta Levay utgick i sitt anförande utifrån startpunkten att det inte finns någon motsats mellan tro och vetande, eftersom de båda i grunden är sanningssökande. Statistiken kan förklara hur tendenser som ses som allmänna kan motbevisas. I Sverige är många med i flera olika organisationer och det civila engagemanget ligger i framkant enligt European Values Survey/World Values Survey från 1999. Trenden att de i rikare länder tenderar att vara mindre religiösa än de i fattiga visades genom ett diagram från Pew Global Attitudes Survey från 2007. USA är där ett undantag, där religiösa återfinns i stor skala i en ”rik” nation. En grundläggande slutsats är att man kan vara religiös och ha ett aktivt deltagande i civilsamhället. Religionen kan fungera som oppositionen, som visar en väg ut ur den trånga identitet som människor fastnar i, i det sekulära Sverige. Den svenska identiteten måste omprövas i ett pluralistiskt civilsamhälle.

Sofia Walan från Kristna fredsrörelsen (Kfr) berättade om bildandet av Kfr 1919 utifrån en längtan efter fred efter första världskrigets slut då man såg kyrkans passivitet i det sammanhanget. Det faktum att de flesta konflikter eller krig inte främst har med religion att göra utan i stället med sakfrågor på statlig nivå. Dock kan man vara religiös och delta i konflikt. Sofia Walan menar att religionen har en stor potential som fredsmäklare. Medborgarrättsrörelsen i USA är ett exempel på hur religiösa grupperade sig utan att vara en ”religiös” rörelse och åstadkom stora förändringar.

Påminnas kan i sammanhanget, utanför Sofia Walans anförande, om de fredsmöten som hållits i Assisi, senast 2011, där representanter från olika religioner samlades för att manifestera sin vilja till en fredlig värld.

Samtalet som följde rörde sig kring de frågor som tagits upp i de inledande anförandena. En synvinkel som lyftes fram var om hur pluralism förhåller sig till jämlikhetsfrågorna. I panelen diskuterades jämlikhet som en vilja till oberoende. Den svenska modellen är baserad på jämlikhet och oberoende. Kärleksbudskapet är däremot baserat på det ömsesidiga beroendet. Jämlikhetens primat kan därmed tränga bort det individuella valet och är i därmed i viss mån ojämlikt.

Sammanfattningsvis tycktes den allmänna meningen i panelen luta åt att religionen har en viktig roll att spela i det civila samhället, både som institution och som korrektiv till statsmakten. Frågan är bara hur detta i praktiken skall gå till. Det finns en fara i att religiösa samfund håller sig på sin kant och endast agerar om man tvingas in i frågor av någon utifrån.
För egen del skulle jag tvärt­emot Göran Greider mena att kyrkan bör ta ett större ansvar i det civila samhället, såsom den historiskt sett har gjort, arm i arm med nykterhetsrörelsen, i framväxten av välfärdsstaten. Däremot borde stat och kyrka skiljas åt tydligare än i dag, men de kan komplettera varandra i den kontinuerliga framväxten av det mångreligiösa Sverige som formas och omformas hela tiden. Staten och landet Sverige består nämligen av människor, fria individer med förmågan att göra egna val och fatta mogna beslut med samvetet som riktmärke. Förhoppningsvis.

Fredrik J Wängström