Behöver kyrkan teologin?

JEANROND, WERNER

Följande artikel är en förberedande reflektion inför ett samtal på Sankta Katarinastiftelsen mellan prof. Lars Gyllensten och Werner Jeanrond. Där ställdes bland annat frågan hur teologin skulle kunna bidra till det offentliga samtalet. Förf. är prof. i systematisk teologi i Lund

Behöver kyrkan teologin? För tusen år sedan skulle ingen människa ställt en sådan fråga. Då var det självklart att kyrkan behövde en andrahandsreflektion över sina olika verksamheter. Man visste att alla bibliska och kyrkliga texter kräver tolkning och att tolkning i sin tur kräver vissa kunskaper. Alla kristna i ledande ställning tog därför del i den vanliga medeltida skol- och högskoleutbildningen. Då var det huvudsakligen de kristna ordensgemenskaperna som stod för skolorna och den vetenskapliga verksamheten.

För de medeltida kristna intellektuella var frågan alltså inte om man behöver teologi, utan den fråga som intresserade de flesta var istället: Vilken slags teologi behöver vi? Snart skulle denna fråga blir mycket akut. Under 1100-talet och 1200-talet debatterades det nämligen häftigt inom kyrkan om man skulle adoptera Aristoteles filosofiska tänkesätt som akademisk grundval för teologiskt tänkande eller om man skulle försvara det filosofiska system som man brukat relatera till under 1000 år, nämligen det platonska eller nyplatonska sättet att tänka. Striden var emellertid av avgörande betydelse för den kristna kyrkans vidare utveckling och andliga orientering. Aristoteles förklarade den mänskliga erfarenheten som utgångspunkt för allt kritiskt och självkritiskt tänkande, medan de platonska skolorna var övertygade om att bara den metafysiska spekulationen kunde leda till sanningen. Med andra ord, man hade att bestämma sig för om man skulle börja söka sanningen i vår värld eller om man endast skulle söka den bortom denna värld i en värld av idéer.

Dessutom var den högmedeltida debatten om de filosofiska grundvalarna för kristet tänkande viktig för utläggningen av bibeln. Följde man Platon, sökte man efter textens mening bakom texten själv. Man sökte en nyckel som öppnade textens dolda betydelse för den sökande läsaren. Om man följde Aristoteles, försökte man att förstå textens mening genom en adekvat utläggning av textens grammatiska och lingvistiska komposition. Med andra ord man måste välja: Ligger textens mening i texten själv eller bortom texten?

Behöver kyrkan teologi var alltså inte en realistisk fråga för våra medeltida föregångare, utan frågan gällde istället vilken teologi kyrkan behöver, vilket tycks vara ett mera lyckat sätt att ställa frågan.

Jämför man vår tid med medeltiden kan man konstatera många väsentliga skillnader. Idag kan de flesta européer läsa och skriva och har tillgång till texter och andra informationskällor. Texttolkning är inte längre ett privilegium för det ledande skiktet i kyrka och samhälle. Teoretiskt sett, skulle idag alla kristna kunna delta i den teologiska reflektions- och kommunikationsprocessen och själva avgöra vilka slags teologier kyrkan mest behöver, vilka teologiska metoder som bättre än andra kan leda oss till en djupare förståelse av uppenbarelsen av Guds sanning, vilka sätt att tolka bibliska texter som är mera adekvat än andra. En sådan teoretisk reflektion återspeglar emellertid inte vår verklighet idag.

Privat, kravlös barnatro

I Europa tror de flesta kristna idag att de inte behöver någon teologi alls och att teologi är en akademisk lyx som man kan vara utan. Dessutom förstärker många kyrkoledare detta intryck ytterligare när de hävdar att bara det kyrkliga läroämbetet, kan erbjuda den rätta teologin, den teologi som behövs i kyrkan. Det finns tyvärr idag en utbredd dragning till antiintellektualism i de flesta kristna kyrkor och samfund. Teologi anses störande och oroande. Man önskar sig helt enkelt en naiv tro på Gud och kyrka som inte behöver utmanas av någon kritisk reflektion. Många människor längtar efter en icke-teologisk tro som inte ställer krav på dem att tänka självständigt, kritiskt och självkritiskt. För övrigt har man inte så mycket tid att fundera över Gud och världen, och då passar det bäst om alla teologiska frågor redan är avgjorda av lärt universitetsfolk i samarbete med biskopar, präster och religionslärare. Slutligen betalar man ju alla de lärda för att de tänker i stället för oss och håller reda på saker och ting. Slutsatsen blir då att kyrkan som helhet kanske behöver teologi, men i vart fall inte jag. Jag klarar min gudsrelation utmärkt utan att veta vad de stora svenska, tyska och franska teologerna har sagt i vårt sekel, och Augustinus, Thomas av Aquino, Martin Luther, Jean Calvin, Blaise Pascal, Sören Kierkegaard och andra teologiska tänkare har säkert haft sin betydelse, men det var länge sedan. När kända biskopar predikar i vår tid att man borde skydda det enkla troende folket mot de intellektuella, bekräftas därmed att teologin antingen är farlig eller i vart fall icke-relevant för mig, min kristna tro, min gudsrelation och min självförståelse.

Svensk teologi i skuggan

I Sverige ser läget för teologi vid första ögonkastet ännu mörkare ut. Det har att göra med den särskilda utvecklingen i det svenska samhället och inom de teologiska fakulteterna under de senaste två generationerna. Jag kan bara antyda denna utveckling med några få ord. I Sverige etablerades för länge sedan en konfessionell luthersk universitetsteologi och denna teologi utmanades hårt av en filosofisk rationalism och empirism som elegant företräddes av bland annat Axel Hägerström och Ingemar Hedenius. Den så kallade tro och vetande debatten som följde under 50-talet var egentligen ingen debatt utan snarare en duell mellan å ena sidan företrädare för ett vetenskapligt sätt att tänka över saker och ting inklusive religiösa fenomen, och å andra sidan företrädare för en luthersk universitetsteologi sådan som Anders Nygrens och Gustaf Wingrens. De försvarade sina egna teologiska modeller och deras rationalitet. Från mitt nutida perspektiv ser det ut som om de två lägren inte förmådde lyssna på varandra. De förde inget kritiskt och självkritiskt samtal med varandra varken om sina olika tolkningar av sannings- och vetenskapsbegreppet eller om nödvändigheten av en pluralistisk förståelse av religiösa fenomen. Resultatet blev att teologi inte betraktas som någon riktig vetenskap. Den är konfessionellt orienterad och den är varken kritisk eller självkritisk och borde egentligen inte finnas på universitetsnivå. Istället för denna apologetiska teologi och dess normativa anspråk borde man utveckla en rent deskriptiv religionsvetenskap som försöker beskriva och ordna alla religiösa fenomen enligt särskilda vetenskapliga kriterier och konventioner.

Som följd därav försvann en konstruktivt tänkande kristen teologi mer och mer från det svenska universitetslandskapet och en så kallad tros- och livsåskådningsvetenskap grundlades utan normativa krav, bara på grundval av en rationalistisk och empirisk förankrad vetenskapssyn och utan någon officiell kontakt med den svenska statskyrkan eller andra kyrkor och samfund. Inom de två stora religionsvetenskapliga fakulteterna i Sverige, det vill säga Lund och Uppsala, bedrev man objektiv forskning sedan slutet av 70-talet utan officiell hänsyn till kyrkornas teologiska behov – emellertid mera radikalt i Uppsala än i Lund. Man hoppades visserligen att det teologiska behovet som kyrkorna har skulle leda till särskilda inomkyrkliga institutioner som kan ta hand om detta. Men så blev det inte, åtminstone inte för Svenska kyrkan, kanske med undantag av Sigtunastiftelsen. Istället dog den offentliga diskussionen om teologi alltmer ut eller reducerades till mer privata föreningar och stiftelser.

Fakulteterna ägnade sig åt att mäta, ordna och beskriva det religiösa landskapets utveckling och förändring i Sverige och utomlands. Empirisk livsåskådningsvetenskap blomstrade i Sverige medan den konstruktiva kristna teologin vissnade. Det offentliga samtalet om kristna trosfrågor behärskades i ökande grad av strider om kyrkans roll som folkkyrka och om för eller mot kvinnliga och homosexuella präster. Men en engagerad, informerad och offentlig debatt om de stora teologiska frågor, dvs. om gudsbegreppet, om människans sökande efter ett personligt möte med Gud, om Jesu Kristi betydelse för en sekulariserad värld, om eskatologin, om den kristna synen på icke-kristna religioner, om det kristna bidraget till en ekologiskt hållbar framtid för vår jord förekom inte längre efter 70-talet. Teologin hade helt enkelt tappat fäste och trovärdighet. Teologi betraktades som en konfessionell ideologi som förvisso kan analyseras vetenskapligt som ett fenomen, men som inte hade något kreativt och kritiskt att bidra med till den offentliga svenska kulturdebatten. Naturligtvis fanns det enskilda teologer som beklagade denna utveckling och akademiska nedmontering av teologin. Man har beklagat att Sverige har förlorat sitt tidiga goda rykte som teologisk kulturnation och sin kontakt med den internationella teologiska utvecklingen.

Nya vägar till en konstruktiv teologi

Samtidigt som denna beskärning av teologin och av den offentliga debatten om teologiska frågor och problem pågick, lades också grundvalarna för en nyorientering i svensk teologi som bär frukt idag. Låt mig bara nämna sex dimensioner av denna nyorientering.

För det första stämde Hedenius påstående att den konfessionella lutherska apologetiken visade sig vara en teologisk försvarshållning och inte ett kritiskt och självkritiskt teologiskt tänkesätt. Den följande avkonfessionaliseringen inom svensk teologi gav rum för nya vägar att bedriva konstruktiv kristen teologi på ett vetenskapligt, pluralistiskt och offentligt sätt utan apologetisk ideologi.

För det andra betyder den empiriska livsåskådningsforskning som utvecklades i Sverige en tillgång för varje försök att bedriva konstruktiv och normativ kristen teologi. Vi teologer vet idag helt enkelt mer om det faktiska läget inom kyrkorna och om religiös utveckling i världen än våra företrädare. Vi kan bedriva teologi utan illusioner. Den kristna tron i Sverige och i allt högre grad också i resten av Europa är alltmer ett minoritetsfenomen. Den kristna teologin måste därför bli mycket tydligare och på nytt förklara vad den kristna tron syftar till. Som teolog idag kan man inte längre förutsätta en allmän kristen bildningstradition varken i Sverige eller i resten av Europa. Teologi idag måste först hjälpa till med att bygga upp nya grundvalar för en offentlig debatt. Teologins betydelse för kyrkan, samhället och den vetenskapliga processen måste först visas och tydliggöras. Med hänsyn till detta krav har det blivit en fördel att Sverige redan har genomgått den process med avideologisering och avkonfessionalisering av teologin som nu är i full gång i de andra europeiska länderna.

För det tredje är det mycket utmanande och berikande för en kristen teolog att arbeta inom en fakultet där det också bedrivs religionsvetenskap. Jag lär mig mycket från de olika ansatser och metoder som mina kolleger i de religionsvetenskapliga ämnena utarbetar och använder. Forskningen i t.ex. allmän religionshistoria är viktig för mina egna teologiska funderingar. Idag när teologin måste undersöka liturgi- och ritualbegreppet på nytt, är det av stor vikt att samarbeta med den pågående religionsvetenskapliga ritualforskningen. Religionssociologi, religionspsykologi och religionshistoria kan hjälpa de systematiska teologerna att utveckla en bättre förståelse för de mänskliga behoven av riter och de kan på så sätt ännu klarare bedöma den kristna liturgiska rörelse som pågår sedan 150 år.

Ett nytt filosofiskt perspektiv

För det fjärde har det allmänna filosofiska klimatet i västvärlden och så småningom också i Sverige förändrats radikalt . Allt färre filosofer och forskare tror idag på en absolut objektivitet. Alltmer inser man att forskaren som beskriver ett mera komplext fenomen inte är någon neutral iakttagare. Istället är varje forskare involverad i sin forskning som människa med ett visst perspektiv, med särskilda intressen och egen språkkontext. Alla dessa omständigheter spelar en viss roll i själva forskningsprocessen. Med andra ord, det finns ingen helt oberoende, objektiv beskrivning av ett komplext fenomen. Allt vårt vetande är betingat av rum, tid och språk. På grund av detta är det så viktigt att på ett interdisciplinärt sätt främja samarbete och kommunikation inom vetenskapen. Ingen forskare kan ensam utforska och förstå verkligheten, inget ämne kan ensamt utforska och förstå världen. Och detta gäller även religiösa företeelser.

För det femte finns det nu ett nytt intresse för teologiska frågeställningar i västvärlden. Samtidigt som en alltmer komplex verklighet och livssituation kräver nya etiska beslut från oss, saknar vi kunskap om alla de faktorer och dimensioner som måste ingå i en välgrundad etisk beslutsprocess. Hur skall kristna förhålla sig till den allt snabbare utvecklingen i genteknologin? Hur skall kristna förhålla sig till den allt tydligare bristen på humanistisk kunskap och bildning i västvärlden? Hur skall kristna förhålla sig till uppkomsten av en tvåtredjedelsvärld i vilken två av tre människor har arbete, inflytande och fritid, medan en av tre är utestängd från den ekonomiska och kulturella utvecklingen? Hur skall kristna förhålla sig till det alltmer desperata läget i Afrika och andra delar av den s.k. tredje världen av vår gemensamma jord? Dessa och andra frågor kräver en tydlig kristen orientering och röst i dagens offentliga debatt. För att delta i en etisk debatt behöver man emellertid inte bara behärska de regler som kännetecknar en sådan debatt, dvs. logiskt tänkande, kommunikationskonst, retorik och allmänna kunskaper; man behöver också ha tänkt igenom de grundvalar för den kristna tron på vilka ett kristet bidrag till etiska diskussioner vilar. Med andra ord, man skall verkligen inte inbilla sig att någon på den offentliga arenan tar kristna debattinlägg på allvar om de inte presenteras på högsta vetenskapliga nivå.

Teologi med ansvar i det offentliga samtalet

För det sjätte är den kristna kyrkan i fara att bli en sekt om den inte deltar i det offentliga och globala samtalet som på ett pluralistiskt sätt förenar alla grupper som har någonting att säga om människans öde i vår gemensamma värld, om människans kallelse att leva på ett ansvarsfullt sätt i detta kosmos. Antingen deltar den kristna kyrkan aktivt i detta samtal eller också är hon på väg mot utkanten av vårt kulturliv. På det viset blir hon bara introspektiv, självcentrerad och utan ansvar för världens många problem, det vill säga en sekt.

Positivt uttryckt behöver kyrkan först en kritisk och självkritisk reflektion över sin egen tro innan hon kan delta i det offentliga och globala samtalet. Kyrkan behöver nu teologi, och kyrkan behöver nu en kritisk och självkritisk teologisk reflektion. Man måste därför välkomna de nya möjligheter som den svenska universitetsteologin idag har att främja en sådan offentlig teologisk reflektionsprocess. Kyrkorna och samfunden kan dra fördel både av dessa nya möjligheter och av det interdisciplinära samarbetet mellan fakulteterna och av den offentliga kulturdebatten i Sverige. Om man vill bedriva en kritisk och självkritisk teologi i Sverige idag, finns det bättre förutsättningar för den än någonsin. Det finns ingen grund till att beklaga att teologi nu bedrivs i en öppen, icke-konfessionell och interdisciplinär kontext. Tvärtom: som kyrkofäderna Basilios och Augustinus visste redan för mer än 1 500 år sedan, antingen klarar kristen teologi av ett öppet akademiskt utbyte eller också är den inte värd att diskuteras.

Teologin som intellektuellt samvete

Vilka är, mer konkret, de områden inom vilken teologi idag kan hjälpa kyrkan att bättre svara mot Guds kallelse?

Kyrkan borde uppfatta teologin som sitt intellektuella samvete. Teologi betyder tänka om Gud – theos och logos, Gud och förståelse, är de två grekiska ord som tillsammans bildar ordet teologi.

Om den kristna kyrkan inte längre försöker att reflektera över sin relation till Gud, har den förrått sitt samvete. Men om man reflekterar över Gud, över Guds väsen, Guds självuppenbarelse i Israels historia, i Jesu Kristi tjänargärning, död och uppståndelse och i kyrkan då måste man vara öppen för att konfronteras med nya dimensioner av Guds närvaro och frånvaro i vår värld och nya dimensioner i vår relation till Gud.

Låt mig ge fyra exempel: Hur främjar vi gudsrelationen? Hur främjar vi bibelkunskap? Hur bedriver vi mission? Och vad väntar vi oss av Gud? Idag finns det en stor längtan efter att möta Gud, att möta Gud enskilt och i grupp. Människor försöker allt möjligt för att få till stånd ett sådant möte. Intresset för Gud är större idag än på länge. Men förvirringen är också stor. New Age-representanter förklarar att varje människa kan söka och finna sin egen Gud, en Gud som passar hennes längtan bäst.

Representanter för olika kristna rörelser förkunnar Guds vrede och betonar att snart skall det vara slut med oss syndiga och själviska människor om vi inte omvänder oss till den ende och sanne Guden. Mellan apokalyptiska slutkampsvisioner å ena sidan och individualistiska gudsbilder å andra sidan är det inte lätt att på ett nytt sätt formulera en kristen gudsbild. Vem är Israels och Jesu Kristi Gud? Vilket förhållande har denne Gud till världen som helhet och till den enskilda människan? Var kan man möta denne Gud? Vilken förbindelse har den kristna kyrkan med denne Gud?

Det handlar om att Gud är Gud

Kristen teologi måste först och främst försvara att Gud är Gud – och det betyder att teologi måste avvisa alla som vet för mycket om Gud. Den utmanar alla som vill veta mer om Gud att möta Gud på Guds egna villkor. Vad betyder detta? Gud är ett mysterium som inte kan fångas på människans villkor. Inget filosofiskt eller teologiskt system kan begripa Gud. Men ändå är vi inte språklösa visavi Gud på grund av att Gud har delat med sig av sig själv.

I berättelsen om den brinnande busken läser vi om Mose som erfar Gud som den radikalt andre, men just som den andre som tar del i Israels och Moses öde. Men Gud kan inte begripas på Moses villkor. Istället blir förklaringen av Guds väsen denna att Gud skall vara närvarande som den han är. Gud utlovar sin närvaro men på sina egna villkor. Israels profeter gör samma erfarenhet: Gud bryr sig om Israel, men Gud vill har fria människor som vänner. Gud bejakar den mänskliga friheten. Bara fria människor kan älska varandra och bara fria människor kan älska Gud. Jesu förkunnelse syftar till samma erfarenhet. Vi kan bara älska Gud, oss själva, Guds skapelse och varandra om vi är fria. Men hur blir vi det? Är vi inte bundna av olika slags förtryck, neuroser och orimliga förväntningar? Är vi inte objekt för andra människors och även gångna generationers brott och synd? Hur kan vi blir fria i denna situation? Hur kan vi blir människor? Eller sagt på postmodernt språk: Hur kan vi hitta vår identitet?

Teologin kräver sitt sammanhang

Frågan om den kristna tron är en relationsfråga. Vilken relation erbjuder Gud mig? Hur får jag en riktig relation till Gud, till mina medmänniskor, till Guds skapelse och till mig själv? Men tron är mera än relationskarta; tron vill finna sanningen, sanningen om Gud, om universum, om mig själv, om mina föräldrar och syskon, om alla mina medmänniskor. Men hur finnar jag denna sanningen? Kort sagt: Hur når jag denna sanning i mina relationer till verkligheten och till den yttersta verkligheten?

Den kristna traditionen påstår att jag inte kan vara kristen på egen hand utan kristen gemenskap, utan den gemenskap i vilken alla nämnda relationer får växa genom bön, meditation, gudstjänst, karitativ verksamhet och eukaristisk spiritualitet. I gemenskap med andra gudssökare blir jag konfronterad med det annorlunda, med mysteriet i det radikalt annorlunda, med Gud. Men denna konfrontation är inget behagligt möte som på ett enkelt sätt passar in mina förväntningar. Istället är denna konfrontation ofta fruktansvärd, särskilt när jag möter den sanne Gudens självuppenbarelse. När jag ser mitt sanna jag i ljuset av ett sådant möte blir jag rädd och kanske ängslig. Men samtidigt blir jag fri i min återfunna verklighetsrelation. Bara en realistisk människa kan älska, därför att endast en realistisk människa förmår att se och möta det annorlunda som det annorlunda hos sig själv och hos andra. Den människa som klagar: varför kan inte alla andra vara och känna som jag, bevisar att hon inte är på väg mot det annorlunda, mot sanningen, mot Gud.

Frågan är nu om vår kristna kyrka hjälper oss på vägen mot denna frihet, mot denna solidaritetsgemenskap av sanningssökande, mot denna realistiska verklighetssyn. Uppmuntras vi i våra respektive församlingar att bli fria människor eller är vi objekt för en särskild kyrklighet som är mera intresserad av att främja kyrkans egen struktur och makt än att främja den enskildes och den gemensamma gudsrelationen? Har vi i våra kyrkor sådana pastorala strukturer som gör det möjligt för den enskilde att börja den långa resan mot Gud och som förser den enskilde med en för denna pilgrimsfärd nödvändig vägledning? Lyssnar vi sedan på varandra för att få del av de erfarenheter andra har gjort under denna resa mot Gud? Diskuterar vi våra erfarenheter och våra gudsbilder med varandra på det sättet att var och en blir utmanad att söka vidare, kritiserad om hon eller han förväxlar Gud med sina gudsbilder och vägledd i kärlek på den rätta men svåra vägen i Kristi efterföljd? Erbjuder våra kyrkor ett klimat för andlig vägledning och andlig debatt? Hjälper vi enskilda kristna till med att göra kyrkan till en sanningens mötesplats?

Vägledning för vårt andliga liv får vi huvudsakligen från bibeln. Men bibelläsningen äger inte rum i ett neutralt vakuum. Bibeln själv är en samling böcker skrivna av människor för människor under vissa tider, i särskilda kulturrum och på olika språk. Som alla andra texter kräver även bibeln tolkning. Och tolkning förutsätter både ett särskilt intresse och särskilda kunskaper. Förmedlar vi i kyrkan sådan kunskap och diskuterar vi bibeln på ett öppet och ärligt sätt? Hjälper vi varandra att läsa bibeln på ett mångfacetterat sätt som också beaktar den andliga dimensionen? Organiserar vi bibelstudiegrupper i våra församlingar?

Om vi inte gör det blir våra möten med Jesus Kristus i bästa fall bara förmedlade genom lärare och predikanter. Men det räcker inte. Vi behöver en självständig och ansvarsfull tro och en kunskap som bäst kultiveras och växer i våra kristna gemenskaper. Teologi kan också hjälpa oss att på nytt reflektera över missionstanken i den kristna traditionen. Vi vet nu att den kristna tron har förlorat den dominerande ställning som den förut hade i Europa. Avkristningen av Europa är inte längre ett fruktansvärt hot, den är ett faktum. Den empiriska livsåskådningsvetenskapen har kartlagt utvecklingen mycket tydligt. Samtidigt har den funnit att intresset för religion inte har minskat.

Självkritik som strategi

I denna situation finns tre möjligheter för strategiskt tänkande inom kyrkorna och samfunden: För det första, skall vi försöka marknadsföra våra produkter bättre? Med andra ord är det minskande intresset för den kyrkliga manifestationen av den kristna tron bara ett kommunikationsproblem? För det andra, vi gör inom kyrkorna och samfunden allt så förträffligt som möjligt. Men folk därute vill inte lyssna. Med andra ord, när de uteblir från vårt kyrkliga liv är det deras eget fel och de har därför den kyrka de förtjänar? För det tredje, måste vi kanske på nytt reflektera över om vi kristna förhåller oss adekvat till Guds kommande rike och om vårt vittnesbörd om Jesus Kristus är trovärdigt. Förkunnar vi verkligen Jesu befriande budskap om det kommande gudsriket eller förkunnar vi bara oss själva? Blir verkligen Jesu budskap, Jesu liv, Jesu död och Jesu uppståndelse en glädjefest i våra gudstjänster? Är våra gudstjänster verkligen Guds-tjänster? Eller är våra liturgier så tråkiga därför att ingen längre känner sig glad över att vara i Guds närhet? Delar vi med oss av det nya liv som vi har fått av Gud genom Jesus Kristus och den Helige Ande med alla andra människor på jorden och särskilt de fattiga, förtryckta och obetydliga? Vill man sammanfatta denna tredje strategi så kunde man säga att den bygger på vittnesbörd, reflektion och självkritik och den lägger ingen vikt vid stora missionsprogram eller evangeliseringsprojekt för att rädda Europa. Istället bygger denna strategi på att vi hoppas att vårt kristna liv skall väcka intresse hos våra samtida, att det blir attraktivt för andra att komma och se hur vi lever, hur vi förkunnar det nya livet, hur vi firar det och hur vi delar med oss av det.

Dessa tre alternativ leder som vi har sett antingen till en retorisk förändring, eller till verklighetsflykt och cynism eller till ett tydligare vittnesbörd samt teologisk reflektion och självkritik. Alla tre strategierna finns idag i våra kyrkor: den första strategin används av en del tyska protestantiska kyrkor som nyligen har anlitat ett konsultföretag för att lära sig hur man bättre kan marknadsföra sina egna produkter.

Den andra strategin kan observeras i alla kyrkor och samfund, även i den katolska kyrkan. I många europeiska länder råder det stor brist på präster. I denna situation tycks det mig att vara cyniskt att säga att om våra församlingar inte producerar fler präster är den allt vanligare prästbristen precis det som församlingarna förtjänar. Om man gör kyrkans identitet och framtid beroende bara av det manliga och celibatära prästämbetet absolutifierar man en särskild organisationsform, istället för att reflektera över vilken kyrkoorganisation som bäst kunde svara mot Guds kallelse i vår tid.

Den tredje strategin har alltid funnits i den kristna kyrkan. När man studerar utbredningen av den kristna kyrkan under tiden efter apostlarnas verksamhet, upptäcker man att det egentligen inte fanns något missionsprogram eller någon missionsstrategi. Men då fanns ett förtroende till att om svaret på Guds kallelse är bra, då riktar den helige Ande andra människors uppmärksamhet till den kristna gemenskapen. Och om man läser vidare i kyrkohistorien kan man se att alla stora försök att missionera muslimer, judar och medlemmar av andra stora religioner hade på det hela taget ingen framgång. Men enskilda människor leddes till de kristna församlingarna av den Helige Ande. Vad kan våra samtida icke-kristna förväntar sig när de leds av den Helige Ande till våra församlingar? Skall de få uppleva det övertygande vittnesbörd som de söker. Eller skall de bemötas av en marknadsretorik som handlar med Guds rike som en produkt som borde sälja med mera vinst?

Kristen framtidstro

Snart är det andra kristna millenniet slut. Tusenårsskiftet bidrar till att framhålla olika slags förväntningar hos olika slags folk. Horoskop tillfrågas om framtiden, politikerna ombeds att tillkännage sina förhoppningar inför det nya Europas öde under nästa årtusende. Många samtida verkar vara intresserade av framtiden. Vad förväntar vi kristna oss av framtiden? Tror vi att det är bra om allt går vidare så som vi är vana? Hoppas vi att ingenting skall förändras? Vad vill vi egentligen här på jorden? Vad förväntar vi oss av Gud? Förväntar vi oss överhuvudtaget någonting? Vad syftar mitt liv till? Har jag något hopp bortom döden? Vad tror vi skall hända med vår jord? Är universums öde inte intressant för oss kristna? Är kristen framtidstro av idag reducerad till den privata sfären? Intresserar sig de kristna alls för Guds skapelseprojekt?

Koncentrationen på de så kallade eskatologiska frågorna inför millennieskiftet tycks mig vara en unik möjlighet för oss kristna att vittna om våra förväntningar och förhoppningar inför våra samtida. Men samtidigt är det kanske också dags att på nytt reflektera över vad det egentligen är som vi hoppas på med hänsyn till det egna livets slut och universums öde.

Kanske är det bäst att börja med skillnaden mellan tid och evighet. Evighet betyder inte oändlig tid utan är ett tecken på Guds närvaro. Varje äkta relation till Gud förmedlar en smak av evighet – redan i vår tid. Enligt Johannesevangeliet är evigheten manifestationen av Guds kärlek och nåd i vår värld. Det betyder att vår framtid med Gud börjar redan här i våra liv på jorden trots deras begränsningar i tid, rum och språk. Vad vi hoppas på är att Guds nåd och kärlek är en rörelse som förnyar alla relationer i vårt kosmos: Min relation till Gud, min relation till mina medmänniskor, min relation till naturen och inte minst min relation till mitt eget jag, men också dina relationer, våra relationer, alla relationer. Nu känner vi ju till våra begränsningar och att döden skall möta oss så småningom. Vi vet att vi inte själva kan fullborda Guds skapelseprojekt. Bara Gud kan det. Men Gud har valt att göra detta tillsammans med sina skapade varelser. Vi liknar Mose som kunde se det utlovade landet, men som inte kunde nå det under sin livstid. Men som Mose kan vi hålla fast vid vår tro på Guds löfte att Gud skall förnya hela skapelsen, befria den från alla brustna relationer, alla synder, och bjuda alla och allt på den eviga fest som han ordnar. Men denna fest kan bara firas tillsammans med sanningens ande. Därför väntar vi också på sanningens eviga manifestation i Guds slutliga dom av alla relationer.

Hur Gud skall bedöma våra liv och våra relationer vet vi inte. Men på grund av Guds trofasthet till Jesus från Nasaret vet vi att Gud är trofast, att Gud vill ha eviga relationer med oss alla. Vi kan inte säga mera, men vi kan hoppas på kärlekens slutliga manifestation i den eskatologiska förnyelsen av hela skapelsen. Hur Gud överraskar oss kan vi naturligtvis inte veta. Men vi kan längta efter att uppleva dessa överraskningar och vi kan hjälpa till att skapa ett klimat för Guds självuppenbarelse i vårt kosmos. I ljuset av denna tro behöver vi inte instämma i den allmänna frustrationen och cynismen vid tanken på framtiden. Vi kristna förväntar oss mycket.

Jag hoppas att jag förmått göra tydligare varför det kan vara nyttigt för kyrkan att ha teologi. Guds nådefulla närvaro i skapelsen beror förvisso inte på teologiska föredrag, spekulationer och läroböcker. Men kanske kan teologi också i framtiden bjuda på den profetiska, kritiska, självkritiska och konstruktiva reflektionen över trons mysterier och väcka förväntningar som hjälper den kristna kyrkan att orientera sig bättre. Läget för den kristna tron och för den kristna teologin är inte sämre idag än tidigare, men annorlunda. Att vittna om vår kristna tro i en kontext som varken har kunskap om eller erfarenhet av kristen tro och kristet liv är en stor utmaning för oss alla. I detta läge behöver vi bland annat ett klart och tydligt intellektuellt samvete, det vill säga teologi.

Publicerad 1997 i nummer 8